Den organiserade brottsligheten har nått en nivå där den i praktiken kontrollerar regeringar, vilket gör det möjligt för de kriminella nätverken att omdefiniera vad de gör som lagligt, frigöra sig från ansvar och förfölja de som försöker upprätthålla rättsstatsprincipen. I vissa länder skulle detta kallas en "autoritär kupp", men i USA har vissa tjänstemän valt att beskriva övergången till en "mafiastat" som något "djupt oroande", samtidigt som de inte gör något för att begränsa skadan.

Maffian styr militärens aktiviteter, och kriminella nätverk har kontroll över rättsväsendet. I en tid när Trump var en av de mest kontroversiella kandidaterna för presidentposten i USA, borde hans nära kopplingar till organiserad brottslighet ha varit ett allvarligt hot mot landets säkerhet. Felix Sater, en före detta FBI-informatör, spelar en viktig och skrämmande roll i denna berättelse. Efter att han arresterades 1998 och blev informant för FBI, påstås Sater ha hjälpt myndigheterna att kartlägga maffiaverksamhet fram till 2001. Under denna tid förseglades hans domstolsdokument under en period av tio år, vilket väcker frågan om varför en sådan information inte ledde till åtgärder från myndigheterna.

Sater hade en central roll i affärsverksamheten med Trump Organisationen genom Bayrock, särskilt efter 9/11, när FBI var fullt upptagna med att hantera hotet från islamistisk terrorism. 2006, samma år som Trump SoHo visades på The Apprentice och Sater tog Trumps barn till Kreml, var han också involverad i att förmedla stöd från den ryska ledningen för att hjälpa Trump att bli president. I ett e-postmeddelande skrev Sater till Michael Cohen att "vår kille kan bli president i USA och vi kan ordna det." Hans engagemang var inte bara i affärerna utan i hög grad också politiskt.

Redan 2010 presenterade Sater sig som en senior rådgivare för Trump med ett Trump Organisation-email, trots sin bakgrund som informant för FBI och sina nära band till den ryska maffian. Hans offentliga image blev respekterad när han bland annat utsågs till "Årets Man" av den judiska organisationen Chabad i Port Washington, New York. Trots alla dessa kopplingar lyckades Sater förbli en del av Trumps innersta krets, vilket ytterligare fördunklar gränsen mellan legitim affärsverksamhet och organiserad brottslighet.

Det faktum att FBI inte visade några tecken på oro inför Trumps kandidatur och den eventualitet att han skulle bli president, trots de uppenbara banden till Sater och den ryska maffian, är i sig oroande. I efterhand, när Trump väl hade blivit vald, och när han började avskeda alla federala tjänstemän som kunde utgöra ett hot mot honom, blev det allt mer uppenbart att hans relationer med maffian och autokratiska regimer, som Putin, var en integrerad del av hans maktbas.

Andrew McCabe, en tidigare FBI-tjänsteman, beskriver mötet med Trump som ett möte med en maffiaboss. Han gör en parallell mellan den känsla han fick när han 1998 arbetade med ett fall som involverade den ryska maffian och den atmosfär som rådde på det ovalkontor som Trump kontrollerade. Det är svårt att inte dra paralleller mellan Trumps affärer och de organiserade brottsnätverk han var knuten till, och detta i en tid när FBI av någon anledning var tyst inför dessa fakta.

Trump är känd för att flirta med skumma kontakter och berömma sina vänner i världen av brottslighet, som Jeffrey Epstein och Roy Cohn. Han har också förlåtit kända brottslingar, som Joe Arpaio och Scooter Libby, och har haft vänskapsband med auktoritära ledare som Kim Jong Un och Recep Tayyip Erdoğan. Det är en del av hans varumärke att inte dölja sina kontakter, men hans relation till Sater har han noggrant försökt dölja. Sater är en mellanhand mellan amerikanska rättsliga myndigheter och ryska oligarker, vilket innebär att hans eventuella inblandning avslöjar en verklighet som Trump och hans rådgivare har arbetat hårt för att dölja.

