Nara-floden: En symbol för offret och modet i kriget

Floden Nara

…i slaget vid Moskva blev fienden stoppad vid Nara‑flodens front… Ur “Den Stora Fosterländska Kriget”
Floden Nara, floden Nara,
Korta, inte vida,
Men när det behövs –
Oövervinnelig flod.
Här vid floden Nara
Mot marken, mot himlen, i lågor, i is
Har en internationell
Otränad folkstam rotat sig.
Och, som om intill,
För att beskydda människosläktet,
Har de tagit sitt sista
Och avgörande slag.
Spjutet knäcktes av slag …
Blodig knytnäve …
Han låter inte Nara bli vanära,
Den här sibiriska mannen.
Här kryper en lezgin med granat,
Svart snö gapar han med munnen:
Här, vid denna floden Nara,
Försvarar han sitt hem.
Kriget – det är ingen saga
Med en söt lycklig slut!
Här ligger en tenare från Baskirien
Med ansiktet mot den ryska snön.
Is på mustaschen glimmar,
Smärtan stel i ögonen:
Här vid snön vid floden Nara
Föll en zaporizjzj‑kosack.
Vi vet – inte förgäves
Föll den lilla mängd pojkar,
Som nu i massgraven,
MASSGRAVEN – hör ni?! – ligger.
För landet vid floden Nara
Lämnade de sina liv,
Allt gavs, allt som behövdes …
Och det krävdes – livet.
(E. Grinberg)

Dikter om kosacker
Sida 1 av 2

Anatolij Vladimirovitj Sofronov föddes 6 (19) januari 1911 i Minsk. År 1937 avlade han examen vid litteraturfakulteten vid Rostovs pedagogiska institut. Under Stora fosterländska kriget arbetade han som specialkorrespondent för “Izvestija”. Åren 1953–1986 var han chefredaktör för tidskriften “Ogonjok”. Började publicera sig från 1929.

KOSACKER BAKOM BACKEN
Ur skogen till fältet med vilt fyrsprång
Rider kosackska kompanier;
Bladen är ännu inte färgade av blod,
Men kosackerna står i stigbygeln.
Och fältet dundrar under hästhovarna,
Som ett fallande muller från himlen,
Genom stäpp från kant till kant hörs det!
– Egej! Gej‑gej! Kosacker bakom backen
Blinkar röda galoner i fältet,
Snörrena från stövlarna slingrar sig över bröstet,
Och den avklippta vallen bakom dem
“Suset från skogarna hörs bakom.”
Brännande som ett hus – det tyska pansartåget,
Med himlen rörande vid sin rökiga tunga,
Dånande i stäppen, gömt i högt gräs!
– Egej! Gej‑gej! Kosacker bakom backen!
Vid färjan vid flodens krök
Järnklag och soldater ropar;
En tysk division på färjan,
Repets spända lina klirrar.
Men var är vänstra stranden, var är högra,
Repet skuret, färjan sjunker ned.
Och över floden vid färjan reser sig –
Egej! Gej‑gej! Kosacker bakom backen!
En sorgsen vägkantspoppel står,
För samtal med vägen den envist dröjer …
Men han hör hovarnas duns bakom kullarna,
Steg, stigbygelns klingande tramp.
Och han susar av glädje med sina grenar,
Klingar över stäppen i tyst silver,
Dånar med bark och mörka rötter –
Egejl! Gej‑gej! Kosacker bakom backen!
Egej! Gej‑gej! Inte nedkörd, inte knäckt,
Räder rungar som hotfulla kolonner.
Gryningar reser sig, skymningar faller –
I sadeln, i sadeln de donska kosackerna.
Fält, fält, vida dalar –
Vi ska gå över allt, men lämna inte sadeln,
Inte förrän åska dundrar över Berlin:
– Egejl! Gej‑gej! Kosacker bakom backen! 1941

Viktor Michajlovitj Gusev (1909–1944) – rysk sovjetisk poet, dramatiker. Mottagare av två Stalinpriser av andra graden (1942, 1946 – postumt).

