Vindkraft har under de senaste decennierna blivit en av de viktigaste komponenterna i världens energiomställning, men utvecklingen av denna sektor sker inte utan utmaningar och komplexa faktorer. Poudineh et al. (2017) påpekar att statliga subventioner ofta är en central faktor som håller ihop nya industrier under deras tidiga tillväxtfas. Dessa subventioner är motiverade av målet att främja ekonomisk tillväxt och skapa arbetstillfällen på lång sikt, samt att stimulera innovation och uppfylla andra politiska mål som avkarbonisering eller energisäkerhet. Vindkraften, både offshore och onshore, har visat på en imponerande tillväxt på senare år. Enligt Global Wind Report 2021 nådde den globala vindkraftsinstallationen 93 GW under 2020, vilket innebär en ökning med 53 % jämfört med föregående år. Den största marknaden för vindkraft, särskilt när det gäller offshore-vind, är Asien och Stilla havet, med Kina som den största aktören, följt av Nordamerika och Europa.

Subventionerna spelar en särskilt viktig roll i Europa, där nästan 90 % av världens offshore vindkapacitet är belägen i Nordsjön. Europa är därmed den största investeraren i offshore vindkraft, och detta beror delvis på de incitament och stödåtgärder som finns på plats, både från nationella regeringar och från EU. När det gäller offshore-vind har länder som Nederländerna, Belgien och Storbritannien lett utvecklingen, och USA samt Sydkorea har också sett betydande installationer. Samtidigt har vissa regioner, som Mellanöstern och Afrika, haft mer begränsade framsteg på grund av olika hinder, bland annat politiska och ekonomiska faktorer.

När vi ser på onshore-vindmarknaderna, är USA och Kina de största aktörerna, men även andra regioner, såsom Asien-Stillahavsområdet och Latinamerika, har sett stora framsteg. Den globala efterfrågan på vindkraft har varit särskilt stark under 2020, vilket innebar en ökning på 76 % av installerad kapacitet jämfört med 2019. I Europa var dock framstegen mer begränsade, med endast en liten ökning på 0,6 % av installationerna jämfört med föregående år. Detta berodde delvis på den globala pandemins påverkan på installationskapaciteten, vilket orsakade förseningar och avbrott i många projekt. Samtidigt fortsätter nya marknader som Afrika och Mellanöstern att göra framsteg, trots politiska och ekonomiska svårigheter.

De största aktörerna inom vindkrafttillverkning är, inte oväntat, företag från både Kina och Västerlandet. Vestas, det danska företaget, har varit marknadsledare under de senaste åren, och genom sin breda verksamhet inom både projekt och service har det etablerat sig som den främsta leverantören av vindturbiner. Samtidigt har företag som General Electric och Goldwind stärkt sina positioner globalt. GE Renewable Energy gick exempelvis upp två placeringar och blev världens näst största tillverkare av vindturbiner under 2020, medan Goldwind, ett kinesiskt företag, fortsatte att expandera internationellt.

Det är tydligt att vindkraften har en central roll att spela i den globala energiomställningen. Trots detta står sektorn inför betydande geopolitiska och ekonomiska utmaningar. I Ukraina, till exempel, har vindkraften och andra förnybara energikällor sett en snabb utveckling fram till 2022, trots de svårigheter som landet står inför. Mellan 2019 och 2020 tredubblades den installerade kapaciteten av både sol- och vindkraft. Denna utveckling var delvis ett resultat av reformer som implementerades efter att Ukraina förlorade kontrollen över Krimhalvön 2014. Landets politik för att minska beroendet av rysk energi och stärka sin energisäkerhet spelade en stor roll i denna omställning. Samtidigt fanns också klimatförändringar och miljöskäl som en viktig faktor i beslutet att öka användningen av förnybar energi.

Men det finns fortfarande många hinder för utvecklingen av vindkraft i Ukraina och andra länder, särskilt när det gäller markanvändning och nätanslutning. Efter Rysslands invasion 2022 har dessa problem förvärrats, vilket gör att den planerade expansionen av vindkraften har stött på stora hinder. Förutom den direkta påverkan på installationskapacitet innebär detta också en osäkerhet i de långsiktiga politiska och ekonomiska förutsättningarna för sektorn. De investeringar som krävs för att bygga nya vindkraftsanläggningar är betydande, och utan rätt politiska incitament och stabila marknadsförhållanden kan dessa mål vara svåra att nå.

Det är också värt att notera att det är de större vindturbinerna som har fått mest uppmärksamhet på senare tid. Dessa turbinmodeller producerar mer energi med färre enheter, vilket gör att installationskostnaderna kan minska. Detta kommer att vara avgörande för att göra vindkraften mer konkurrensmässig i förhållande till andra energikällor, särskilt i länder där marknadstillgången till förnybar energi är mer begränsad.