Trumps förmåga att använda medier och reality-TV för att bygga sitt varumärke, i synnerhet genom The Apprentice, har också haft en betydande inverkan på hans politiska framgångar. Det är inte svårt att förstå hur detta har fungerat som en metod för att dölja brottslighet under ett lager av glamour och underhållning. Det är ett skript som har skapats för att lura allmänheten, och det är här Sater kommer in som en förmedlare av denna historia.

Reality-TV och diktaturens symbolik har mycket gemensamt. De handlar om att skapa en osynlig maktstruktur genom upprepning, ritualer och symboler som är förståeliga och accepterade av en stor del av befolkningen. Denna typ av mediekontroll och manipulation är något som både Trump och auktoritära regimer förstår sig på. Att förstå denna dynamik är avgörande för att förstå hur Trump och hans omgivning har lyckats etablera en politisk och social ordning som är lika farlig som den är opålitlig.

För att verkligen förstå denna maktstruktur är det viktigt att se bortom ytan och förstå de dolda banden som upprätthåller den. Trumps personliga kontakter och affärsstrategier är ett exempel på hur individer kan skapa politiska förändringar genom att manipulera både lag och media. Det handlar inte bara om att förstå vad som händer i nuet, utan att koppla samman dessa affärer med en större, globala kriminella nätverksstruktur och maktspel som sträcker sig långt bortom de offentliga ögonen.

Vad innebär det att vara ett "digitalt byte"? Hur sociala medier och politisk propaganda förstärker dehumanisering och rasism

Internetstjärnor – den värsta typen av kändisar, den som ger dig berömmelse men inte skydd. En av mina vänner, Bassem Masri, var en palestinsk-amerikansk livestreamare som kortvarigt blev nationellt känd för sina passionerade tal mot polisbrutalitet och rasism. Bassem var en snäll och generös person, en vän som kollade till min familj när vi gick igenom ekonomiska svårigheter. I november 2018 dog Bassem av en hjärtattack vid trettioett års ålder, och han blev också föremål för nyhetsartiklar på nätet fulla av konspirationsteorier och hat. När en vän från Ferguson-rörelsen dör, tvingas jag bearbeta deras död på två sätt: genom min egen sorg och genom mediernas rapportering av avlägsna journalister som återigen försöker kapitalisera på Ferguson-märket, samtidigt som de låtsas bry sig om de lokala aktivister som de förlorade intresset för i det dagliga livet. Det finns inga ord för den dubbla smärtan i denna upplevelse.

Det mest pålitliga exporten från St. Louis är smärta; dess mest pålitliga import är rovdjur. Allt jag har bett om sedan 2014 är att sluta behandla människor som byte, och det är inte en begäran utifrån moralism utan en vädjan för överlevnad. Det är en begäran som riktar sig till alla; det är en begäran som genomsyrar allt jag skriver. Michael Brown förlorade sitt liv för att Darren Wilson förnekade honom hans grundläggande mänsklighet. De följande offren inkluderade aktivister som vägrade acceptera denna dehumanisering som slutgiltig. Att protestera mot dehumanisering i den digitala medieeran är att riskera sitt eget liv. Det är att göra sig själv till ett mål i ett medium som förvränger och slukar dig tills du inte längre känns igen som verklig.

Vid ettårsminnet av Ferguson började journalister återberätta lögnerna från en ny kommentator: presidentkandidaten Donald Trump. Han påstod på en nyhetskonferens i Iowa: “Vet du att många av gängen du ser i Baltimore, St. Louis, Ferguson och Chicago, vet du att de är illegala invandrare? De är här illegalt,” sa Trump. “Och de är tuffa typer. Tuffa människor.” Trumps kommentarer hade ingen koppling till verkligheten. Papperslösa invandrare utgör mindre än en procent av befolkningen i Missouri, och den utländska födda befolkningen i Ferguson är 1,1 procent. Eftersom Ferguson-protesterna filmades dygnet runt under flera månader borde någon ha noterat att det fanns kringvandrande invandrargäng. Men Trumps kommentarer rapporterades ändå, bara för att han sa dem. Trump hade tillbringat sitt liv med att sprida farliga rasistiska myter, och hans kommentarer om Ferguson fortsatte denna livslånga förtalskampanj.

