Vetenskapens etablering som ett yrke kan tillskrivas sociala och politiska värderingar, som speglar de ideologiska åtaganden som präglade samhällsutvecklingen under olika epoker. Dessa idéer om vetenskapens formning och transformation verkar till stor del vara frånvarande inom ekologisk ekonomi. Costanza (1996: 12) konstaterar exempelvis kort: "Forskare från olika discipliner samarbetar sida vid sida och utvecklar nya teorier, verktyg och tekniker efter behov för att effektivt hantera hållbarhet." Detta synsätt, där alla verkar segla i sina egna båtar snarare än att förena sig för att förnya och transformera det gemensamma skeppet, speglar en brist på den enhetliga och transdisciplinära vision som Neurath förespråkade. Detta leder till en eklektisk metodologisk pluralism, som diskuteras i kapitel 4, men lämnar otydligt hur vetenskaplig framsteg ska uppnås och på vilka grunder "effektivitet" ska bedömas. Costanza verkar också betrakta försök att ifrågasätta innehållet eller användningen av vissa verktyg som en form av intellektuell konflikt, vilket understryker en avsaknad av analys av vetenskapliga motsättningar och behovet av omdömesgill rationalism när man reflekterar över teorier och deras validitet.

En annan central aspekt som saknas i den ekologiska ekonomins diskussion är ideologins roll i vetenskapens utveckling. Schumpeter (1949) undersöker denna aspekt genom sin föranalytiska vision, som är djupt rotad i en förståelse av vetenskapens ideologiska bias. Hans intresse låg i att identifiera ideologins påverkan på kunskapens bildande och att klargöra i vilka områden ideologisk förvrängning måste accepteras och var och hur den kan exkluderas. För Schumpeter var vetenskapen, särskilt inom samhällsvetenskaperna, mer benägen att präglas av ideologiska bias än de naturvetenskapliga områdena. Här ligger en av de största utmaningarna: vetenskapens objektivitet kan förlora sin integritet när sociala och politiska värderingar blandas in, vilket förvränger forskningsresultat.

Schumpeter ansåg att ideologi inte bara var ett problem för kapitalismens herravälde, som Marx och Engels framhöll, utan en generell företeelse som påverkar alla vetenskapsområden. Enligt hans synsätt påverkas vetenskapen av de sociala och politiska positionerna hos de som bedriver forskning. Detta innebär att det inte finns någon helt objektiv vetenskap, utan snarare en vetenskap som formas av forskarnas egna sociala och politiska utgångspunkter. Även om Schumpeter fortfarande höll fast vid existensen av objektiva sanningar, ansåg han att ideologi som drivkraft var nödvändig för att stimulera nya idéer, men att denna ideologi måste tas bort i den analytiska forskningsprocessen för att säkerställa att den inte snedvrider den objektiva sanningen.

Schumpeter var inte ensam om att betrakta ideologi som något som måste avlägsnas för att vetenskapen ska kunna vara "ren". I den logiska empirismen, särskilt inom den vänsterorienterade delen av den Wienkretsen, var ett av de centrala målen att eliminera ideologins inflytande över vetenskapen. Men Schumpeter insåg att ideologi, särskilt i samhällsvetenskaperna, är svårt att undvika helt. Han menade att vetenskapens utveckling ofta var beroende av ideologiska drivkrafter, vilket innebar att när nya teorier och koncept uppstod, var de i grunden ideologiska och formade av de sociala och politiska förhållanden som rådde.

I kontrast till Schumpeters något negativa syn på ideologi har den moderna politiska vetenskapen utvecklat en mer nyanserad förståelse. Antonio Gramsci, till exempel, introducerade begreppet hegemonisk ideologi, som inte bara handlar om ett system av idéer utan också om sociala praktiker, erfarenheter och rutiner. Enligt Gramsci är ideologi en del av en politisk kamp där nya intellektuella och moraliska ordningar ersätter de gamla. Ideologi blir här en aktiv och förändringsbar process snarare än något att befria sig från.

Det är viktigt att förstå att ideologi inte bara är ett hinder för vetenskaplig objektivitet utan också en nödvändig drivkraft för förändring och utveckling. Vetenskap och ideologi är inte alltid i motsatsförhållande till varandra; snarare är de sammanflätade i en dynamisk process där ideologiska perspektiv kan ge upphov till nya vetenskapliga insikter, även om de måste utvärderas och kritiseras för att säkerställa att de inte förvränger objektiv kunskap. Denna förståelse innebär att vetenskapen bör vara medveten om sina egna ideologiska ramar och försöka hålla dem under kontroll när den söker objektiva sanningar, men samtidigt erkänna att ideologi har en roll i att forma de frågor och de svar som forskningen söker.

Vad innebär ekonomisk effektivitet i en värld med begränsade resurser?

