Hur formar EU sin externa energipolitik i övergången till ren energi och vad innebär det för geopolitiken?

EU befinner sig i en unik geopolitisk position i samband med energiomställningen, vilket framgår av olika index som mäter fördelningen av geopolitisk makt relaterad till energiövergången. EU:s starkare befogenheter inom områden som forskning och innovation, den inre marknaden, handel, tullar och bistånd, jämfört med det traditionella beroendet av fossila bränslen, bidrar till att minska den inre splittringen mellan medlemsstaterna och möjliggör en mer sammanhållen extern energipolitik. Detta kan ge EU en fördel i att påverka och forma den globala energiarenan, särskilt när det gäller ren energi.

Samtidigt riskerar EU att byta ut sitt beroende av fossila bränslen mot ett ökat beroende av globala leveranskedjor för kritiska råmaterial och ren energiteknologi, där Kina spelar en framträdande och problematisk roll. I skuggan av den eskalerande geopolitiska rivaliteten mellan USA och Kina har EU beskrivit Kina som en mångfacetterad aktör — en samarbetspartner, förhandlingspartner, ekonomisk konkurrent och systemisk rival. Trots vissa gemensamma intressen kring klimat och energi, har EU:s uppfattade asymmetri gentemot Kina lett till ett allt mer konkurrensinriktat förhållningssätt.

Den Europeiska gröna given (EGD) utgör en grund för EU:s externa energipolitik och har breddat verktygslådan för extern energistyrning. Historiskt har EU haft begränsade möjligheter att påverka energipolitiken externt, då medlemsländerna haft suveränitet över sina energimarknader och leverantörer. Tidigare har dialog med producenter och stöd till infrastruktur via Trans-European Network (TEN-E) varit centrala, men dessa insatser har begränsats av medlemsstaternas olika intressen och kommersiella överväganden.

En av de mest omvälvande och kontroversiella åtgärderna i EGD är införandet av Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM), en tull som beskattar varors koldioxidavtryck vid import till EU. CBAM riktar sig mot sektorer som stål, aluminium, gödningsmedel, cement och el, och syftar till att minska risken för koldioxidläckage samt främja omställning hos leverantörer. Detta kan minska investeringar i kolkraft i grannregioner och motverka kinesiskt inflytande i länder som Marocko och västra Balkan, där Kina finansierat kolprojekt. För leverantörer med renare energisystem och koldioxidprissättning i linje med EU, som Schweiz eller Norge, kan CBAM skapa konkurrensfördelar.

Utvecklingssamarbete spelar också en viktig roll i EU:s externa energipolitik, med en betydande andel av budgeten för grannskapet och utvecklingsbistånd riktat mot klimatmål i EU:s närområde och subsahariska Afrika. Detta kan ses som en strategi för att konkurrera med Kinas omfattande investeringar i energisektorn i dessa regioner.

På politisk nivå har Europeiska utrikesrådet justerat sin energidiplomati för att prioritera energieffektivitet, förnybar energi och ren energikoppling, där förnybart väte får särskild uppmärksamhet. Energins säkerhet har fått en vidare tolkning som omfattar mer än bara gasförsörjning, vilket speglar en ny geostrategisk verklighet i en värld under snabb omvandling.

Det är viktigt att förstå att energiomställningen inte bara innebär tekniska och ekonomiska förändringar, utan också en omfördelning av makt och beroenden i den globala arenan. EU:s strategi måste därför balansera mellan att stärka sin egen självständighet och att bygga hållbara, rättvisa relationer med andra länder, särskilt utvecklingsländer, för att undvika att energiövergången fördjupas av nya former av sårbarhet och konflikt. En förståelse för den komplexa samverkan mellan handel, diplomati, industri och utvecklingspolitik är avgörande för att greppa de utmaningar och möjligheter som energipolitiken i den nya eran innebär.

Hur Geopolitik påverkade Förnybar Energiutveckling i Latinamerika: En Översikt

Regionen har en av de grönaste energimarknaderna i världen, där förnybara energikällor utgör 58% av den totala installerade kapaciteten. Den största källan till elektricitet är fortfarande vattenkraft, som står för 46% av den installerade kapaciteten, men det finns en snabb ökning av vind- och solenergi som tillsammans står för 12% av den totala energimixen. Denna utveckling har lett till en minskning av elens koldioxidintensitet med 15% mellan 2015 och 2018, vilket gör regionen till en global ledare inom grön energi. Detta är av särskild betydelse i en värld som alltmer fokuserar på att minska utsläpp och bekämpa klimatförändringar.

Enligt FN:s miljöprogram finns det stora skillnader mellan länderna i regionen när det gäller energimix och energipolitik. Uruguay och Costa Rica, till exempel, har nästan 100% förnybar energi, tack vare deras aggressiva avkarboniseringspolitik. Chile har också gjort stora framsteg i sin väg mot djupare avkarbonisering och utveckling av förnybara källor som sol och vind. Samtidigt är det andra länder som Argentina, Mexiko och Ecuador som fortfarande är beroende av fossila bränslen, vilket skapar en skillnad i hastigheten på övergången till förnybara energikällor. Även inom den regionala samarbetsorganisationen ALBA är situationen bland länderna mycket varierande, där Venezuela, en petrostat, är fast i en djup ekonomisk och energikris, medan Bolivia och Kuba kämpar med sina egna problem kring energiomställning.

