Lektion 15. Biologi årskurs 7–9
Föreläsning. Typ Ringmaskar
Allmän karaktäristik av ringmaskar
Antal arter: cirka 75 000.
Levnadsmiljö: i salt- och sötvatten, finns även i jord. I vatten vandrar de på botten, gräver ner sig i sediment. Vissa lever stillasittande – bygger ett skyddande rör och överger det aldrig. Det finns även planktoniska arter.
Byggnad: tvåsidigt symmetriska maskar med sekundär kroppshålighet och kropp indelad i segment (ringar). Kroppen delas i huvuddel (huvudlob), bål och stjärt (anal lob). Den sekundära kroppshåligheten (coelom), till skillnad från primär hålighet, är beklädd med eget inre epitel som avskiljer coelomvätska från muskler och inre organ. Vätskan fungerar som hydroskelett och deltar även i ämnesutbyte. Varje segment är en avdelning som innehåller yttre utskott, två coelomfickor, noder till nervsystemet, utsöndrings- och könsorgan. Ringmaskarna har ett hud‑muskel-säckssystem bestående av ett lager hudepitel och två muskulära lager: cirkulära och longitudinella muskler. På kroppen finns muskulösa utskott – parapodier – som fungerar som rörelseorgan, samt borst (setae).

Cirkulationssystemet uppstod för första gången under evolutionen hos ringmaskar. Det är slutet: blodet rör sig enbart inom kärl, inte i kroppshåligheten. Det finns två huvudkärl: ryggkärlet (för blod bakifrån framåt) och buk‑kärlet (för blod framifrån bakåt). I varje segment förbinds de av ringkärl. Blodet rör sig med hjälp av pulsering i ryggkärlet eller “hjärtan” – ringkärl i 7–13 segment.
Andningssystem saknas. Ringmaskar är aeroba. Gasutbyte sker genom hela kroppens yta. Hos vissa mångborstmaskar har hudgängor utvecklats – utskott på parapodier.
Matsmältningssystemet inkluderar mun, svalg, matstrupe, kräva, magsäck och genomgående tarm. Bland ringmaskar finns rörliga rovdjur, stillasittande filtrerare som livnär sig på organiska partiklar och plankton, saprofytiska former som suger upp dött växt‑ och djurmaterial (detritus), samt ektoparasiter som suger blod. Hos rovdjursmaskar kan det i den muskulösa svalget finnas kitintänder.
Under evolutionen uppstod för första gången flercelliga utsöndringsorgan – metanefridier. De består av en tratt med cilier och en utsöndringskanal i nästa segment. Tratten vetter mot kroppens hålighet, kanaler öppnar sig på kroppens yta via utsöndringspor där nedbrytningsprodukter avlägsnas från organismen.
Nervsystemet bildas av ett kring‑svalget nervkärl, i vilket det pariga supra‑svalget (hjärn-) gangliet är särskilt utvecklat, och en ventral nervkedja bestående av parvis närliggande ventrala nervknutor i varje segment. Från “hjärn‑” gangliet och nervkedjan löper nerver till organ och hud.
Sinneorgan: ögon – synorgan, tentakler, palp eller antenner som känsel‑ och kemiska sinnesorgan är placerade på huvudloben hos mångborstmaskar. Hos fåborstmaskar, på grund av underjordiskt liv, är sinneorganen svagt utvecklade, men i huden finns ljuskänsliga celler, känselceller och balansorgan.

Fortplantning och utveckling
De förökar sig könligt och könlöst – genom fragmentering (delning) av kroppen, tack vare hög regenerationsförmåga. Hos mångborstmaskar förekommer även knoppning. Mångborstmaskar är gonodifferentierade, medan fåborstmaskar och iglar är hermafroditer. Befruktning är extern, hos hermafroditer – korsbefruktning, det vill säga maskar utbyter sperma. Hos söt- och jordlevande former är utvecklingen direkt, det vill säga unga individer kläcks från äggen. Hos marina former är utvecklingen indirekt: en larv – trokofor – kläcks ur ägget.