Trumps främjande av "birther"-myten, som påstod att Barack Obama inte var född i USA, var en central del i hans politiska strategi. Denna teori, som han började sprida omkring 2010, fick stöd från hans advokat Michael Cohen och spriddes genom en rad högerradikala medier. Breitbart-webbplatsen, grundad av den amerikanske libertarianen Andrew Breitbart, blev alltmer inriktad på konspirationsteorier efter hans död 2012, då Steve Bannon tog över. Denna typ av propaganda var inte bara en del av högerextremismens agenda utan började spridas i allt större utsträckning i mer etablerade medier. Under 2000-talet var internetnyheter ofta en replikering av tryckta medier, men under 2010-talet började medierna lita mer på internetbaserade "clickbait" för att överleva ekonomiskt. Fakta och verifiering blev sekundära, och hastigheten i nyhetsrapporteringen prioriterades framför noggrannhet.

Internetstrategin som Trumps team använde sig av liknar "den stora lögnen", en kontrollteori som användes av Tredje riket. Adolf Hitler, vars tal Trump länge höll vid sin säng, berömde styrkan hos denna mekanism och använde den för att vända ett land mot sig självt. I sina skrifter beskrev Hitler hur en stor lögn, genom sin övertygelse och omfattning, är lättare att acceptera än små lögner, eftersom människor inte kan föreställa sig att någon skulle kunna fabricera enorma osanningar och dessutom få så många att tro på dem. I dagens värld är den stora lögnen förstärkt genom digitala plattformar, där falska nyheter sprids av botar och förstärks genom retweets och trender. Lögnerna får sitt liv inte bara från sin storhet utan också genom sin spridning.

För Trump var "birtherism" aldrig bara en fråga om var Barack Obama kom ifrån, utan om vart han fick gå. För en man som Trump, som härstammar från en rik familj, var makt rotad i födelsorätt, och denna födelsorätt var i grunden sammanflätad med ras. När Obama valdes till president bröt han den rådande bilden av vad en amerikansk president kunde vara. För många amerikaner var detta en inspirerande förändring. För de rika vita männen, som länge hade gynnats av ras- och etnisk utestängning, var detta ett hot och en rik källa till propaganda.

I de senare kapitlen har jag diskuterat nätverk av nepotism och makt; nästan alla i dessa nätverk är inte bara rika, utan vita. I denna värld är vithet en social och ekonomisk valuta, och den illusion av en "post-racial" samhälle efter Obamas valseger är lika osannolik som myten om en återhämtning från den ekonomiska kraschen 2008. Båda dessa myter har tjänat till att förstärka och bibehålla systemet av förtryck och rasism.

För att förstå dessa fenomen är det avgörande att granska hur digitala medier inte bara fungerar som en spegel för verkligheten, utan också som en kraftfull drivkraft för att skapa och sprida ideologiska konstruktioner. Den information vi konsumerar online är inte neutral; den är ofta designad för att skapa och förstärka känslomässiga reaktioner snarare än att främja faktabaserad diskurs. Och det är denna dynamik som gör digitala rörelser så kraftfulla, men också så farliga, eftersom de kan både avhumanisera och mobilisera i samma andetag.

Hur Missouri bär på smärtan av ett förlorat imperium

Elijah Lovejoy, en modig abolitionist och tidningsutgivare, mördades den 7 november 1837. Hans sista ord var fyllda av en djup känsla av ansvar: “Jag vänder mig till Gud, och med honom vilar jag mitt ärende. Jag kan dö på min post, men jag kan inte överge den.” Hans fjärde tryckpress, som han hade gömt i ett lagerhus, blev krossad och slängd i Mississippi-floden av en vit mobb som sköt honom medan han försökte fly. I dag står ett monument till Lovejoy på en kulle i Alton, Illinois, en påminnelse om en tid av brutalitet och politisk kamp. Lovejoy var en av många som kämpade för svarta amerikaners rättigheter i en tid då USA var djupt splittrat i sin syn på ras och rättvisa. Hans grav ligger nära en plats som var både en fristad för abolitionister och en plats för våld och motstånd.

