Hur inkaindianerna anpassade jordbruket till deras astronomiska observationer och byggnationer

Inkaimperiet var ett av de mest avancerade samhällena i prekolumbianska Amerika, och deras förmåga att utnyttja och kontrollera naturliga resurser var en avgörande faktor för deras framgång. Jordbruket spelade en central roll i deras civilisation, där inkaindianerna inte bara utnyttjade de fysiska förutsättningarna för att producera mat, utan också integrerade sina omfattande astronomiska kunskaper i sina jordbruks- och byggnadspraktiker.

Inkaindianerna var också mästare på att observera naturens cykler för att planera sitt jordbruk. Deras odlingskalender, som styrde plantering, sådd och skörd, baserades på observationer av solens och månens rörelser. Genom att använda pelare placerade på Cuzcos högar kunde inkaindianerna fastställa de mest gynnsamma perioderna för att plantera majs, en av deras viktigaste grödor. Denna kalender var inte bara användbar för jordbruket, utan även för att fastställa datum för religiösa och sociala festligheter.

Förutom att vara ett praktiskt verktyg för jordbruk, reflekterade deras byggnationer även en djup förståelse för astronomi. Inkaindianerna praktiserade det som kallas horisontastronomi, där byggnader och monument inte bara var strategiskt placerade utan ofta var orienterade enligt solens, månens och stjärnornas rörelser. I Cuzco, inkaimperiets huvudstad, var byggnaderna noggrant placerade så att de på specifika tidpunkter under året, såsom vid solstånd och jämviktspunkter, var i perfekt linje med solens upp- och nedgång. Denna noggrannhet i byggnationerna visar på en avancerad förståelse för tidens gång och naturens rytm.

Inkaindianerna använde även solens passage vid zenit, den punkt på himlen som är direkt över en observatör, för att göra noggranna observationer av tidpunkter för viktiga astronomiska händelser. I Cuzco inträffade denna passage två gånger om året, runt den 13 februari och 30 oktober. Genom att använda denna teknik kunde de avgöra viktiga perioder för religiösa festivaler och för jordbrukets cykler, såsom sådd och skörd.

För att förstå inkaindianernas fulla kapacitet i jordbruk och byggnation, bör man också beakta deras förmåga att bygga en sammanhängande och hållbar infrastruktur. Deras vägar, akvedukter och strukturer var inte bara tekniskt imponerande utan också funktionella i relation till deras astronomiska och jordbruksbehov. Dessa anpassningar var avgörande för deras överlevnad och framgång i det svårtillgängliga bergslandskapet.

Vad kan vi lära oss från Lambayeque och Caral? En djupdykning i Perus förlorade civilisationer och deras upptäckter

Carals civilisation, eller Norte Chico-kulturen, är en annan av de mest betydelsefulla arkeologiska upptäckterna i Peru. Den utvecklades omkring 200 km norr om Lima, i det som nu kallas den Norte Chico-regionen, och blomstrade mellan det 30:e och 28:e århundradet f.Kr. Caral är känd för sin monumentala arkitektur med upphöjda plattformar och cirkulära torg, men utan keramiska konstverk eller andra former av konstnärlig produktion. Denna civilisation förblev länge okänd tills den peruanska arkeologen Ruth Shady Solís, som under slutet av 1990-talet ledde systematiska utgrävningar på platsen, lyfte fram betydelsen av dessa fynd. Shadys arbete gav en viktig inblick i de tidiga sociala och religiösa strukturerna hos civilisationer som föregick Inkakulturen.

En annan fängslande upptäckt som avslöjades av den tyska upptäcktsresanden och antropologen Johan Reinhardt var mumien av en ung flicka som offrades på berget Nevado Ampato. Denna flicka, som fick namnet Juanita eller "Isjungfrun", upptäcktes 1995 och har blivit en av de mest kända fynden av offerpraktiker från den pre-inkanska perioden. Juanita är en del av en serie expeditioner som Reinhardt ledde på Andernas höga berg, där han upptäckte fler mumier och offerplatser, vilket bekräftade att offertraditioner var centrala för de höga bergsfolken i Andes.

Dessa upptäckter erbjuder en värdefull inblick i ritualerna och trosföreställningarna hos pre-inkanska civilisationer. Till exempel, den rituella offringen av människor på höga berg indikerar ett djupt religiöst engagemang för att blidka gudarna och säkra den sociala ordningen. Men de berättar också om en värld där gudarna var nära och där rituella handlingar som dessa ansågs vara nödvändiga för att bevara den kosmiska balansen. I dessa sammanhang kan vi förstå att religion och politisk makt var tätt sammanflätade, där härskarna ofta ansågs vara gudomliga eller gudomligt utvalda.

När vi blickar på dessa tidiga civilisationer måste vi också beakta deras teknologiska framsteg, som fortfarande fascinerar forskare. Karaktäristiskt för både Moche- och Caral-civilisationerna var deras ingenjörskonst och jordbrukspraktik. Moche-folket var särskilt skickliga i att skapa konstnärliga och funktionella vattensystem, och Caral-civilisationen visade förmågan att bygga komplicerade strukturer utan den keramiska tekniken, vilket var unikt för sin tid.

Men vad är det som kan förklara försvinnandet av dessa civilisationer? Vad gjorde att Caral förlorade sin kraft omkring 1900–1800 f.Kr.? Flera teorier har lagts fram, men en av de mest troliga är att en kombination av kraftiga jordbävningar och extremt ogynnsamt klimat, troligtvis i samband med fenomenet El Niño, kan ha orsakat dramatiska förändringar i regionens ekologiska och sociala strukturer. Försvinnandet av såväl Caral som Moche tyder på att stora civila och religiösa förändringar kan ha inträffat på grund av naturkatastrofer, vilket påverkade de stabila samhällena.

Ytterligare intressant är de verk som skapades av de spanska och peruanska kronikörerna, som genom sina skrifter från kolonialtiden bidrog till att bevara en förståelse för de inhemska folkens historia. En av de mest inflytelserika figurerna var Juan Polo de Ondegardo, som under 1500-talet skrev om inkaernas religion och superstition, samt dokumenterade de tidiga kontakterna mellan spanjorer och inkaindianer. Hans texter har blivit ovärderliga för att förstå den komplexa dynamiken mellan den europeiska kolonisationen och de inhemska samhällena.

En annan viktig kronikör var Juan Diez de Betanzos, som i sin bok "Suma y narración de los Incas" gav en unik inblick i inkaimperiets utveckling från ett inhemskt perspektiv, genom berättelser från hans egen fru, som var en medlem av den inka härskarfamiljen. Betanzos arbete är en av de mest detaljerade källorna till den inka civilisationens historia, särskilt när det gäller inbördeskrigen och den politiska dynamiken under Tupaq Inca Yupanki och Wayna Qhapaq.