Vad skulle en åtal kunna innebära för Trump?

Republikanerna var inte bara färdiga med Mueller, utan Lindsey Graham uttryckte också sin vilja att gå i offensiv. Partiet var intresserat av att granska "den andra sidan av berättelsen": att undersöka 2016 års kampanj och huruvida FBI, justitiedepartementet och Hillary Clintons kampanj hade engagerat sig i ansträngningar för att skada Trump. Även de republikanska senatorer som stod inför svåra återval och som skulle ha haft nytta av att distansera sig från Trump vägrade att göra det. Cory Gardner från Colorado, som sågs som den mest hotade republikanen inför valet, sa: "Nu är det dags för kongressen att gå framåt och arbeta för det amerikanska folket." Gardner lovade att söka straff för Rysslands försök att påverka valet, men han gick inte så långt som att kritisera Trump. Thom Tillis från North Carolina sa att "att fortsätta med oändliga undersökningar och riksrätt skulle vara ett bittert partipolitiskt drag som skulle dela landet ännu mer." Men två oberoende republikaner uttryckte kritik mot Trump. Mitt Romney, som nyligen blivit vald till senator från Utah, sa att han var "äcklad" av rapportens beskrivning av Trumps beteende, och Susan Collins kallade skildringen av Trump "lite smickrande". Men Romney ansåg att bristen på åtal för rättshinder löste frågan för honom. "Regeringens verksamhet kan fortsätta," sa han.

Den fullständiga berättelsen skulle komma att avslöjas och bli föremål för intensiv debatt, men för stunden stod de demokratiska kongressledamöterna, som hade väntat på Muellers rapport, inför utmaningen att hantera Trumps angrepp på rättsstatsprincipen och hans fortsatt obegripliga närmande till Vladimir Putin. Husets demokrater var fullt engagerade i att hålla höranden som skulle belysa korruptionen och maktmissbruket av Trump, hans familj och hans administration. De stod inför den överhängande frågan om Trumps agerande rättfärdigade en riksrättsutredning.

Opinionsundersökningar visade att stödet för riksrätt minskade, och Pelosi var väl medveten om att hennes majoritet kom från moderata demokrater som vunnit smala segrar i jämnt balanserade distrikt som lätt skulle kunna svänga åt andra hållet 2020. Pelosis moderater ville att kongressen skulle fokusera på praktiska frågor – att säkerställa tillgång till sjukvård, minska kostnaderna för utbildning och skapa jobb – inte på riksrätt. De var inte redo att stödja den, och därför var inte heller hon det. Pelosis tvekan inför att åtala Trump gick bortom politisk beräkning. Efter att först ha blivit talman 2007 hade hon mött tryck från demokrater att åtala George W. Bush på grund av det allt mer katastrofala kriget i Irak. Pelosi var starkt emot kriget; hon ansåg att invasionen av Irak var "det största misstaget vårt land någonsin gjort". Men hon trodde inte att en president skulle åtalas för policyolika åsikter och oroade sig för konsekvenserna av att åtala Bush efter att Clinton hade blivit åtalad. Nu, tolv år senare, övervägde hon Trump och var fortfarande försiktig. "Jag är inte för riksrätt," sa hon till Washington Post i mitten av mars. "Riksrätt är så splittrande för landet att om det inte finns något så övertygande och överväldigande och bipartisanskt, så tror jag inte att vi ska gå den vägen, för det delar landet," sa Pelosi. "Och han är bara inte värd det," avslutade hon. Det var en minnesvärd kommentar, men Pelosis ståndpunkt skulle bli allt svårare att försvara.

Mueller, som varit praktiskt taget osynlig sedan han blev utnämnd, dök slutligen upp offentligt och vittnade i huset den 27 juli, mer än fyra månader efter att han lämnat in sin rapport. Den partipolitiska klyftan var djupare än någonsin, med demokraterna splittrade om hur man skulle gå vidare och republikanerna enade bakom den falska berättelsen om att Trump hade blivit frikänd. Mueller hade en chans att tränga igenom den partipolitiska kriget och stå upp för sin rapport, vars inverkan hade förminskats av Barrs förvrängning och förseningen av rapportens publicering. Han vittnade i sju timmar, först inför Husets rättsutskott och sedan inför Husets underrättelseutskott. Han var uppenbart en motvillig vittne, som konsekvent undvek att göra uttalanden som gick längre än texten i rapporten. Mueller avböjde att svara på nästan två hundra frågor och gav de mest kryptiska svaren på många andra. Han skapade förvirring om sina åsikter om motiven bakom hans beslut att inte säga att Trump hade hindrat rättvisan. Men även så fick de demokratiska ledamöterna genom ihärdiga frågor honom att bekräfta de mest skadliga delarna av hans resultat: att Trump inte hade blivit frikänd från att ha hindrat rättvisan och att presidenten varit oärlig i vissa av sina svar på utredningen.