Sammanfattningsvis är vindkraften ett nyckelområde i den globala energiomställningen, men utvecklingen påverkas starkt av både ekonomiska och geopolitiska faktorer. Subventioner och politiska incitament är avgörande för att driva tillväxten inom sektorn, särskilt när det gäller offshore-vind. Dessutom är utvecklingen av nya och mer effektiva vindturbiner en central faktor för att göra vindkraften mer kostnadseffektiv och tillgänglig på nya marknader.

Hur utvecklas energitransitionen i Sydostasien och vilka faktorer påverkar den?

Sydostasien består geografiskt av två huvudområden: fastlandet som inkluderar Vietnam, Laos, Kambodja, Thailand, Myanmar och västra Malaysia, samt öarna som omfattar Singapore, Indonesien, Filippinerna, östra Malaysia och Timor-Leste. Dessa länder är samlade i organisationen ASEAN, som representerar en region med cirka 650 miljoner invånare och en sammanlagd BNP på cirka 3 biljoner US-dollar år 2020. Regionen har upplevt en kraftig ekonomisk tillväxt, i genomsnitt 6 procent per år under de senaste tre decennierna, och förväntas fortsätta växa med över 5 procent årligen och bli världens fjärde största ekonomi till år 2030.

Med denna ekonomiska tillväxt följer också en snabb ökning av energiefterfrågan, som sedan år 2000 vuxit med cirka 9 procent årligen, vilket vida överstiger det globala genomsnittet. Störst energikonsumtion står Indonesien, Vietnam, Thailand och Malaysia för, vilka tillsammans svarade för 80 procent av regionens elförbrukning 2017. Trots den snabbt växande efterfrågan är Sydostasien rikt på fossila bränslen såsom kol och naturgas, vilket gör att dessa energikällor fortfarande dominerar elproduktionen. År 2019 stod kol för 43 procent och gas för 34 procent av energimixen, medan förnybar energi (sol, vatten och vind) endast bidrog med cirka 16 procent. Jämfört med Europa, där kärnkraft och förnybart har en betydligt större andel, visar detta på den stora utmaningen regionen står inför.

Den globala medvetenheten om klimatförändringar har dock ökat och trycker på för en omställning bort från fossila bränslen mot förnybara energikällor och gröna teknologier. Detta skifte är inte bara en teknisk eller ekonomisk fråga, utan påverkar också geopolitiken, särskilt för länder som är starkt beroende av intäkter från olja och gas, vilka kan riskera att minska med upp till 40 procent av statens inkomster och leda till en global ekonomisk nedgång på flera biljoner dollar fram till 2040. Samtidigt erbjuder den nya gröna ekonomin enorma investeringsmöjligheter, där Asien och Stillahavsområdet kan attrahera investeringar på upp till 250 miljarder US-dollar i förnybar energi redan till 2025.

ASEAN-länderna har därför inrättat energipolitiska mål med fokus på hållbarhet, även om frågorna om prisvärdhet och tillförlitlighet fortsatt väger tungt i planeringen. Kol kommer troligen att förbli en viktig energikälla under minst ett decennium till, medan gas som övergångsbränsle konkurrerar allt mer med billig solenergi och energilagringstekniker. Sedan 2005 har andelen fossila bränslen i elproduktionen i regionen minskat något, medan förnybar energi gradvis ökat, från 11 till 16 procent mellan 2005 och 2018.

År 2016 satte ASEAN en målsättning om att nå 23 procent förnybar energi av den totala primära energiförsörjningen senast 2025, samt en minskning av energintensiteten med 30 procent i förhållande till BNP jämfört med 2005. Under den andra fasen av ASEAN:s energisamarbetsplan (APAEC) 2021–2025 höjdes ambitionsnivån ytterligare till att nå 35 procent förnybar energikapacitet inom regionen. För att detta ska bli verklighet behöver mellan 35 och 40 gigawatt ny förnybar kapacitet byggas ut fram till 2025. Redan innan detta år visade flera medlemsländer betydande framsteg; Vietnam ledde med nästan 25 000 MW förnybar kapacitet, följt av Thailand, Indonesien och Malaysia.

Investeringar från Kina och Japan har varit avgörande för regionens framsteg inom förnybar energi. Kina blev 2020 en av de största investerarna i ASEAN med direktinvesteringar på över 10 miljarder US-dollar under årets första tre kvartal, vilket visar på en stark tillströmning av kapital till energiomställningen i Sydostasien.

