Det råder en växande känsla av att den stora drivkraften för modernitet och framsteg nu har stannat upp. För många verkar framtiden inte längre vara lika ljus, utan snarare fylld med oro och osäkerhet. I denna omvälvande tid, som beskrivs som en veritabel tsunami av radikala förändringar, står människor inför en social verklighet där de känner att de är fångade i en rörelse som de själva har liten kontroll över. En viktig aspekt av denna förändring är den kulturella omvälvningen, som på många sätt utmanar etablerade normer och värderingar.

Globaliseringen av affärer och teknologi har lett till ökad rörlighet för människor, kapital och idéer. Detta har inneburit att traditionella värderingar, som tidigare har format samhällen och sociala normer, nu får konkurrens. Människor från olika delar av världen, med olika religiösa och kulturella värderingar, anländer till länder och samhällen och för med sig sina egna traditioner och synsätt. För många som tidigare var "pelare i samhället" känns det nu som att världen har blivit mindre förutsägbar, och nya, mer globala identiteter och värderingar har trätt fram. Samtidigt står de som inte är en del av denna nya världsbild inför en känsla av alienation.

Sociala medier har ytterligare förstärkt denna splittring. Många unga människor har svårt att integreras i traditionella institutioner och samhällsstrukturer när så många olika aktörer kämpar om deras uppmärksamhet på internet. Företag, organisationer och grupper använder digitala plattformar för att aktivt forma deras tankar och val, vilket skapar en ökad känsla av att man är styrd av krafter utanför ens egen kontroll.

Det ekonomiska landskapet har också förändrats på ett sätt som skapar oro. Spekulation har ersatt investeringar som den dominerande metoden för att skapa kapital, och nya finansiella instrument ökar risken för plötsliga ekonomiska krascher. Företag kan nu flytta sin produktion till länder med lägre arbetskostnader, vilket innebär att traditionella industriella samhällen förstörs och många arbetare förlorar sina jobb. Samtidigt ökar klyftan mellan de som äger och de som arbetar. De rikaste blir bara rikare, medan vanliga anställdas inkomster antingen är stillastående eller har minskat.

Denna ekonomiska och sociala ojämlikhet leder ofta till en känsla av osäkerhet och fiendskap, vilket i sin tur kan driva på populistiska och fundamentalistiska strömningar. Populismens tillväxt kan ses som ett svar på den upplevda förlusten av kontroll, där ledare ofta använder enkla lösningar på komplexa problem och piskar upp känslor av ilska och frustration hos en befolkning som känner sig övergiven av den etablerade politiska eliten.

En av de mest kraftfulla förändringarna är den utveckling som Shoshana Zuboff har kallat "övervakningskapitalism". Den digitala världen, där vi ofta tror att vi använder teknologin för att hitta information, är i själva verket en plats där företagen samlar enorma mängder data om oss. Denna information säljs vidare till tredje part som använder den för att påverka våra val, våra konsumtionsmönster och till och med våra politiska preferenser. Denna typ av osynlig kontroll förstärker känslan av maktlöshet och misstro, och när människor väl inser omfånget av denna övervakning, skapar det ytterligare misstro mot samhällets strukturer.

Politiken, som tidigare var en arena för att representera folkets intressen, ses nu i många fall mer som ett spel för personlig vinning och makt. Politiker blir allt mer personifierade och det politiska samtalet handlar ofta mer om individuella skandaler än om konkreta politiska lösningar. De ideologiska skillnaderna blir alltmer polariserade, och istället för att fokusera på sakfrågor handlar det ofta om personangrepp och retorik.

Det är också viktigt att förstå att de förändringar som sker i samhället inte enbart är resultatet av globalisering eller teknologiska framsteg. De är även ett uttryck för djupare frågor om identitet och tillhörighet. När människor känner att deras kulturella eller nationella identitet hotas, kan det leda till en starkare koppling till populistiska och fundamentalistiska rörelser som erbjuder enkla lösningar och ett tydligt "vi mot dem"-perspektiv. Dessa rörelser erbjuder en känsla av gemenskap och en återgång till en tid då världen kändes mer förutsägbar.