KOSACKEN GICK TILL KRIGET
På den fria, den blå, den tysta Don
Lät fältsången ljuda.
Kosacken gick till stort krig,
Hans brud såg honom gå.
– Önska mig lycka, älskling, på vägen,
Om jag återvänder hem – okänt,
Kosacken sade, sade till henne: – Farväl!
– Farväl! – svarade hans brud.
Över stäppen tändes en sorgsen gryning,
Don‑vågen glittrade.
– Jag ger dig vid avskedet en tobakspung,
Jag broderade den själv.
Var modig, var tapper i den brutala striden,
Kämpa för ryska landet.
Och kom ihåg Don, kom ihåg din brud,
Med seger återvänd till dem. 1942‑1943

Dmitrij Borisovitj Kedrin

Flickan plågas av kosacken vid staketet:
När ska du, Oksana, älska mig?
Jag ska skära med sabeln för min älskade
Och ljusa tyger och klingande rubler…
Flickan svarar, flätande sin fläta:
Igår spådde en zigenare mig i skogen.
Hon sa att jag ska älska den,
Som skänker mitt hjärta till din mor i gåva.
Jag behöver inte tyger, jag behöver inte rubler…
Ge mig ditt hjärta till din gamla mor,
Jag vill brygga hennes aska med humle,
Dricka brygden – och älska dig.
Kosacken från den dagen blev tyst, mulen.
Han åt inte borsjtj, åt inte salamaty.
Med kniv skar han sin mors bröst
Och med skakande hand gav han sig iväg.
Här bär han hennes hjärta på en färggrann handduk
Till sin älskade i darrande hand.
På vägen blev hans blick disig,
När han steg upp på trappan snubblade kosacken,
Och moderns hjärta, fallande på tröskeln,
Frågade honom: “Har du slagit dig, min son?”

Iraida Andrejevna Mordovina – donsk kosackkvinna

Plastuny
Kosackernas specialstyrka, djärva – plastuny.
De är elit för varje krig.
Kan länge simma under vatten,
Kan slåss med allt som är nära till hands.

Varken svärd eller buła va är dem farliga.
Med en piska kunde plastun göra motstånd,
Och många mil klara utan vila springa.

För plastuny är framgång – att förstå kosackernas anda*,
För där med slaget förebygger plastun angrepp
För plastuny är reflexen främst i strid.
Under kampen är luften vävd av cirklar.

Slagen flyger – allt är märkt omkring.
Runt plastun är en brännande ring sluten.
Att vara plastun – att kunna kriga på särskilt vis,
I spaning lära allt om fiendens trupp.

Från barndom lärdes kosacken att vara plastun.
Må generationer nu minnas det förgångna.

Lampsasy
Tsaren prisade
de donska kosackerna.
Med blått tyg överdådade han
de modiga krigarna.

Han gav dessutom rött
Lite tyg.
Det räckte inte till…
Statens kassa svek.

Hur fördela, kasta ut
Tyget rättvist?
Ingen mening att kalkylera,
Det räcker ändå inte…

De gav atamanen
Det röda tyget,
Kosackerna skulle se
Jackan på långa vägar.

De sydde uniform blå
De donska kosackerna.
Av röd väv gjordes
Lampsasar på byxorna.

Med vad som blev kvar i mössor
Hetta runt kanten formade de
Och genom århundraden bar
De legenden om det vidare.

Allt delades rättvist,
Så ingen skulle känna orätt.
Kosackernas urgamla visdom
Säger det genom tiderna…

Ty det var inte utan anledning man rev bort
Lampsasar från kosackerna.
Man utplånade, roten av,
Sovjets donskacker.

Man fruktade deras frihet,
Deras krigsförmåga.
Därför beslutades
att “Lampsasar” skulle förintas.

Kosackringen
Den vars ära inte hörs, får av klubban lära sig
Kosackringen – höjd av fri makt.
Torget fylldes med sorl,
Kosackerna tog av mössorna:
Vad säger ataman idag?

Fanor bars in i cirkeln,
Prest från kyrkan kom,
Bänkar för de gamla bars fram…
Den skyldige fördes dit av esaul.

Innan atamanens anförande
varnade esaul alla:
– Tysta, stanitsa, på torget,
När ataman tar till orda.

Snön föll två gånger:
– Förräderi inom familjer, kosacker.
Stepan Anisimov med piskan
Gårdagens slagsmål bland donskacker.

Javo ghana på cirkeln nonja,
Ge henne ordet att tala.
Hon, duvan, går knappt –
Snart skall hon föda en kosack.

Frun ropade till ataman:
– Med piskan mannen dröjer i stäppen.
När jag börja klandra honom,
Slå han mig djupt.

Jag begär skydd på cirkeln,
Orkar ej leva mer med honom.
Jag ska gå under av möda:
Sköta hemmet blir för hårt för mig.