Det är viktigt att förstå att energitransitionen i Sydostasien inte enbart är en teknisk eller ekonomisk process utan också ett komplext geopolitisk skifte. Regionen måste balansera sin stora beroende av billiga och tillgängliga fossila bränslen med det ökade trycket från internationella klimatåtaganden och marknadens investeringar i gröna teknologier. Omställningen medför betydande ekonomiska och sociala utmaningar, men också möjligheter för tillväxt och utveckling av nya sektorer och arbetsmarknader. Framgången beror på samordning mellan medlemsländerna, effektiv implementering av policyer och integrering av internationella samarbeten.

Sydostasiens energisystem är på väg att förändras i grunden, och denna transformation är avgörande för att minska den globala klimatpåverkan samtidigt som regionens befolkning får tillgång till prisvärd och pålitlig energi.

Hur Har Fossila Bränslen Påverkat Geopolitik Och Internationella Relationer?

Fossila bränslen – kol, olja och naturgas – har varit centrala för utvecklingen av världens energiarkitektur och har djupt påverkat geopolitik och internationella relationer. Det är inte bara de bränslens tekniska egenskaper som format denna dynamik, utan även hur de fördelats geografiskt och politiskt. Fossila bränslen, som många gånger inte är lätt utbytbara mellan olika länder, har skapat en komplex värld där de starka länderna kontrollerar energiresurser, medan de svagare har varit beroende av importerad energi. Denna ojämlika fördelning har genom historien varit en drivande kraft för internationella konflikter, ekonomiska beroenden och geopolitiska spel.

Från och med 1700-talet började de fossila bränslens roll som primära energikällor att växa. Under industrialiseringen fördubblades produktionen av kol, olja och naturgas, och i takt med att världens befolkning och industriproduktion växte, ökade även efterfrågan på dessa bränslen. År 1913 var världens kolproduktion redan 1 342 miljoner ton, och hundra år senare hade denna siffra vuxit till nästan 8 000 miljoner ton. Det är denna explosion i produktionen och användningen av fossila bränslen som har varit en av de största omvandlingarna i mänsklighetens historia.

Det är emellertid viktigt att förstå att denna omvandling inte har varit en enkel eller förutbestämd process. För att fossila bränslen ska kunna nyttjas har människor behövt hantera flera utmaningar. En av de mest grundläggande var transporten av bränslena. Eftersom de flesta fossila bränslen inte var placerade nära de områden där de behövdes, behövdes enorma infrastrukturella investeringar i transport och kommunikation. Kanaler, järnvägar och oljeledningar spelade en avgörande roll i att binda samman producenter och konsumenter på global nivå.

För många länder innebar detta att man var tvungen att importera bränslen, vilket gav upphov till ett internationellt beroende av fossila energikällor. Importerande länder började oroas över energisäkerheten, medan exporterande länder strävade efter att säkra efterfrågan för sina naturresurser. Redan tidigt blev fossila bränslen därför inte bara en ekonomisk resurs utan en geopolitisk fråga, där varje land strävade efter att kontrollera sina energitillgångar och säkerställa stabila leveranser.

Kolens geopolitik blev särskilt tydlig under 1800-talet, när Storbritannien och andra europeiska imperialistiska makter använde den kolbaserade industrin för att utöka sin politiska och ekonomiska dominans över världen. Kol användes inte bara för att driva industrin utan också för att försörja krigsmaskiner som ångdrivna krigsfartyg och transportmedel. Dessa makter använde också sina kolresurser för att dominera globala handelsvägar, vilket förde med sig både politisk och ekonomisk kontroll över koloniala territorier. De förlorade inte bara dominansen över sina egna tillgångar, utan skaffade sig också starkare makt i relation till andra stater och folk.

Det är också viktigt att komma ihåg att geopolitiska relationer ofta har formats av den teknologiska utvecklingen. Stora tekniska framsteg inom områden som transport och energiproduktion har konstant förändrat och utmanat de globala maktförhållandena. Till exempel, när den globala produktionen av olja växte explosionsartat under 1900-talet, omdefinierade det geopolitiken och skapade nya globala maktförhållanden. Oljan blev den dominerande energikällan för industriella samhällen och politiska enheter som kontrollerade stora oljereserver fick ett oproportionerligt inflytande i världspolitiken.

Det är även avgörande att förstå att oljeberoendet och fossila bränslen överlag har skapat långvariga och ofta komplicerade beroenden mellan stater, vilket i sin tur har lett till både ekonomiska samarbetsavtal och militärt hotfulla situationer. I dagens värld är dessa beroenden fortfarande starkt närvarande, även om det pågår en global energiomställning som försöker minska beroendet av fossila bränslen.