Det är också avgörande att förstå att dessa rörelser, oavsett om de är populistiska, nationalistiska eller religiösa, ofta är uttryck för en önskan att återta kontrollen. I en värld där traditionella maktstrukturer verkar förlora sin stabilitet, söker många efter något fast att hålla fast vid – något som ger mening och en känsla av syfte. Men dessa rörelser kan också ha farliga konsekvenser. De kan skapa polarisering, öka hatet och främlingsfientligheten och leda till ett mer fragmenterat samhälle.

Det är viktigt att förstå att det inte finns någon enkel lösning på de problem som vi står inför. Men genom att kritiskt granska de förändringar som sker – och genom att försöka förstå de krafter som driver populism och fundamentalism – kan vi börja hitta sätt att navigera i denna komplexa och snabbt föränderliga värld.

Vad kännetecknar fienderna till fundamentalismen och populismen?

Fundamentalismen och populismen utgör två reaktionära rörelser som reagerar mot modernitetens framväxt och dess konsekvenser, men de definierar sina fiender på olika sätt. För fundamentalisterna är deras största fiende "världen", eller den moderna världen med dess komplexa och föränderliga sociala system. Detta omfattar alla system som inte följer deras egna religiösa principer, vilket leder till att de anser att nästan alla andra samhällssystem är av ondo. Detta inkluderar inte bara sekulära idéer utan också de varianter av deras egen tro som har korruptas av världens påverkan. Detta gör att de ofta ser sig själva som de enda som följer den sanna vägen, i en omvärld präglad av förfall och synd.

För kristna fundamentalister, som de som citeras av Malcolm Davis, innebär denna fiendebild en uppdelning där "världen" är det onda systemet som skapades av Gud men nu är förvridet genom människans synder och Satans inflytande. De moderna institutionerna, såsom politiska och sociala system, ses som förlorade och korrupta, vilket leder till en växande misstro mot demokratiska system och liberala värderingar. Liksom muslimska fundamentalister, som Sayyid Qutb, förkastar de den kapitalistiska och individualistiska ordningen och ser dessa som grundläggande problem för den mänskliga själen och samhällets moral.

Denna världsliga fiendebild skapar en dualitet där fundamentalister inte bara kämpar mot yttre fiender utan också mot "fienden inuti" – de egna religionerna som har fallit offer för den moderna tidens påverkan. För kristna innebär det att till och med kyrkor och religiösa institutioner kan bli betraktade som "världsliga" och därmed förlorade. På samma sätt ser islamiska fundamentalister på den modernt sekulariserade islam som ett resultat av västvärldens korruption. I extrema fall, som de i gruppen ISIS, innebär denna konflikt ett ursprungligt och brutalt försök att återställa det som uppfattas som den sanna tron genom våld och terror.

Populismen, å andra sidan, definierar sina fiender på ett något mer sofistikerat sätt och är ofta mindre strikt när det gäller de ideologiska gränserna för fienderna. Populistiska ledare, som Donald Trump, kan anklaga eliter, storföretag och medier för att manipulera det politiska systemet för egen vinning. Här framställs en bild av en politisk elit som är i maskopi för att hålla det "riggade" systemet intakt. Dessa ledare rör sig snabbt från att beskriva specifika fiender till att knyta dessa till större, ofta konspiratoriska berättelser om makt och kontroll. Migranter, i populistiska rörelser, presenteras som en hotfull och destruktiv kraft som undergräver nationella identiteter och säkerhet.

Populismens fiender är ofta mer flexibla i sin definition och har en tendens att sammanfläta olika problem och lösningar på ett sätt som gör det lättare att engagera en bredare publik. Till skillnad från fundamentalisterna, som har en mer absolut syn på rätt och fel, är populistiska rörelser ofta beroende av att skapa en berättelse om kamp mellan "folket" och "eliten", och mobiliserar därigenom stora massor genom en känsla av politisk missnöje och utanförskap.

En viktig skillnad mellan de två rörelserna är deras förmåga att engagera och mobilisera människor. Populismen är effektiv i att mobilisera människor snabbt och har haft framgångar i att påverka politiska riktningar. Fundamentalister, å andra sidan, har oftast svårt att attrahera och behålla medlemmar i stora mängder, då deras isolerande ideologi inte tillåter samma flexibilitet och anpassning till den större världen.