Svärmor och svärfar är med honom ej sams.
Javo drogs in i syndens avgrund.
Piskor kommer till byn:
Inte liv, utan bitter, sorgsen skratt…

Gamla folk sorlade på cirkeln:
– Inte bör man slå en kvinna!
– Hur skall hon fostra avkomma,
Om dag och natt arbeta på henne?

– Om gift – håll dig borta,
Låt ogifta rida omkring.
Sköta hemmet bättre,
Din fru står för förlossningen.

– Piskor för de vanvördiga
Att sparka eller fängsla i grop,
För att deras ära skall bevaras
Helig utan man…

Ataman lyssnade strängt:
Att ge kvinnor förtryck är ej tillåtet.
Han stod, rynkade ihop ögonbrynen:
– Hör på mig, vänner!

Ej värdigt slå barn och kvinnor,
Vi måste strida mot fienden.
En fru‑handikappad kan inte fostra starka barn… Vet detta!

När skräcken kryper in i kvinnans själ,
Hon föder icke modiga barn.
Man måste vörda heliga arvet.
Slippa kan du ej piskans slag…

Om kosackan begär skilsmässa,
Må Javo ges till kvinnan.
Och kosacken – kastas bort,
Så långt in i stäppen som möjligt.

Om hon är villig att förlåta honom
Och ta mänskligt ansvar,
Då bör han piskas strängt
Straffet synligt på cirkeln.

Och piskorna… Kånka – ut i vatten
Eller piska, som en kosack,
Eller begravas upp till halsen i jord
Och inte ges ens en klunk vatten…

Hattem av, för de gamla
Böjer ataman med vördnad:
– Vem vågar fördöma mitt beslut?
Hur straffa skam idag?

– Det blir utan tvivel “ut i vattnet”…
Varför tala mer om detta.
– Finns män i fälttåg borta?
Hur kunna bestraffa utan dem?

– Begravas upp till halsen i grop!
Låt dem sitta där ett par dagar…
– Så att skammen får mättas,
Låt byborna se på…

– Och till Stepan ge piskan…
Så dårskap skall skingras!
– Ta av dina byxor! Fram med dig!
Låt pisken hitta din bak!

Piskorna placerades i källaren:
– Låt dem vänta sin tur där…
Och kosacken piskades inför alla:
– En läxa för framtiden…

Ett blodrött spår rann,
Över hans svullna blånande rygg.
Han reste sig, bugade djupt
För de gamla, för sin fru:

– Tack för lärdomen,
Förlåt mig, gamla män.
Jag ska finna något att döva min tristess med,
Inte mera förarga min hustru.

Och du, kära maka,
Förlåt mig att jag svek dig.
Och för att av bitterhetens tyranni
Jag slog dig, min kära…

På cirkeln sorlades:
– Ataman har dömt rättvist.
De vanvördiga grät högt:
Idag väntade offentlig skam.

Valet av Ataman
Kosackens ära överger ej,
så länge hans huvud ej faller
På morgonen skyndar stanitsan till cirkeln,
för att välja ataman.
– Den gamle ataman måste gå.
– Mandatperioden är slut – det är dags att byta.

Fanor förs fram i ring,
Från kyrkan kommer fadern,
Esaulerna ber om ordning,
Folket som samlats sorlar.

Ataman bugar till alla
Och talar till kosackerna:
– Förlåt mig, mina kamrater,
Om jag ibland beslutade fel.

– För allt tackar vi dig.
– Du var värdig ataman.
– Nu är tiden kommen – du avgår,
Sådan är ordningen enligt lagen.

Han tar av sin hatt,
Viker den, bär den på bordet.
Täcker den med jacka ovanpå
Och bredvid ligger klubban*.

Han går mot enkla kosacker.
De leder honom först…
Med vördnad bär de stol framför honom.

Här träder esaul fram i cirkeln,
Läser rapport för kosackerna,
Vad som gjordes under tidigare makt,
Varje lyssnare blir glad att höra.

Han avslutar sitt tal med bugning,
Den gråa och stränge esaulen.
Ser strängt på kosackerna,
Sticket sättes i marken.

– Vem skall ta stafetten?
Höra mig, donskacker!
Låt oss diskutera, tala ut!
Vem utser vi, kosacker?

Ringen briserar av rop:
– Matvej! Jakob! Petrus!
– Jeremi... Ljuva! Utse!
Det är dags för honom att leda.