Representanter
Typen ringmaskar delas i tre klasser: mångborstmaskar, fåborstmaskar, iglar.
Fåborstmaskar (oligochaeter) lever huvudsakligen i jord, men det finns även sötvattensformer. Typisk representant i jord är daggmasken. Den har långsträckt, cylindrisk kropp. Små former kan vara omkring 0,5 mm, medan störst kan nå nästan 3 m (den gigantiska daggmasken i Australien). På varje segment finns 8 borst, placerade i fyra par på segmentets sidor. Genom att fästa dem i ojämnheter i marken rör sig masken framåt med hjälp av hud‑muskel­säckens muskler. Genom att konsumera dött växtmaterial och mull, har matsmältningssystemet vissa särdrag. Främre delen är indelad i muskulöst svalg, matstrupe, kräva och muskulös magsäck.
Daggmasken andas genom hela kroppens yta tack vare ett tätt nät av kapillär blodkärl i underhuden.
Daggmaskar är hermafroditer. Befruktning är korsbefruktning. Maskarna pressas mot varandra med ventrala sidor och utbyter sperma som tas upp i spermamottagare. Därefter skiljs de åt. I kroppens främre tredjedel finns ett bälte som bildar en slemficka, där äggen läggs. När denna ficka skjuts genom segment med spermamottagare befruktas äggen av sperma från den andra individen. Fickan lämnas genom framänden av kroppen, förtätas och blir äggkokong där de unga maskarna utvecklas. Daggmaskar är kända för hög regenerationsförmåga.

Längdsnitt av daggmaskens kropp: 1 – mun; 2 – svalg; 3 – matstrupe; 4 – kräva; 5 – magsäck; 6 – tarm; 7 – kring‑svalgets ring; 8 – ventral nervkedja; 9 – “hjärtan”; 10 – ryggkärl; 11 – buk‑kärl.
Betydelse av oligochaeter i markbildning. Redan Charles Darwin noterade deras gynnsamma inflytande på jordens bördighet. Genom att dra ned växtrester i gångar berikas jorden med mull. Genom att bilda gångar underlättas luft- och vattenpenetration till växters rötter, och jorden luckras upp.

Mångborstmaskar. Representanter för denna klass kallas också polycheter. De lever huvudsakligen i hav. Den segmenterade kroppen hos polycheter består av tre avsnitt: huvudlob, segmenterad bål och bakre anal lob. Huvudloben är försedd med utskott – tentakler och har små ögon. I det följande segmentet finns mun med svalg, som kan everseras utåt och ofta har kitinkäftar. På bålsegmenten finns tvågreniga parapodier med borst och ofta gälutskott.
Bland dem finns aktiva rovdjur som kan simma ganska snabbt genom att vika kroppen i våglik rörelse (nereider), många lever grävande och bildar långa gångar i sand eller slam (sandmaskar).
Befruktning är oftast extern, och embryot utvecklas till den karakteristiska polychetlarven – trokofor – som aktivt simmar med hjälp av cilier.

Klassen iglar omfattar cirka 400 arter. Iglarna har långsträckt och tvåsidigt tillplattad kropp i dorsoventral riktning. I främre änden finns ett sugsnabel, i bakre en annan sugsnabel. De saknar parapodier och borst, och rör sig genom att simma med våglik rörelse eller “gå” över botten eller växtlighet. Iglarna har kropp täckt av kutikula. Iglar är hermafroditer, utveckling är direkt. De används inom medicinen eftersom de utsöndrar proteinet hirudin, vilket förhindrar bildning av blodproppar som kan täppa till blodkärl.
Ursprung: ringmaskarna härstammar från primitiva ciliära maskar liknande plattmaskar. Fåborstmaskar härstammar från mångborstmaskar, och iglar från dem.
Nya begrepp och termer: polycheter, oligocheter, coelom, segment, parapodier, metanefridier, nefrostom, slutet cirkulationssystem, hudgällar, trokofor, hirudin.
Frågor
Varför fick ringmaskarna sitt namn?
Varför kallas ringmaskar också sekundärhålighetsdjur?
Vilka byggnadsdrag hos ringmaskar vittnar om högre organisation jämfört med platta och rundmaskar? Vilka organ och organsystem uppkommer först hos ringmaskar?
Vad är karakteristiskt för strukturen i varje kroppssegment?
Vad är ringmaskarnas betydelse i naturen och för människan?
Vilka byggnadsspecialiteter har ringmaskar i förhållande till deras livsstil och levnadsmiljö?