Både populismen och fundamentalismen har emellertid en gemensam nämnare: en återvändo till en "gyllene tid". Båda rörelserna idealiserar en tid i det förflutna då världen var mer enhetlig och moralisk enligt deras egna värderingar, och kämpar mot en samtida verklighet som de uppfattar som förlorad eller fördärvad.

För läsaren är det viktigt att förstå att trots de likheter och skillnader som finns mellan fundamentalism och populism, så bottnar båda rörelserna i en fundamental misstro mot modernitet och dess uttryck. Denna misstro kan skapa ett djupt samhälleligt splittringstillstånd, där skillnaderna mellan "vi" och "de andra" är existerande på nästan alla nivåer av social och politisk interaktion. Det är också viktigt att reflektera över hur dessa rörelser, trots sina extremiteter, ofta drar på populära känslor av missnöje, osäkerhet och förlorad identitet, och hur dessa känslor kan utnyttjas för politisk vinning.

Hur Jerry Falwell och Viktor Orbán har omdefinierat identitet genom populism och fundamentalism

Under 1980-talet började den amerikanska fundamentalismen genomgå en betydande transformation, en förändring som skulle komma att påverka både religiösa och politiska rörelser. Jerry Falwell, en framstående fundamentalistledare, insåg att de religiösa fundamentalistiska grupperna riskerade att hamna i total isolation och förlorade sin relevans i den snabbt föränderliga kulturmiljön. För att motverka detta började han och andra ledare se utanför sin egen traditionella gemenskap och knyta band med evangelikaler, uppmuntra fundamentalister att ta sig in i yrkeslivet och etablera allianser med politiska ledare.

Detta skapade nya relationer som först var osannolika. Fundamentalister, som tidigare hade vägrat dela plattformar med varandra på grund av debatter om Bibelns ofelbarhet, började nu hålla gemensamma predikningar med kristna som talade i tungor. Falwell gick så långt att han grundade sitt eget fundamentalistiska universitet, som inte bara utbildade studenter till att bli professionella kristna utan även kristna yrkesverksamma. Samtidigt började hans rörelse, "Moral Majority", skapa politiska avtryck.

Det Falwell åstadkom var en omdefiniering av fundamentalismen som en mer inkluderande rörelse, en rörelse som inte längre var begränsad till sekteristiska gränser. Genom att lägga till nya dimensioner till rörelsens identitet lyckades han omstrukturera den. Han bekräftade fortfarande Bibelns ofelbarhet men slutade insistera på en bokstavlig tolkning av varje ord. Hans mål var inte bara att vinna individer för Gud utan också att omvända hela nationen, att genomgå en moralisk och andlig återfödelse. För att detta skulle ske var det viktigt att synden, som alltid, fördömdes kraftfullt. Sin vana trogen hävdade han att "man förändrar inte saker om man inte gör folk arga."

Falwell anpassade fundamentalismen till den nya kontexten av "Born-again"-troende och utvidgade rörelsens räckvidd till hela nationen. Han engagerade sig också i offentliga debatter med liberala och icke-troende, vilket gav fundamentalister en känsla av att deras kamp mot sekulär humanism – Satan själv – var legitim och erkänd. Genom denna förmåga att anpassa sig och samtidigt bibehålla kärnprinciperna, lyckades Falwell skapa en form av fundamentalism som var mer relevant i det moderna amerikanska samhället.

Dock var denna omstrukturering inte utan sina problem. I slutändan bidrog den till en långsam nedgång för protestantisk fundamentalism i USA, en nedgång som skulle komma att förklaras närmare i senare kapitel. Men under den tidiga fasen av sin karriär var Falwell mästerlig på att skapa en känsla av enande inom en annars splittrad rörelse, samtidigt som han säkerställde att den traditionella fördömelsen av synd och behovet av omvändelse förblev i centrum.

Viktor Orbán, Ungerns premiärminister, är ett annat exempel på en ledare som effektivt använt populistiska metoder för att omdefiniera nationell identitet. Orbán, som snabbt blev en av Europas mest framträdande populistledare, lyckades skapa en distinktion mellan "oss" och "dem" – mellan det ungerska folket och de politiska och kulturella eliterna. Genom att utnyttja Ungerns historia, där nationen förlorat mycket av sitt territorium efter första världskriget och senare var en sovjetisk satellitstat, lyckades Orbán skapa en stark känsla av nationell enighet och stolthet.

