Vad kan vi lära oss från pandemin om kapitalism och samhälle?

Pandemin visade inte bara på brister i vårt globala hälsosystem, utan också på de djupgående strukturella problem som präglar det nuvarande politiska och ekonomiska systemet. Den avslöjade en brutal kapitalism, där vinstintressen ofta går före medborgarnas välmående. Många påstod att covid-19 var en "liberal bluff", och dessa förvrängda påståenden stred direkt mot de hälsovarningssystem som hade potential att rädda liv. En sådan ignorans ledde till enormt lidande och död för många, vilket belyser farorna med att avvisa vetenskap och samhällets ansvar för de mest utsatta.

Den politiska och utbildningsmässiga krisen som pandemin blottade är en reflektion av det vi ser i dagens samhälle: en kultur som föraktar svaghet, ett samhälle där rasism, känslomässiga reaktioner och egoism ofta trumfar förnuft och rationellt tänkande. Denna samtid präglas av en bristande medvetenhet om vår gemensamma sociala och moraliska skyldighet. Vi lever i en tid då vetenskapen ifrågasätts, och i detta sammanhang blir de politiska valen allt mer komplexa och avgörande för vårt gemensamma framtida välstånd.

Det är uppenbart att pandemin inte bara var en hälsokris utan också en politisk och social kris. Ett system som präglas av ekonomisk ojämlikhet och kapitalistisk exploatering är inte rustat för att hantera en global pandemi på ett rättvist sätt. De neoliberala reformerna från de senaste decennierna har urholkat de offentliga systemen och skapat en situation där marknadens mekanismer – som ofta drivs av kortsiktiga vinster – leder till allvarliga brister i det allmänna skyddet för människor. Det är inte bara ineffektivitet som avslöjats, utan också de förödande konsekvenserna av att låta marknadens intressen styra samhällsutvecklingen.

De senaste fyrtio årens neoliberala politik har urholkat statens förmåga att hantera kriser. När världen ställdes inför en global pandemi visade det sig att de mest kapitalistiska länderna, som USA och Storbritannien, hade svårt att producera den nödvändiga skyddsutrustningen, och den privata sjukvården visade sig vara oförmögen att hantera det massiva trycket. Det är en påminnelse om hur marknadsstyrda system – som i stort sett ser på hälsa som en vara – inte kan garantera ett effektivt och rättvist skydd för alla medborgare.

Pandemin avslöjade även hur global kapitalism inte bara förlorar kontrollen över sina egna system, utan också undergräver sociala trygghetssystem som skulle kunna skydda medborgarna. Det ekonomiska systemet, som har genomsyrats av en tro på marknadens effektivitet, har nu lämnat många samhällen utan nödvändig infrastruktur för att hantera de stora kriser som uppstår. Detta skapar en farlig obalans mellan de rika och de fattiga, där de sistnämnda är mest utsatta för de negativa konsekvenserna av dessa globala katastrofer.

För att förstå den fulla omfattningen av denna kris, är det viktigt att inse att vi inte bara står inför en politisk och social omvälvning, utan även en pedagogisk. Den neoliberalism som har dominerat de senaste decennierna förhindrar oss från att se de större, strukturella problemen i samhället. Vi har inte lärt oss att översätta våra individuella problem till kollektiva samhällsproblem, och detta hindrar oss från att utveckla en mer hållbar och rättvis politisk vision. Den pedagogiska kampen handlar om att förändra vårt sätt att förstå samhället och att uppmuntra en radikal omvandling av de institutioner som inte längre kan tillgodose allas behov.

De åtgärder som vi vidtar nu, och de politiska beslut vi fattar, kommer att forma framtiden för våra samhällen. En av de största lärdomarna från pandemin är behovet av att ompröva vårt ekonomiska system och de ideologier som styr vårt samhälle. Det krävs inte bara en politisk förändring utan också en kulturell och social omställning för att bygga ett samhälle där solidaritet, jämlikhet och rättvisa är de grundläggande värderingarna.