Lektion 17. Biologi årskurs 7–9
Föreläsning. Typ Mollusker
Antal arter: cirka 130 000. Levnadsmiljö: söt- och saltvatten, många har anpassat sig till livet på land.
Allmän karaktäristik av typen Mollusker:
Kroppen bildar ett hudveck – manteln. Mellan manteln och kroppen bildas mantelhåligheten, i vilken anus, njur- och könsgångar öppnar sig, där finns också andningsorgan och vissa sinneorgan.
Det finns ett skal som fungerar som extern eller intern skelett och skyddar molluskerna. Det yttre lagret av skalet är organiskt, mellanlagret är kalkhaltigt, det inre är pärlemorsskikt. Hos vissa arter reduceras skalet.
Segment slås ihop till ett fåtal kroppsavsnitt, var och en med specifika funktioner.
Kroppshåligheten är blandad. Inre organ är nedsänkta i parenkym, men det finns håligheter fyllda med vätska. Den sekundära håligheten är delvis reducerad.
Matsmältningssystemet består av främre, mellersta och bakre tarm. Matsmältningskörtlar uppstod, vilka möjliggör snabbare och fullständig nedbrytning av föda. I svalget öppnar sig gångar från spottkörtlar, till medeltarmen öppnar sig gångar från levern.
Cirkulationssystemet är öppet, bestående av hjärta och blodkärl. Från hjärtats kammare avgår artärer som leder blodet från hjärtat till alla organ. En del av blodets väg går inte i kärl utan genom håligheter mellan organen.
Andningsorgan hos majoriteten arter är gälar, hos marklevande former – lungor. Gälar och lungor är modifierade delar av manteln med riklig blodkärlsnät.
Utsöndringsorgan – njurar, som är modifierade metanefridier.
Nervsystemet är av diffus‑nodal typ. Sinneorgan: kemisk känsel och balans; många arter har ögon.
Mollusker fortplantar sig endast sexuellt. Det finns gonodifferentierade och hermafroditer. Utveckling är direkt eller med larvstadium.
De mest spridda molluskerna tillhör tre klasser: snäckor (Gastropoda), musslor (Bivalvia), bläckfiskar (Cephalopoda).

Byggnad hos snäckor med exempel från stor dammsnäcka
Dessa djur lever i marina och sötvattensmiljöer, många även på land. Karakteristiskt är asymmetri i byggnad. Skal och kropp hos snäckor är spiralvridna. Skalet består av två lager: ett tunt organiskt yttre lager och ett porslinslikt kalklager.

Kroppen hos dammsnäckan består av tre delar: huvud, bål och fot. På huvudet finns en till två par tentakler, väl utvecklade ögon ofta placerade på tentaklarnas spetsar; foten är vanligtvis bred med platt undersida, bål är spiralvriden. I svalget finns radulan – en rasp för att skrapa mjuka växtdelar, bestående av horn‑tänder.
Andningsorgan hos de flesta snäckor är gälar. Hos marklevande snäckor är andningsorganet en lunga. En del av mantelhåligheten isoleras och mynnar utåt via en särskild öppning. Detta är den så kallade lung‑håligheten, vars väggar innehåller många blodkärl. Blodet är oftast färglöst, ibland innehåller det kopparhaltiga pigment vilket ger molluskblodet blå färg.
I utsöndringssystemet hos stor dammsnäcka finns endast en njure kvar. Stor dammsnäcka är hermafrodit, befruktning sker genom korsbefruktning. Den lägger ägg i form av slemmiga strängar. Utveckling är direkt, utan larvstadium. Ur äggen utvecklas unga individer.