För att förstå den nuvarande geopolitiska situationen är det därför viktigt att känna till den historiska bakgrunden till fossila bränslen, och hur de har påverkat såväl maktbalanser som ekonomiska och politiska relationer mellan länder. Fossila bränslen har inte bara format energiindustrier utan också varit en grundläggande komponent i att bygga och bryta ned internationella relationer. Den geopolitik som omger dessa resurser har också varit avgörande för att forma den globala maktstrukturen under de senaste två hundra åren.

Hur påverkar energiomställningen geopolitiken och internationella energirelationer?

Energiomställningen är en komplex process som syftar till att avkarbonisera den globala energisektorn. Detta innebär inte enbart en övergång till förnybara energikällor, utan involverar även en omstrukturering av de teknologiska, institutionella och aktörsrelaterade komponenterna som utgör energisystemet. Förnybar energi omfattar mer än själva energikällorna; det inkluderar även produktions- och infrastrukturteknologier, en mångfald av statliga och icke-statliga aktörer samt de regler och institutioner som styr och möjliggör systemets funktion.

Geopolitik inom energi definieras traditionellt som maktkamper mellan stormakter, där geografiska faktorer som naturresurser, strategiska platser för handel och militär närvaro spelar en avgörande roll. Men i dagens energiomställning är det nödvändigt att bredda detta perspektiv. Utöver geografiska faktorer måste teknologiska innovationer och industririvalitet beaktas för att förstå hur energipolitik och internationella relationer utvecklas. Exempelvis kan fenomen som strandsatta tillgångar och konkurrens kring ny energiteknologi inte fullt förklaras enbart genom geografi.

Energisektorn betraktas som ett socio-tekniskt system där teknik, aktörer och institutioner samverkar kontinuerligt. Det innebär att förändringar i energiteknologier, såsom utvecklingen av sol- och vindkraft eller vätgas, får konsekvenser inte bara för miljön utan även för maktförhållanden mellan stater. Omställningen påverkar handel, säkerhet och strategiska beroenden, vilket i sin tur formar ländernas politik och industristrategier.

Det är också väsentligt att förstå hur nationella mål för energiomställning får globala effekter. Inhemska beslut kring energi påverkar marknader, handelsflöden och internationella relationer, vilket visar på energiomställningens globala dimensioner trots dess nationella förankring. Samtidigt kräver denna komplexitet en förståelse för hur olika aktörer, inklusive stater, företag och lokala samhällen, interagerar och konkurrerar i denna nya kontext.

Handbokens struktur som ligger till grund för denna förståelse är uppdelad i fyra delar. Den första delen lägger teoretisk och konceptuell grund genom att definiera energiomställningens och geopolitikens centrala begrepp, inklusive säkerhet och energisystemets tekniska och ekonomiska aspekter. De följande delarna analyserar empiriskt de geopolitiska konsekvenserna av energiomställningen, med fokus på förväntningar, teknologier och länder. Detta görs genom att studera aktuella förändringar i energihandeln, nya aktörers roll, samt industrins omställningsutmaningar.

En särskild dimension är hur energiomställningen påverkar traditionella energiexporterande länder och transitländer, liksom hur nya teknologier som vätgas och elektrifiering skapar nya handelsmönster och geopolitiska relationer. Lokal energiinnovation och framväxten av prosumerländer—där aktörer både producerar och konsumerar energi—förändrar den tidigare centraliserade modellen för energisystem och kräver nya affärsmodeller och politiska strategier.

Dessutom är det centralt att betrakta energiomställningen genom ett rättviseperspektiv. Den fördelar vinnare och förlorare på olika nivåer och belyser hur exempelvis energieffektivisering, koldioxidprissättning och cirkulär ekonomi omformar energirelationerna mellan länder. Dessa aspekter har direkt koppling till frågor om hållbarhet och social rättvisa, vilka är oupplösligt förknippade med omställningens framgång.

För att förstå energiomställningens fulla geopolitik krävs insikt i att det inte bara handlar om tekniska lösningar utan också om maktrelationer, ekonomiska intressen och institutionella förändringar. Energisystemets framtid kommer att präglas av hur dessa faktorer samspelar och hur olika aktörer hanterar de utmaningar och möjligheter som uppstår i övergången från fossila bränslen till förnybar energi. Geopolitikens roll blir därmed att analysera och förstå dynamiken i dessa förändrade internationella energirelationer, där teknik och geografi samverkar med politiska och ekonomiska strategier.

Endast genom att integrera denna komplexitet kan man fördjupa förståelsen för hur energiomställningen kommer att forma världens säkerhet, handel och diplomati framöver.

Vad är den verkliga synden och hur ska vi förstå den i en tid av förlorad tro?
Hur valideras och verifieras svärmteknologier i Cyber-Physical Systems?
Hur man undviker vanliga misstag vid val av kontakter och verktyg för RF-applikationer