För att ta itu med de problem som pandemin blottlade krävs det att vi ser bortom den kortsiktiga, individuella vinningen och arbetar för att skapa ett samhälle där resurser fördelas rättvist, och där varje medborgare har rätt till både social och ekonomisk säkerhet. Det är endast genom att förstå de strukturella orsakerna till våra problem som vi kan bygga ett hållbart och rättvist samhälle som kan motstå de utmaningar som framtiden håller i sitt grepp.

Hur fascism växer i en tid av ekonomisk ojämlikhet och pandemier

Fascism tenderar att bli en slutstation för demokratier i kris, och denna kris odlas ofta i de grova sociala och ekonomiska klyftorna som präglar en nation. Denna ojämlikhet, ofta underblåst av en gränslös finanskapitalism som slår mot välfärdsstaten, minoritetsgrupper, de unga och de svaga i samhället, skapar en grogrund för en oavbruten förakt för mänskliga rättigheter. För de som tillhör de marginaliserade grupperna – äldre, personer med funktionsnedsättningar, papperslösa invandrare, och människor av färg – finns en nästan sociopatisk förakt från en rasistisk elit, driven av vinstbegär och ackumulerad kapital.

Det var inte förrän Covid-19-pandemin och de uppror som följde mordet på George Floyd som dessa grupper började uppmärksammas i den offentliga diskursen. Fram till dess var de för de flesta amerikaner osynliga, utan röst, utan möjlighet till agens eller värdighet. Pandemin och polisvåldet lyfte fram den systematiska ojämlikheten, där dödsfall inte enbart kopplades till en dödlig virusinfektion, utan också till en djupt rotad struktur av social och ekonomisk ojämlikhet. Vi ser nu att de liv som betraktades som mindre värda i en sådan struktur också utgör en spegelbild av ett statssystem som inte längre fungerar och ett kapitalistiskt system som är brutalt i sin egen existens.

Fascism är inte en ständigt närvarande kraft utan en latent möjlighet. Trump-administrationen visade på ett tydligt sätt att fascismen aldrig försvinner helt, utan alltid finns latent under ytan, beredd att explodera när som helst. Donald Trump var en produkt av och en reaktion på Amerikas långvariga nedgång i rasism och ekonomisk orättvisa, och hans administration bar stolt denna historia på sina axlar. Denna dynamik, där vissa människor ses som "disposabla", är långt ifrån ny – den har länge funnits djupt rotad i de strukturer som formar vårt samhälle.

Dödligheten i de ojämlika strukturer som underblåses av en neoklassisk, meritokratisk diskurs blir allt mer uppenbar i pandemins spår. Diskussionerna om meritokrati, den populära myten om att man kan "lyfta sig själv genom stövlarna", döljer den verkliga kulturen av grymhet och orättvisa som härskar i ett samhälle där vissa liv inte är värda att leva. Här finns ett ekon av en mörk fascistisk historia som aldrig riktigt försvann.

Vad vi nu ser, i ljuset av Covid-19-pandemin och de globala protesterna mot polisvåld, är en växande förståelse för dessa strukturella problem. Behovet av internationell solidaritet, samarbete och erkännande av att vi alla är sammanlänkade har fått ett uppsving i den offentliga medvetenheten. Fascismen, ofta förklädd i högerextrem populism, har återigen blivit en påtaglig kraft i samhället, och kampen mot denna ideologi är mer aktuell än någonsin.

Pandemin och de politiska katastrofer som följt har tydliggjort sambandet mellan ojämlikhet och högerextremism. Det är inte längre möjligt att skilja mellan de virus som dödar människor och de politiska och ekonomiska virus som underblåser denna dödliga verklighet. De unga och marginaliserade grupperna har blivit de mest drivande krafterna i kampen för en mer rättvis framtid. För dessa grupper handlar inte hoppet om att återvända till en förfluten tid, utan om att skapa en framtid bortom det nuvarande systemet av ekonomisk exploatering, ekologisk förstörelse och politisk förföljelse.

