Ksjénj: En berättelse om kosackernas mod och kamp mot nogajhorden

Berättelsen “Ksheni”. Författare S. A. Goncharov

KSHENI

Atamannen tog av sig papachan, drog efter andan och bugade sig till kretsen och vände sig till kosackerna – Atamaner är tappra! Tjänsten åt tsaren är över och den moskovitiske tsaren skickar oss hem till Don. Och för trogen tjänst skänker tsar Fedor Ioannovich oss silver och guld. – Sedan tog han av en bojar som stod bredvid honom en påse med pengar och kastade den i kretsen. – Ta, bröder kosacker, efter ert samvete, och glöm inte de stupades del och det heliga kyrkans andel. Efter utdelningen blir det samtal; vi måste minnas de stupade och fira tjänstens slut. Kosackerna ropade i kör – Lyubo! – och började utdelningen av tsarens kassa, vecklade ut en matta där varje fick sin tilldelade andel, separat till familjer till de stupade och separat till den heliga ortodoxa kyrkan. Bojarnas tjänare rullade fram ett fat med vodka – en gåva från tsaren. Efter bön slog kosackerna upp fatets lock och skickade skopan runt – tsarens bägare. Därefter rullade atamannen fram två tunnor med grönt vin, och kalaset började.

Nästa morgon begav sig kosackerna mot Don. Atamannen ledde dem genom Severska landet mot Kursk och sedan genom det Vilda fältet. När de närmade sig den befästa staden Bardakovo i västra Severska landet såg kosackerna byarna runtomkring utbrända. – Har även här horden varit? – frågade de sig. Befälhavaren för försvararna av staden, när han såg kosackerna, blev mycket glad. – Tack vare Gud! Ni anar inte hur glad jag är. Våra severjver, tillsammans med kamarinerna, gav sig av för att jaga efter horden. De ska försöka återta fångarna. Jag har inga krafter att försvara staden om horden återvänder. Stanna hos oss några dagar tills våra severjver-kosacker återvänder.
– Okej, – sade atamannen och befallde kosackerna att sadla av hästarna.

De samlade styrkorna från kurskar och kosacker slog läger nära Tim. Utsända kavalleripatruller i stäppen rapporterade att nogajerna stod tjugo verst från Tim, vid flodens källa, och verkade inte förvänta sig ett förföljande. Vid rådet beslutades att anfalla nogajerna enligt kosackernas sed på skymningen. Kosacker, severjver och kamariner skulle slå till i lav (rad) från stäppen, från polovtskij-kullen där flodbanken var låg. Kursks furste med sin styrka skulle anfalla från andra sidan, från den branta banken, och driva nogajerna mot floden. Tillsammans skulle de hugga, döda och driva dem längs floden, förhindra att de tog sig tillbaka till stäppen.

Atamannen drog sitt sabelj och höjde den.
– Gud, välsigna! Kom nu, bröder, med Gud. –
Donackerna dragoppna sina sablar och gick i trav. Atamannen svingade sabeln, och femhundra kosacker tillsammans med femhundra severjver och kamariner ökade farten, visslande och skräckslagna, och formade en lav i femtandig spetsformation. Ett dån som ett rytande hördes och lavens spets, med taggigt vassgräs framför sig, bländade blänkande sablar, rusade ner från polovtskjkullen mot den oväntade nogajerna.

Atamannen med några kosacker och kamariner befann sig mitt i stridens hetta och avskurna från sina egna. Esaulen såg detta och ropade:
– Bröder kosacker, atamannen är i fara – och ungefär femtio kosacker, med hugg och svepande rörelser, rusade för att rädda atamannen. Kamariner föll, och de kvarvarande kosackerna bildade en cirkel och skyddade atamannen. Atamannen, vridande som en snurra i sadeln, slog med sabeln åt alla håll för att avvärja attacker. Då fick han syn på murzan som flydde. Med ett vrål reste han sin häst på bakbenen och red mot murzan. Murzan såg också atamannen och red mot honom med ett spjut i hand. De stötte ihop. Atamannen duckade under spjutet, lät murzan rida förbi och slog honom med en yxa mot huvudet, därefter med sabeln på halsen. Murzan föll av hästen under hovarna på de framrusande hästarna.

Nogajstyrkornas rester drevs längs floden i cirka tio verst tills det blev helt mörkt. Hordens nederlag var fullständigt. Alla fångar frisläpptes.
När atamannen tog farväl av fursten sade han:
– Den där bäcken var tidigare obemärkt på Muravskij-vägen, men nu ska den kallas Donernas Ksheni, eftersom vi här rördes om ordens tåg, och som bekant heter ordens tåg på tatariska “kše”, och platsen ska kallas Ksheni.
– Så må det vara! – sade Kursks furste. Så blev det. Århundraden har passerat, men bäcken som atamannen kallade så heter fortfarande Ksheni, och platsen för slaget heter också Ksheni.

Mer än hundratrettio år hade passerat sedan det slaget. När tsar Peter I stod vid Poltava skickade den svenske kungen Karl XII sina män till Nogajhorden för att få deras hjälp vid Poltava, lovande dem stora förmåner. Horden frestades. I juni 1709 vandrade horden längs den urgamla vägen, nådde platsen Ksheni och korsade floden där och begav sig mot Ryssland. Tjugo verst bakom Ksheni möttes de av donacker, streltser och kurskar och besegrades fullständigt. På den platsen står nu ett gjutjärnskors, rest av en kosack och den ryske skulptören Vyacheslav Klykov. Detta var Nogajhordens sista stora räd mot Ryssland.