Avkarboniseringspolitik kan inte bara ses som ett medel för miljömässig hållbarhet, utan också som en möjlig strategi för geopolitisk och geoekonomisk maktutövning. Ett tydligt exempel är koldioxidprissättning, såsom cap-and-trade-system, som reglerar inhemska producenter av koldioxidintensiva varor. Eftersom internationella konkurrenter utan liknande regleringar får en ekonomisk fördel, väcks farhågor om så kallad koldioxidläcka — att utsläpp förflyttas till jurisdiktioner utan regleringar. För att hantera detta diskuteras allt oftare koldioxidgränsanpassningsmekanismer, vilka fungerar som skatter på koldioxidintensiva importer för att skapa en rättvis ekonomisk spelplan. Denna utformning av politik, som läggs ovanpå befintliga koldioxidprissättningar, har dock väckt kontroverser om dess förenlighet med Världshandelsorganisationens (WTO) regler om frihandel.

Det är viktigt att inse att inte bara koldioxidprissättning, utan även andra avkarboniseringsåtgärder som effektivitetstandarder eller kommando- och kontrollregleringar, kan ha liknande effekter. Dessa kan uppfattas som dolda handelshinder eller protektionistiska åtgärder som skyddar inhemska industrier, vilket skapar nya konfliktpunkter i internationell handel. Den nuvarande dysfunktionaliteten i WTO:s system till trots, erbjuder dess tvistlösningsmekanismer fortfarande en formell väg att ifrågasätta sådana politiska åtgärder som potentiellt inskränker fri handel.

Den effektiva möjligheten att använda avkarboniseringspolitik som ett geopolitisk vapen är beroende av att den berörda ekonomin har en betydande efterfrågan på koldioxid. Det är först under denna förutsättning som en stat kan använda politiken strategiskt för att skapa eller utnyttja nya konfliktlinjer i världshandeln. Att utforma politiken för att ge starka och omedelbara effekter är avgörande för att möjliggöra en snabb geopolitisk påverkan, i kontrast till de mer indirekta och långsiktiga effekterna som innovation och konkurrensfördelar kan medföra.

När det gäller olika typer av avkarboniseringspolitiska instrument är de som syftar till att minska efterfrågan på fossila bränslen särskilt benägna att skapa geoekonomiska effekter. Koldioxidprissättning och kommando- och kontrollåtgärder har stark potential att både omfördela resurser och skapa nya konfliktlinjer, särskilt eftersom de ofta omfattar flera sektorer och har bred påverkan på priser och konkurrensvillkor. Dessa instrument har ofta ifrågasatts som dolda handelshinder, särskilt när de gynnar inhemska producenter på bekostnad av utländska aktörer.

I kontrast är åtgärder som syftar till att minska den totala energiefterfrågan, exempelvis energieffektivitetsstandarder, mindre benägna att leda till geopolitiska konflikter. Även om de påverkar resursallokering och kan kräva betydande investeringar, är de ofta mindre kontroversiella som handelspolitiska verktyg. Dock kan energieffektivitetsstandarder bli föremål för konflikt om de systematiskt missgynnar utländska konkurrenter, till exempel genom tekniska krav som begränsar marknadstillträde.

Det är centralt att förstå att den globala ekonomins omfattande beroende av koldioxidintensiv produktion gör att avkarboniseringspolitiska åtgärder i hög grad påverkar maktbalansen mellan stater och företag. Dessa politiska instrument kan både omfördela ekonomiska resurser och skapa nya politiska spänningar, särskilt när de används medvetet som verktyg för att stärka inhemska aktörers konkurrenskraft på bekostnad av utländska. För läsaren är det av vikt att inse att denna dynamik inte bara är en teoretisk möjlighet utan redan idag formar debatten kring exempelvis EU:s koldioxidgränsanpassningsmekanism.