Esaulen gestikulerar:
– Vem ska väljas då?
Alla kandidater är värdiga,
Nu, mina vänner, rösta.

Till slut väljs Petrus.
– Tjäna stanitsan, Ataman.
– Du valdes idag av alla folk,
Acceptera maktens symbol, sticket.

Den törniga stav, blyernat huvud,
Bär den värdigt, låt den ej falla!
Och kosackernas ära enligt lagen
Bevara inför folket.

Hattarna läggs på atamanen,
Han tar sticket, klubban.
Frivilligt, utan svek,
Folk valde sig en tjänare.

Ataman skall tjäna stanitsan,
Visa hur folket skall leva.
Och i svåra stunder må han icke förtvivla:
Alla är redo att tjäna honom...

Nikolaj Nikolajevitj Turoverov (18 (30) mars 1899, Starotjerkasskaja, Ryska imperiet – 23 september 1972, Paris, Frankrike) – donsk kosack, kosackpoet från “första vågen” emigranter.

Krim
Vi lämnade Krim
Mitt i rök och eld,
Jag vid aktern hela tiden förbi
Sköt mot min häst.
Och han flöt, utmattad,
Bakom den höga aktern,
Troddes ej, visste ej,
Att han skiljs från mig.
Hur många gånger av en grav
Har vi väntat i strid.
Hästen flöt, tappade kraft,
Troddes på min trohet.
Min sändebud sköt ej förbi,
Vattnet rodnade lätt…
Krims avtagande strand
Jag minns för alltid.
Fanans dröm
Jag drömde om kosackska fana,
Drömde att jag blev ung.
Lågorna brann bakom oss,
Askan och dimma ringlade.
Det sista taket brann,
Och vinden flög mer fritt,
Som från Toktamyš tid,
Eller kanske ännu äldre.
Och fanan mitt i svart rök
Skänkte sin sidenprakt,
Endast, orenförstörd,
Oförgänglig i eldens kluster.
Den nytt ljöd ny ära,
En aldrig förhörd klang...
Och jag drömde om färjan
Med hästar, simmandes över Don.
Och farvälvattnet från Don
Förde oss med strömmen,
Över oss i standarden ikoner,
Ikoner – ikonostas;
Och bitter vind från inbördes strid,
Från brända lukter allt hetare,
Bilder av alla Guds Mödra
Viftandes över kosackens brokad. 1949

Evgenija Archangelskij, staden Kerch
Tillägnad det ryska kosackfolkets ära
Man styckade Fosterlandet i arvsfurstariken…
Lät den sataniska horden roa sig fullt ut…
Var är då du ryska krigsfolk?!
Var är du modiga släkte,
Som från urminnes tider ej backade för hord?
Och inte som hansok, ej i grym nema,
Men i fädernegårdens land oss att strida,
Som Kainsbarn uppfostrade av rysk orolighet,
Vårt fördömda öde ingen kan förstå…
I skyars vita moln skriker jag, riven halsen
Vit – vit spricker hästen under dig, Helige Georg.
Ser du hur många ljus i kyrkan?! Var är din sköld och ditt svärd?
Med sista krafter ber jag,
Återvänd, Ryssland dör!
I denna fruktansvärda massslakt
Bror mot broder, som sig bör…
Vi bär stenen bakom ryggen, yxan mot rygg.
Men själen splittrad borde vi be i templet,
Om tron smädat i Ryssland av satan.
Är det inte tid, bröder, att inför Gud sona,
Och be om förlåtelse av varandra.
Så att den orenade makt med Guds hjälp besegras
Att Ryska krigsfolket och Fosterlandet åter bli!!!

Petr Petrovitj Kotelnikov
Till kosackerna
Folk är de särskilda, stånd?
Många, många år har passerat,
Men på historiens yta
Har ni lämnat ett ljus spår.
Legender ännu friska,
Fornamma saker att vara stolt över hos kosacker,
Södra gränserna är säkra,
Fiender kan ej korsa gränsen.
Mycket lidande uthärdat,
Och under röd terrorns år,
Men i dessa blodiga år av kaos, kosacker visste ej skam.
Och ord behövs inte väljas kvalitativt,
Exempel från historien att finna, –
Kosackernas ära är oräknelig –
Kavaljerer av Sankt Georg.
Jag önskar er att leva värdigt,
Styrk ert mod och era krafter,
Och med tro och sanning tjäna
Till gagn för Moder Ryssland.