Han omfamnar en idé om Ungern som en stolt och självständig nation, som måste stå emot externa hot och bevara sin kultur och sina värderingar. Detta nationalistiska narrativ stärktes av två huvudsakliga faktorer: massinvandring och hotet från islamistisk terrorism. Orbán framställde dessa hot som en attack på den ungerska identiteten och använde detta som bränsle för att stärka sin politiska agenda. Han kritiserade även EU:s politiska projekt för att försöka förena Europa och istället förespråkade han en mer praktisk samarbetsmodell mellan fria nationer.

I likhet med Falwell använde Orbán sin förmåga att tala direkt till människor på en känslomässig nivå, genom att betona vikten av att bevara ungerska värderingar och motstå externa krafter som hotade dessa. Hans framgång i att skapa en stark känsla av nationell identitet gör honom till en av de mest framstående populistledarna i Europa. Hans tal till folket betonar alltid Ungerns kamp för självständighet, en kamp som han hävdar måste fortsätta för att skydda nationens framtid.

Det är viktigt att förstå att både Falwell och Orbán inte bara har anpassat sina respektive rörelser till samtida utmaningar, utan också lyckats skapa ett övergripande narrativ om identitet och nationell enhet. I båda fallen har de kopplat samman individuella och kollektiva identiteter, och genom att spela på människors känslor av osäkerhet och rädsla, har de skapat starka och hållbara rörelser.

Det centrala i båda dessa exempel är hur ledare kan använda populistiska och fundamentalistiska narrativ för att omdefiniera en rörelse och samtidigt stärka en känsla av nationell och kulturell samhörighet. Dessa strategier fungerar bäst när de kopplas till starka emotionella och kulturella band, vilket ger ledarna en betydande politisk och social makt.

Hur fundamentalism och populism påverkar modern samhällsutveckling och sociala identiteter

Social identitetsteori är ett kraftfullt verktyg för att förstå situationer där gruppkonflikter är påtagliga, inklusive de som uppstår genom reaktionära rörelser. Teorin belyser hur sociala kategorier och grupper kan bidra till att definiera individer och deras världsbilder, särskilt när det gäller politiska och ideologiska strömningar. Ett centralt tema i teorin är att identiteten hos individer inte bara formas av personliga erfarenheter utan även av de grupper de tillhör. Detta skapar ofta en stark känsla av "vi" kontra "dem", vilket blir avgörande i förståelsen av populismens och fundamentalisternas växande inflytande i världen idag.

Populister och fundamentalister utgör en betydande utmaning för de moderna samhällssystemen, inte bara genom sina antireglerande åsikter utan också genom sin förmåga att skapa och utnyttja sociala och kulturella identiteter. Dessa rörelser ger sina anhängare en stark känsla av tillhörighet, vilket i sin tur förstärker deras sociala identitet och bygger en gemenskap som ofta utgör en motståndskraft mot förändring och modernisering.

Fundamentalism, oavsett om det gäller religiösa eller politiska strömningar, bygger på en strävan efter att återställa en förlorad ordning, en renare och enklare värld som tros ha funnits före den nuvarande ordningens förfall. Detta återvändande till en idealiserad, ofta mytologiserad, version av det förflutna blir en viktig drivkraft för dessa rörelser. Denna retorik om återvändo till ett "ursprungligt" tillstånd resonerar starkt med människor som känner sig marginaliserade eller hotade av modernitetens snabbhet och komplexitet.

Särskilt i kontexten av terrorismen som präglar grupper som ISIS, ser vi en dramatisk illustration av hur en fundamentalistisk rörelse kan utvecklas, från en romantiserad vision om att återuppbygga ett kalifat till den brutala verkligheten av världsomspännande våld och förstörelse. ISIS hävdade sig själva som återställare av det "ursprungliga" kalifatet, en period som i deras ögon representerade en gyllene tid för islam. Deras globala mediaexponering och välfinansierade struktur gav dem en maktposition som många andra fundamentalistiska grupper saknar. Dock förlorade rörelsen sin grund när den verkliga dynamiken av maktkamp och geopolitik, samt dess egna interna motsättningar, blev uppenbara för både dess anhängare och motståndare.