Det är också viktigt att hålla i minnet att avkarboniseringspolitikens geopolitik inte utvecklas isolerat utan påverkas av den bredare internationella handels- och politiska miljön. Hur regler, normer och institutioner som WTO utvecklas och tolkas spelar en avgörande roll för om och hur dessa politiska verktyg används och kontrolleras. För att fullt ut förstå avkarboniseringens globala implikationer måste man därför betrakta dem som integrerade delar av ett komplext nätverk av ekonomiska och politiska maktrelationer.

Vad händer med Ryssland när oljan inte längre brinner?

Den globala energiomställningen kommer att innebära att en betydande del av Rysslands olje- och gasreserver aldrig kommer att förbrännas. Det gör dessa till så kallade "stranded assets" – investeringar som mister sitt ekonomiska värde. Eftersom energisektorn präglas av långa affärscykler innebär detta inte bara uteblivna vinster utan även permanenta förluster för den ryska staten, vars budget i hög grad bygger på fossila exportintäkter. Dessa intäkter har hittills varit centrala för att upprätthålla regimens inrikespolitiska stabilitet och dess militära och diplomatiska närvaro utomlands.

Studier visar att Ryssland kan förlora uppemot 47 % av sina olje- och gasintäkter under de kommande två decennierna. Trots att kriget i Ukraina tillfälligt höjde energipriserna och därmed de ryska intäkterna, förväntas minskad handel med EU snarare påskynda den ekonomiska nedgången. Alternativa exportmarknader kommer inte att kunna kompensera bortfallet från Europa.

När budgetintäkterna sjunker kommer regimens möjlighet att finansiera välfärd, subventioner och sociala tjänster att urholkas. Det kommer särskilt att drabba de regioner i Ryssland där den fossila industrin är mest närvarande – områden där befolkningen redan är ekonomiskt utsatt. Minskade gasprissubventioner, försämrad tillgång till vård och utbildning och ökad ojämlikhet kan destabilisera det sociala kontraktet mellan stat och medborgare, särskilt i de autonoma republikerna och perifera regionerna.

Även om Ryssland historiskt har klarat av perioder med låga oljepriser, är skillnaden nu att den globala energiomställningen inte är en tillfällig nedgång, utan en strukturell och långsiktig utveckling. Det handlar inte om en tillfällig svacka utan om en irreversibel nedgång i efterfrågan på fossila bränslen. Denna utveckling kommer att ha djupgående konsekvenser för Rysslands maktelit, vars sammanhållning i hög grad bygger på kontroll över resurser och deras avkastning. När denna bas försvagas, öppnas en möjlighet för interna maktkamper, förlorad lojalitet inom eliten och ett potentiellt vakuum av auktoritet.

Historiska paralleller med 1990-talets Ryssland – då ekonomisk kollaps banade väg för väpnade konflikter som i Tjetjenien – framstår som alltmer relevanta. Ett försvagat centrum kan leda till ökad regional nationalism i republiker som Tatarstan, Bashkortostan och områden i Sibirien och Fjärran östern. I dessa regioner växer både missnöjet och inflytandet från yttre aktörer, exempelvis Kina, vilket ökar risken för separatism.

Samtidigt skiftar Ryssland sina budgetprioriteringar till att möta krigets krav, medan befolkningen blir alltmer motvillig att delta i mobiliseringar. Tillsammans med ekonomiska påfrestningar skapas ett instabilt inrikespolitiskt klimat, präglat av missnöje, potentiellt uppror och ökat tryck på regimen.

Internationellt innebär ett ekonomiskt försvagat Ryssland en minskad kapacitet att påverka utvecklingen i Ukraina och den eurasiska regionen. Minskade resurser och prioriteringar på inhemsk säkerhet kan leda till nedskärningar i militära utgifter och ett slut på Rysslands roll som beskyddare åt mindre allierade stater. Redan nu ifrågasätts om Ryssland kommer att kunna upprätthålla sin dominans i sydöstra Europa och nordöstra Asien – områden där energiexport länge har varit en hörnsten i den ryska inflytandestrategin.

Rosneft och Gazprom, som länge varit verktyg för geopolitisk påverkan, förlorar sin särställning i takt med att deras produkter mister strategisk betydelse. Gas som politiskt verktyg – vare sig det handlar om att locka allierade med rabatter eller hota motståndare med leveransstopp – förlorar sin kraft i samma takt som Europa minskar sitt beroende.