Det är därför utbildning återigen blir ett av de mest centrala verktygen i kampen mot den återuppståndna fascismen. Den måste vara rotad i ett nytt politiskt och etiskt perspektiv som erkänner de globala och historiska sammanhangen, och som integrerar olika sociala rörelser i en gemensam strävan för rättvisa och frihet. Endast genom att omfamna denna kollektivistiska vision och genom att utmana det nuvarande systemet kan vi nå en verklig förändring.

Hur pandemin kan forma vår framtid: Tankar om global rättvisa och social förändring

Pandemin har blivit en katalysator för djupgående förändringar i samhället. Under denna globala kris har många av de existerande orättvisorna blivit mer synliga och intensifierade. De ekonomiska klyftorna har vidgats, sociala strukturer har skakats om, och människors syn på makt och auktoritet har genomgått en omvärdering. Det är uppenbart att världen inte kommer att vara densamma efter pandemin. Men vad kommer att förändras, och vad måste göras för att dessa förändringar ska leda till en rättvisare och mer jämlik framtid?

Den rådande samhällsordningen, starkt präglad av kapitalism och neoliberalism, har visat sina svagheter under pandemin. Den ekonomiska klyftan har blivit mer påtaglig, och de mest utsatta har blivit de största förlorarna. Den globala ekonomin har blivit alltmer beroende av finansiell spekulation och global handel, där de som redan är privilegierade fortsätter att vinna, medan arbetarklassen och de marginaliserade kämpar för att överleva. Vi ser hur företag som Amazon och de globala techjättarna inte bara expanderar, utan dessutom konsoliderar sin makt och inflytande, vilket skapar ett system där ekonomisk ojämlikhet bara växer.

Under denna tid har sociala rörelser, som Black Lives Matter, vunnit ytterligare tyngd. Protesterna mot rasism och polisvåld har spridit sig över hela världen, och de har blivit en symbol för en bredare kamp mot alla former av förtryck. Dessa rörelser har också utmanat de traditionella institutionerna och satt fokus på den strukturella orättvisa som genomsyrar vårt samhälle. Martin Luther Kings tal om "Beyond Vietnam" från 1967 har blivit på nytt aktuellt, där han tydligt förmedlade att kampen för rättvisa inte kan separeras från kampen mot imperialism och ojämlikhet på alla nivåer.

Medan vissa försöker återvända till en "normal" ordning, finns det de som ser pandemin som ett tillfälle att tänka om och börja om. Angående framtiden, frågar vi oss om vi verkligen vill gå tillbaka till det som var innan – ett samhälle där ekonomisk tillväxt och konsumtion styrde på bekostnad av social välfärd och rättvisa. Eller är det nu vi har möjlighet att skapa något nytt, ett samhälle där det kollektiva goda står i fokus snarare än den individuella vinsten?

Det är klart att den nuvarande modellen inte kan fortgå. Förändring krävs, och denna förändring måste komma från folkets organisering och gemensamma agerande. Det handlar om att skapa ett system som prioriterar solidaritet, jämställdhet och hållbarhet över kortsiktig vinst och kapitalackumulation. Vi har sett tecken på denna förändring i de olika sociala rörelserna som har växt fram under de senaste åren, från klimatstrejker till krav på avskaffande av polisvåld. Det är genom sådana kollektiva insatser som framtiden kan byggas på ett mer rättvist och jämlikt sätt.

Kanske är det nu vi har en chans att bygga en bättre värld, en där rättvisa inte bara är ett ideal utan ett verkligt mål som vi arbetar för att uppnå. Det är i denna kamp som vi måste finna vårt syfte – genom att organisera oss och hålla fast vid våra gemensamma värderingar av mänsklig värdighet och social rättvisa.