Denna plats, Alton, är ett mikrokosmos av USA:s större konflikt om slavfrågan. Här, där Abraham Lincoln hade sina debatter om slaveriet och där James Earl Ray, mördaren av Martin Luther King Jr., föddes, markerar staden en skarp splittring mellan de som kämpade för svarta rättigheter och de som motsatte sig denna kamp. Alton var en del av det som senare skulle bli det som kallas "Underground Railroad", men även en plats där blod och lidande ofta följde de beslut som skulle definiera nationens framtid.

Som jag körde genom Alton på väg till min hemstad St. Louis en dag i oktober 2016, med dödshot lagrade på min telefon, tänkte jag på mina barn och mitt land. St. Louis, som har blivit synonymt med både storhet och förfall, bär på sina egna tunga minnen av imperiets svunna storhet. Staden var en gång den fjärde största i USA, centrum för världsmässiga utställningar som 1904 års världsutställning, när St. Louis var det mest framstående och avancerade stället att vara. Men det som nu syns på gatorna är ett spår av förfall—en stad som präglas av våld, rasism och den ständiga kampen för att återskapa något av sin forna ära.

St. Louis, liksom hela Missouri, är ett mikrokosmos av en konflikt som är både geografisk och existentiell. I hjärtat av detta står det delade Missouri, med sin historia av slaveri och ursprungliga folk som förlorade sina land i “Tårarnas Stig”. Missouri var också platsen för stora kulturella och sociala rörelser. Det var här som Scott Joplin och Chuck Berry skapade musikgenrer som definierade Amerika, och här som Walt Disney föreställde sig sitt eget imperium. Men denna kreativa blomstring finns parallellt med smärtsamma spår från en svunnen tid, där slaveri och förtryck satt sina djupa spår i både människors sinne och i landskapet.

I Missouri lever man med en känsla av att allt kan bryta samman när som helst, och att ingen kommer att rädda en när det händer. Som poet T. S. Eliot en gång skrev, "det slutade inte med ett brak utan med ett kvidande." Missouri är en plats för både förlust och längtan efter återuppbyggnad, en plats där smärta är både en enande och en splittrande kraft. Här ser man konsekvenserna av vit flykt från städerna till förorterna och från förorterna till exurberna, medan de som är kvar kämpar för att få ordning på det som förlorades.

Men denna del av USA är mer än bara en historia om förfall. Det är också en påminnelse om att så mycket av den amerikanska berättelsen har skapats här i regionen—en region som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar. När man ser på St. Louis och Missouri som en helhet blir det tydligt att landets historia inte kan förstås utan att förstå denna del av landet, med dess konflikter, dess kreativitet, och dess förlorade imperium. Här har folk kämpat för sina drömmar och för sina rättigheter, ofta till priset av sina egna liv. Det är en plats som inte bara handlar om det förflutna, utan om kampen för att förstå och försonas med ett land som fortfarande försöker hitta sin väg.

Det är i denna del av världen där historia känns närvarande i varje byggnad, varje gata och varje människa. Här finns inte bara ett minne av det som var, utan också en levande påminnelse om att Amerika ännu inte har löst sina inre konflikter. Den som vågar förstå Missouri måste förstå att förlusten här inte var en plötslig katastrof, utan snarare en långsam nedbrytning, en förlorad strid som inte handlade om att vinna, utan om att vara tvungen att förlora i en värld som inte längre förstod vad det betydde att kämpa för något större än sig själv.

Denna plats bär på sin egen typ av smärta, men också på en förmåga att återuppbygga. Och det är denna blandning av förlorad storhet och pågående kamp som ger Missouri sin unika plats i den amerikanska berättelsen.

Vad händer när den vita mannen konfronterar den röde mannen i Gyllene Dalen?
Hur hanterar man osäkerheten när framtiden är på spel i företagsvärlden?
Hur fungerar och utvecklas flytande metallbatterier?