Rysslands ensidiga beroende av fossilindustrin har länge kritiserats som ett hinder för ekonomisk utveckling. En brist på diversifiering innebär att störnin

Vilka är nyckelaktörerna och perspektiven inom geopolitiken för energiomställningen?

Den globala energiomställningen påverkas av en mångfald av aktörer med olika expertis och geografisk hemvist, vars arbete tillsammans formar den komplexa bilden av energisäkerhet, klimatpolitik och geopolitik. Forskare, politiska rådgivare, tekniska experter och praktiker från både akademi och industri bidrar med sina perspektiv på hur energiövergången inte bara är en teknisk eller ekonomisk fråga utan även en fråga om makt, rättvisa och internationella relationer.

Energisäkerhet är en central aspekt som ofta kopplas till geopolitiken, där traditionella energikällors tillgänglighet och framtida försörjning står i fokus. Samtidigt förändras spelplanen snabbt i takt med att omställningen till förnybar energi och teknologisk innovation accelererar. Flera av de nämnda experterna betonar betydelsen av att förstå denna dynamik ur ett globalt perspektiv där olika regioners intressen och strategier påverkar både samarbete och konkurrens. Till exempel framträder relationer som EU-Kina i klimat- och energisamarbete som både möjligheter och utmaningar i det globala spelet.

Rättvisefrågor spelar också en avgörande roll, särskilt när det gäller övergången till koldioxidneutrala energisystem. Omställningen måste balansera mellan effektiva klimatåtgärder och social rättvisa, vilket innebär att frågor om tillgång till energi, arbetsmarknadens förändringar och påverkan på olika samhällsgrupper kräver noggrann analys och inkluderande lösningar.

Flera av experterna har erfarenheter från institutioner som IPCC, internationella energiorganisationer och nationella energimyndigheter, vilket ger en bred och mångfacetterad bild av de tekniska, politiska och ekonomiska förutsättningarna för energiomställningen. Detta illustrerar också vikten av tvärvetenskapliga och internationella samarbeten för att hantera de komplexa utmaningarna inom energi, klimat och säkerhet.

Det är även viktigt att inse att geopolitiken kring energiomställningen inte bara handlar om statliga aktörer utan i hög grad om nya aktörer såsom internationella företag, forskningsinstitut och civilsamhälle. Dessa aktörer påverkar policyutveckling, teknologisk innovation och den globala styrningen av energi och klimatfrågor.

Utöver detta är förståelsen av teknologins roll – som digitalisering, nya energislag som vätgas, och modeller för energisystemanalys – avgörande för att greppa de förändringar som sker. Det krävs också en medvetenhet om hur dessa teknologier påverkar maktförhållanden och kan omforma internationella relationer, marknader och miljöstrategier.

Slutligen är det viktigt att betona att energiomställningens geopolitik är en ständigt föränderlig arena där både samarbeten och konflikter kan uppstå och utvecklas. En djupare förståelse för denna komplexitet hjälper läsaren att greppa att energi, klimat och säkerhet är sammanflätade frågor som måste hanteras med långsiktigt och integrerat tänkande.

Hur man optimerar komponentval för komplexa elektroniska kretsar och RF-design
Vad innebär Lebesgue-mätbarhet och dess samband med kompakthet och kontinuerliga avbildningar?
Hur kan du hjälpa dina barn med datavetenskap?
Hur meddelandepassering fungerar i inbyggda system och IoT
Kovalent och jonbindning i kemiska föreningar – Testa din kunskap!
Vad bör en blivande förstagångselev kunna innan skolstart? (En guide för föräldrar)
Geografiuppgifter för årskurs 6–9: Sydamerika, Antarktis och jordens struktur
Bestämmelser för det vetenskapliga elevsällskapet vid den kommunala grundskolan nr 19 med fördjupad ämnesinriktning
Samtycke för behandling av personuppgifter