Även om ISIS och andra grupper av denna typ ofta betraktas som terrorister, är det viktigt att förstå den gemensamma drivkraften som förenar dem med andra, mer fredliga fundamentalister: alla dessa rörelser är reaktionära och absolutistiska i sitt synsätt på världen. De har ett gemensamt mål att återta kontrollen över sina samhällen genom att återupprätta en strikt ordning som ska vara skyddad från externa och interna hot. Men skillnaden ligger i de metoder de använder för att uppnå sina mål. Medan vissa fundamentalistiska rörelser väljer att agera genom icke-våldsamma medel, är andra, som ISIS, beredda att använda extremt våld för att förverkliga sina visioner.

För att förstå och hantera dessa rörelser effektivt krävs en bredare förståelse än att enbart beakta deras ideologiska innehåll. De utgör en allvarlig utmaning för modernitetens institutioner och processer, eftersom de inte bara motsätter sig globala värden som demokrati och mänskliga rättigheter, utan också undergräver de ekonomiska och politiska strukturer som är nödvändiga för att hantera de verkliga globala kriser som klimatförändringar, social ojämlikhet och krig.

Det är också viktigt att förstå att medan populism och fundamentalism ofta ses som främlingsfientliga och exkluderande, kan de också på ett subtilt sätt befrämja en känsla av gemenskap och säkerhet för individer som känner sig hotade av de snabba förändringarna i det moderna samhället. Deras förmåga att erbjuda enkla svar på komplexa problem lockar många, särskilt i tider av osäkerhet och socialt kaos. Därför blir det avgörande att samhällen och institutioner inte bara ignorerar dessa rörelser eller konfronterar dem direkt utan att också skapa inkluderande dialoger och engagemang för att förstå de grundläggande oroande faktorer som dessa rörelser exploaterar. Det handlar om att hantera de djupt rotade rädslorna och osäkerheterna som driver många individer att söka tillhörighet i dessa grupper.

Det är därför avgörande att förstå både de ideologiska och socialpsykologiska mekanismerna bakom populistiska och fundamentaliska rörelser. Genom att bemöta dessa rörelser på en grundläggande nivå, inte bara genom att möta deras yttrre hot utan även genom att erbjuda konstruktiva alternativ och lösningar, kan samhället börja återskapa den förlorade tilliten och säkerställa en framtid där alla, oavsett ideologi, kan känna sig värdefulla och trygga.

Hur den Engelska Kyrkan hanterade den Calvinistiska utmaningen och den globala reaktionen mot minoriteter

I sin vägen mot en mer inkluderande och demokratisk kyrka, har den Engelska Kyrkan stött på betydande utmaningar från olika konservativa grupper, däribland de calvinistiska rörelserna. Dessa grupper, trots att de utgör en liten del av kyrkans medlemmar, har haft oproportionerlig inflytande, särskilt genom sina välorganiserade nätverk och mediekontakter. Deras strävan att hindra kvinnliga och LGTB-präster och biskopar har fördröjt förändringar inom kyrkan som i dag betraktas som en fråga för social rättvisa och jämlikhet.

Den calvinistiska gruppens inflytande inom den Engelska Kyrkan har till stor del baserats på en kombination av politisk skicklighet och förmågan att manipulera den anglikanska kyrkans strukturer för sina egna syften. Genom att skapa organisationer som "Reform" och "Anglican Mainstream" har de lyckats framställa sig själva som representanter för hela kyrkan, trots att deras åsikter inte speglar majoritetens. Genom dessa grupper har de kunnat fördröja beslutet att acceptera kvinnliga biskopar, vilket resulterade i att kyrkan uppfattades som föråldrad och allmänt oförmögen att möta samtidens sociala attityder. För ungdomar i Storbritannien blev kyrkan alltmer känd för sin misogyni och homofobi.

Den Engelska Kyrkan svarade på denna utmaning genom att inte bemöta den calvinistiska oppositionen med samma fientlighet. Istället betonade kyrkan sin inklusivitet och sin förmåga att representera alla sina medlemmar, oavsett deras teologiska åsikter. Detta synsätt tillämpades även inom synoden, den styrande församlingen som består av biskopar, präster och lekmän, där alla röster ska tas i beaktande. Genom att anpassa sina röstrutiner såg kyrkan till att majoritetens åsikter fick genomslag, vilket säkerställde att förändringarna inte kunde blockeras av en liten men högljudd minoritet.