Trots regionens stora potential för förnybar energi är investeringarna inom sektorn fortfarande begränsade. Många länder kommer inte att nå sina klimatmål om de inte genomför mer aktiva politiska åtgärder. Detta tyder på att den politiska viljan och de regulatoriska ramverken spelar en avgörande roll för att avgöra i vilken utsträckning förnybar energi kan implementeras och utvecklas. Detta gäller särskilt i länder som Mexiko, där även om landet är den andra största marknaden för förnybar energi i Latinamerika, så är andelen förnybar energi i deras energimix fortfarande låg.

De geografiska fördelarna som Latinamerika har i form av högt solskenspotential i Atacamaöknen i Chile eller starka vindströmmar på Mexikos och Colombias kuster ger regionen en unik position på den globala energimarknaden. Förnybara energikällor som sol och vind har redan sett en årlig tillväxt på 30% respektive 10% och kommer sannolikt att fortsätta växa i framtiden. Dessutom har regionen betydande mängder av strategiska mineraler som litium, vilket ger Latinamerika ytterligare en geopolitisk fördel i den globala övergången till grön energi.

Men trots dessa fördelar innebär regionens mångfaldiga politiska landskap att det är svårt att skapa en enhetlig energiunion eller ett gemensamt förnybart energisystem. Regionala spänningar, beroende av politiska allianser och konkurrens om regional hegemoni, påverkar ofta implementeringen av förnybar energi och regional energiintegration. Även om förnybara energikällor har potentialen att skapa en stabilare och mer integrerad energimarknad, kan de också förändra de geopolitiska allianserna i Latinamerika och skapa nya geopolitiska spelare på den globala arenan.

För att den geopolitiska betydelsen av förnybar energi ska realiseras krävs det en balanserad strategi som involverar både inhemsk energiutveckling och internationellt samarbete. Regionen kan spela en nyckelroll på den globala energimarknaden genom att utnyttja sina resurser på ett sätt som gynnar både ekonomisk tillväxt och klimatmål.

Hur fossila bränslen formade politiken och ekonomin i Europa under 1800- och 1900-talet

Handeln med kol var inte bara en ekonomisk fråga. Kolpriserna i städer som Helsingfors eller Aten var starkt kopplade till marknadspriserna i större industriella centra som Dublin eller Moskva. Små störningar, som strejker, blockader eller olyckor i kolgruvor, kunde få allvarliga konsekvenser för energi- och bränsleförsörjningen på hela kontinenten. En sådan störning inträffade under den så kallade "kolhungern" i Storbritannien 1872-1873, vilket ledde till en av de första varningarna om den sårbarhet som importberoendet innebar för länder utan egna kolresurser.

Det var inte bara de industriella aktörerna som var beroende av kol. Militära aktörer, särskilt flottor, stod inför ett liknande dilemma: antingen fortsätta med segelfartyg, som var mindre känsliga för bränsleförsörjning, eller övergå till krigsfartyg som drevs av importerat kol. Det var en lösning som alla länder valde, trots de geopolitiska riskerna som var förknippade med att vara beroende av främmande länder för en så viktig energikälla. Denna sårbarhet blev tydlig under Första världskriget, då krigets utbrott ledde till att många europeiska städer och industriområden helt skars av från sina kolförsörjningar och tvingades införa ransoner.

Trots denna ansträngning var det inte alltid ekonomiskt eller miljömässigt hållbart att ersätta importerat kol med inhemsk produktion. Kol från egna gruvor var ofta dyrare att utvinna, och gruvdriften var också farligare för miljön. Detta gjorde att många av de inhemska gruvorna blev beroende av statliga subventioner, högre importtullar och andra politiska åtgärder för att kunna konkurrera med billigare kol från utlandet. Spanien, där inhemsk kolproduktion blev en viktig del av den fascistiska propagandan under 1940-talet, är ett exempel på ett land som offrade sina miljömässiga värden för att säkerställa nationell energioberoende. Liknande beslut fattades i andra länder som Bulgarien, Estland och Polen, där lokal kolbrytning var en viktig del av strategin för att undvika beroende av externa källor.

Importstrategierna kunde också innebära samarbete mellan importerande länder. En sådan allians var den Skandinaviska Kolimportörsföreningen, som grundades 1923 av svenska, danska och norska kolföretag. Deras mål var att få till stånd de bästa handelsavtalen med de ledande kolexportländerna genom att koordinera sina förhandlingar. Denna typ av samarbete och strategiskt tänkande var en viktig del av att hantera den osäkerhet som de politiska och ekonomiska förhållandena under perioden innebar.

Den långsiktiga historien om kol handlar om mer än bara en råvara. Det är också en historia om sårbarhet, politiska förhandlingar och nationell säkerhet. Fossila bränslen, särskilt kol, var inte bara en energikälla, utan också en geopolitisk spelpjäs som formade relationerna mellan europeiska länder och deras internationella aktörer. Denna dynamik är fortfarande relevant i dagens diskussioner om energisäkerhet, där många av de historiska lärdomarna fortfarande ekar i de beslut som fattas om framtida energipolitik och försörjning.