Hur Biden och McConnell formade den amerikanska politiken efter 2020

Joe Biden och Mitch McConnell representerar två ytterligheter i den amerikanska politiska scenen, men deras roller efter 2020 års presidentval är av avgörande betydelse för att förstå USA:s politiska landskap och de utmaningar som Biden ställdes inför som president.

När Biden tillträdde som president var han väl medveten om den svåra situationen landet befann sig i. Han hade kämpat mot Donald Trump under valkampanjen och hans budskap var tydligt – en återgång till anständighet och återställande av de grundläggande amerikanska värderingarna. Trumps reaktion på det så kallade "neo-nazi-mötet" i Charlottesville 2017 var för Biden ett tydligt tecken på att landet behövde en förändring. Därför lade Biden fram sig själv som en motståndare till Trump, och hans kampanj för att "rädda Amerikas själ" var inriktad på att återställa respekt och förtroende till Vita huset.

Men McConnell, som var Republikanernas ledare i senaten, såg på saken från ett helt annat perspektiv. Hans uppdrag var klart: att hindra Biden från att genomföra sina ambitiösa reformer, eller åtminstone säkerställa att han ensam skulle stå som ansvarig för eventuella misslyckanden. McConnell hade redan tidigare visat sig vara en obeveklig motståndare till Barack Obama, och han fortsatte på samma väg när Biden började sitt arbete. Han skulle till och med gå så långt som att säga att hans huvudsakliga fokus var att stoppa Bidens agenda.

McConnell, som aldrig varit rädd för att ta obekväma beslut, hade en klar politisk strategi: att skapa politisk blockad och kontrollera de politiska spelreglerna. För honom var det avgörande att inte ge Biden några segrar, eller åtminstone att göra det svårt för honom att genomföra sina idéer. McConnell var skicklig på att använda den politiska instabiliteten för att vinna små men viktiga politiska segrar för sin sida. Hans inflytande, trots allt, var inte bara en produkt av hans strategi utan även av hans långvariga erfarenhet och förmåga att kontrollera senatens funktion.

Men McConnells arbete blev inte lättare av att Trump, den tidigare presidenten och fortfarande en tung maktfaktor inom det republikanska partiet, ständigt var på hans fall. Trump kritiserade McConnell offentligt och försökte använda sitt inflytande för att få honom ersatt. Detta var något som var mycket ovanligt i den amerikanska politiken – en ledare i senaten som skulle bli attackerad av sin egen partisande president. McConnell, för sin del, hade inga illusioner om att han skulle kunna vinna Trumps gillande. Istället var han mer fokuserad på att spela ett politiskt långsiktigt spel, där varje motgång för Biden skulle vara en framgång för honom själv och hans parti.

Samtidigt hade Biden den utmaningen att leda ett parti som inte var enat om vägen framåt. Hans egen demokratiska bas sträckte sig från progressiva krafter som Bernie Sanders och Elizabeth Warren till mer moderata röster som Joe Manchin och Kyrsten Sinema. Det var en balansgång att hantera dessa olika strömningar samtidigt som han försökte genomföra sin politik. Trots detta hade han ett stort antal erfarna och kunniga senatorer bakom sig, som var villiga att arbeta för att genomföra reformer inom en rad viktiga områden, från ekonomi till hälsovård och socialt skydd.

För att förstå dynamiken mellan Biden och McConnell är det viktigt att inse att dessa två figurer inte bara representerar två motsatta politiska åsikter utan också två mycket olika sätt att förstå och agera i politiken. McConnell spelar ett taktiskt spel där han aktivt arbetar för att underminera motståndaren, medan Biden söker bredare samhällsförändring, trots de hinder han ställs inför. Den här konflikten, där McConnell och hans allierade arbetar för att blockera Bidens vision, belyser de djupare polariseringarna i det amerikanska politiska systemet och hur det blir allt svårare att genomföra effektiva och enhetliga reformer.

Det är också viktigt att förstå de långsiktiga konsekvenserna av denna politiska kamp. Det handlar inte bara om en president och en senatledare – det handlar om en politisk kultur där samarbete och konsensus har blivit svårare att uppnå. Det handlar om ett system där politiska strategier ofta prioriterar kortsiktiga vinster snarare än långsiktiga lösningar, och där blockering av motståndare har blivit en mer framträdande metod än att arbeta tillsammans för gemensamma mål.