Det är viktigt att förstå att kyrkan, genom att upprätthålla sin demokratiska struktur och genom att visa respekt för alla åsikter, inte bara undvek en "vi mot dem"-konflikt, utan också stärkta sin trovärdighet och relevans i en tid då frågor om jämställdhet och mänskliga rättigheter är mer aktuella än någonsin. Det var denna inklusiva hållning som gjorde det möjligt för kyrkan att behålla sin integritet, samtidigt som den motsatte sig den calvinistiska gruppens krav och påverkansförsök.

Men denna hantering kom inte utan kostnader. Den Engelska Kyrkan förlorade mycket av sitt anseende under denna period, inte minst på grund av de interna striderna som tagit mycket av dess tid och energi. Mycket av den offentliga debatten handlade om hur kyrkan skulle hantera de calvinistiska kritikerna, snarare än om de verkliga samhällsutmaningarna som präglar samtiden. Därför blev det nödvändigt för kyrkans ledarskap, särskilt ärkebiskopen Justin Welby, att vända blicken utåt och fokusera på de verkliga orättvisor som drabbade samhällets mest utsatta grupper. Genom att ta ställning mot de brittiska regeringens åtstramningspolitik och kritisera de orimliga vinsterna från så kallade "pay-day lenders" och ojämlikhet inom samhällsvälfärd och invandringspolitik, lyckades kyrkan återfå en mer positiv och progressiv bild.

Reaktionen mot reaktionära rörelser, både inom och utanför kyrkan, har visat att en demokratisk och inkluderande institution inte behöver falla i fällan att svara med samma medel som sina motståndare. För de grupper som riktar sin kritik mot religiösa institutioner eller andra etablerade maktstrukturer, finns en risk att underskatta dessa institutioners globala och samhälleliga betydelse. Populistiska ledare som Viktor Orbán och Recep Tayyip Erdoğan har haft viss framgång att ta kontroll över sina nationella institutioner, men de har också visat sig oförmögna att kontrollera globalt viktiga strukturer som media och rättsväsende. Reaktionära rörelser missförstår ofta dessa institutioners kraft och deras förmåga att motstå förändring.

Inom religiösa rörelser är målet ofta att utmåla "de andra" som syndare eller avfällingar, och fundamentalistiska grupper anklagar ofta sina egna samhällen för att ha avfallit från en rätt tro. Den största utmaningen för dessa grupper kommer när deras skarpa uppdelning av "oss" och "dem" inte längre är hållbar. Många religiösa institutioner, som den Engelska Kyrkan, har lärt sig att hantera dessa sektoriseringar genom att inte acceptera rollen som förföljare och genom att sätta fokus på egna värderingar och samhälleliga ansvar.

Reaktionära rörelser har också en tendens att specifikt utse sina fiender som grupper av minoriteter, som invandrare, kvinnor eller LGTB-personer. Men dessa grupper har under de senaste decennierna utvecklat starka och positiva identiteter, vilket gör att de inte längre är enbart offer för negativa stereotyper. Många av dessa grupper har, genom sina aktivistorganisationer som Gay Pride och feministiska rörelser, blivit en motkraft till populistiska och fundamentalistiska narrativ. Den negativa bilden av "dem" ersätts av en positiv gemenskap och en offentlig och stolt självbild.

Därför är det inte längre möjligt att upprätthålla en enkel uppdelning mellan "oss" och "dem", eftersom de definierade grupperna nu ofta har en egen stark och positiv identitet. De svarar på attacker inte med att skapa nya konflikter, utan genom att påvisa orättvisor och sätta ljuset på de samhälleliga strukturer som behöver förändras. I slutändan handlar det om att konfrontera de verkliga och systemiska orättvisorna, snarare än att fastna i en evig cykel av reaktionära konflikter.

Hur påverkar finansieringskostnaden återbetalningstiden för investeringar?
Hur polymera vesiklar och miceller bidrar till förbättrad läkemedelsleverans och diagnostik
Hur långt i förväg kan vi förutsäga väderrelaterade händelser och deras inverkan på olika sektorer?
Hur optimering av stadsjärnvägssträckningar påverkar både infrastruktur och samhälle