Ekonomisk effektivitet definieras ofta som det maximala fysiska resultatet som kan uppnås med en given mängd resurser. Det handlar om att producera önskade varor och tjänster för konsumtion utan att slösa bort resurser. Daly och Farley (2011:474) beskriver detta som den största mängd fysisk produktion som kan uppnås från en viss mängd resursinput. Samtidigt stöder den allokativa effektiviteten tillväxt genom att innebära att ekonomin bör definieras av Paretos effektivitetskriterium, vilket innebär att vissa människor ska förbättras materiellt utan att någon annan försämras. Dock är detta mål problematiskt på grund av dess inneboende orealistiskhet och potentiella orättvisor. Den Paretos effektiva allokeringen kan, i praktiken, rättfärdiga att resurser allokeras mer till de redan materiellt rika, medan de fattiga förbises. Detta elitistiska resultat är inte överraskande, med tanke på att Pareto var en italiensk fascist under Mussolinis tid.

Daly och Farley (2011) ersätter idén om ekonomisk tillväxt med ett begrepp om optimal skala, där den marginella nyttan av tillväxt vägs mot de marginella kostnaderna för ekosystemets funktion. Denna idé utgör Daly's steady-state-ekvilibrium, där kapitaltillväxt och ackumulation skulle vara noll. De två andra målen, efter optimal skala, är rättvis fördelning och effektiv allokering, i den ordningen. Effektivitet nedgraderas därmed från att vara ett slutmål och kritiseras i sin ortodoxa, mainstream-konceptualisering. Författarna föreslår istället en variant som handlar om effektiviteten vid produktionen av tjänster, vilket kan definieras som ett psykiskt flöde av tillfredsställelse eller välfärd – den kvalitet av liv som skapas från både mänskligt och naturligt kapital. En problematik med denna ansats är att den utgår från ett kapitalbegrepp som är svårt att mäta och som förutsätter att naturen kan omvandlas till en jämförbar kapitaltillgång.

Kritiken mot effektivitet som ett mått på välfärd blir mer påtaglig när man analyserar den kapitalistiska marknadens sätt att använda resurser. Trots att marknader anses vara effektiva i sin förmåga att allokera resurser, sker det ofta en massiv resursslöseri. Exempel på detta kan vara mat som slängs för att öka vinsten, inbyggd föråldring, och konsumtionskultur där mode och trender driver ökad produktion utan egentligt behov. Även om teknisk effektivitet skulle uppnås inom produktionen, återstår frågan: Effektivitet för vilket syfte? Är det för att skapa massförstörelsevapen? För att bygga supersnabba bilar som bara körs runt på tävlingsbanor? För att skapa jetmotorer för internationell turism? Och varför lämnas ljus på dygnet runt, eller elektronik på standby, om detta inte bidrar till något värdefullt?

I ekologisk ekonomi betonas de fysiska och ekologiska begränsningarna för material- och energiflöden. Idén om gränser är nära kopplad till termodynamikens lagar och energianvändning, där materialens och energins flöde i ekonomiska system måste beaktas. Följderna av att ständigt öka konsumtionen som ett mål i sig är också väl dokumenterade. Tillväxten har inte lyckats skapa större jämlikhet eller välstånd för alla; tvärtom har det lett till miljöförstöring, sociala klyftor och ökade miljöproblem som framför allt drabbar de fattigaste.

Det finns också en psykologisk aspekt av tillväxt och konsumtion, där människor tenderar att ständigt jämföra sin materiella välfärd med andra. Easterlin (1995) har visat att även om de rikare är lyckligare än de fattigare inom ett visst land, sker detta endast till en viss gräns. När normerna för vad som anses vara ett "gott liv" stiger, ökar inte lyckan hos individerna trots högre inkomster. Människor anpassar sig till materiella förbättringar, och deras lycka är mer kopplad till relationer, hälsa och socialt stöd än till ekonomiska tillgångar.

Kapitalismen och marknaderna manipulerar också konsumenter genom att skapa ett artificiellt behov av ständig konsumtion, vilket på sikt förlorar sitt verkliga värde för individen. Teknologins roll har blivit central i detta, och denna teknologidrivna tillväxt anses av många som en väg till utveckling och framsteg. Men detta tänkande riskerar att bortse från den övergripande ekologiska och sociala effekten av denna utveckling, där det inte bara är naturresurser som exploateras, utan även människans egna värderingar och behov.

Ekonomisk tillväxt ses ofta som en självklar väg till utveckling, men detta synsätt är idag ifrågasatt på flera fronter. Det är viktigt att överväga alternativa sätt att organisera samhället och ekonomin, där en mer hållbar och rättvis fördelning av resurser kan uppnås utan att driva på ett evigt tillväxtmål. Ett annat perspektiv är att förstå utveckling inte som en linjär process av ökad kapitaltillväxt, utan som en möjlighet att omdefiniera våra behov och skapa ett samhälle där välmående inte mäts i konsumtion utan i livskvalitet och ekologisk hållbarhet.

Hur småfåglar och deras beteenden speglar naturens anpassning
Vad kan vi lära oss från pandemin om kapitalism och samhälle?
Hur Perkussionssystemet Förändrade Skjutvapen och Ammunition
Hur fungerar VBI-elementet för ett enaxligt fordon vid vägbrointeraktion?
Vad skulle en åtal kunna innebära för Trump?
Hur ska vi förstå den händelse som förändrade allt?