Byggnad hos musslor med exempel från Anodonta (snäckan utan tänder)
Denna klass omfattar smårörliga marina och sötvattensmollusker vars kropp är inkapslad i ett skal bestående av två klaffar. Typisk representant i botten av sötvatten är Anodonta. På skalets ryggsida förenas klaffarna via ett elastiskt ligament eller via ett lås. Klaffarna stängs med hjälp av två stängarmuskler. Det finns inget huvud. Kroppen består endast av bål och fot. De rör sig långsamt genom att först sträcka ut foten och sedan dra kroppen mot den.
Kroppen är täckt av mantel som hänger ner på sidorna i form av veck. På ryggsidan fuserar manteln med molluskens kropp. Ofta sammanfogas mantelns fria kanter, och lämnar öppningar – siphoner – för in- och utflöde av vatten i mantelhåligheten. Mantelns ytepitel bildar skalets klaffar. Skalets yttre lager består av organiskt material; mellanlagret är bildat av kalciumkarbonat och har störst tjocklek. Det inre lagret är pärlemor.
Andningsorgan – två plattiga gälar. Gälarna samt mantelytan är försedda med cilier vars rörelse skapar vattenström. Vattenström skapas även av siphonerna.
Partiklar i mantelhåligheten binds ihop och förs till munöppningen vid fotens bas. Denna föda tas upp via filtrering, och djuren kallas filtrerare. I matsmältningssystemet saknas radula och spottkörtlar.
Nervsystem hos musslor består av tre par ganglier kopplade med nervsträngar – kommissurer. Sinneorgan är svagt utvecklade, specialceller ger hudkänslighet, det finns balansorgan – statocyster, kemisk känsel.

Schema över musslors inre byggnad: 1 – mun; 2 – främre stängarmuskel; 3, 15, 20 – nervknutor; 4 – magsäck; 5 – lever; 6 – främre aorta; 7 – njuröppning; 8 – njure; 9 – hjärta; 10 – hjärtsäck; 11 – bakre aorta; 12 – bakre tarm; 13 – bakre stängarmuskel; 14 – analöppning; 16 – gälar; 17 – gonadöppning; 18 – medeltarm; 19 – könskörtel.

Utsöndringsorgan representeras av två njurar. Urinledarna öppnar sig i mantelhåligheten.
Fortplantning. De flesta musslor är gonodifferentierade. Testiklar och äggstockar är pariga. Könsgångar öppnar sig i mantelhåligheten. Utvecklingen sker med metamorfos. Larver hos sötvattensmusslor (Anodonta och pärlmusslor), kallade glochidier, har tvåklaffiga skal med taggiga kanter. När en fisk simmar över musslan skjuts larver ut via mantelsiphonen i omgivande vatten. Med hjälp av bisus‑tråd och taggiga klaffar fäster glochidier vid fiskens hud. En liten svullnad bildas runt larven, där glochidien lever som parasit på värden.
Betydelse av mollusker i naturen och för människan:
De utgör länk i näringskedjan.
Storsnäckan är mellanvärd för leverflundran – en farlig parasit hos människor och husdjur.
Vinbergssnäckan – en landlevande snäcka – skadar knoppar och blad på vinrankor och skadar vingårdar. I vissa europeiska länder används den som livsmedel. Fältsniglar skadar höst- och vintergröda, kål och andra grödor.
Många musslor

Hur andra derivator bestämmer extrempunkter för funktioner
Vad gör en gammal revolutionär när idealen krossats?
Hur påverkar molntjänster och IoT-utveckling designen av inbäddade system?
Hur beräknas och analyseras hydrauliska slagmekanismer enligt “Three-Step Analysis”?
Afonjka Bida och Argamak: En berättelse från Röda kavalleriet
Förbättrad strukturmodell för skolans metodiska tjänst: En innovativ strategi för professionell utveckling och pedagogiskt stöd
Publicerade metodiska riktlinjer för förberedelse och genomförande av slutprovet i uppsatsförfattande under läsåret 2016/2017
De bör marschera segerrikt genom alla tider Makarevs gymnasieskola nr 2 har anslutit sig till det nationella initiativet "Odödliga regementet"
Viktigaste kemiska begrepp och lagar (3 timmar)