Hur ska vi förstå den händelse som förändrade allt?

Den 6 juni förändrades världen på ett sätt som tvingade oss att omvärdera grundläggande filosofiska och religiösa övertygelser. Före detta hade många av oss sett på livet genom ett prism av rationell skepticism. Vi hade avfärdat idéer om det gudomliga, betraktat konceptet om en högsta makt som meningslöst och religiösa ritualer som ingenting mer än vidskepelse eller en överklassens pietism. För oss var Gud och bön något avlägset, och religion var något som tillhörde de andra – de som inte kunde tänka för sig själva.

Men den oförklarliga händelsen som inträffade den 6 juni, då jorden plötsligt stannade, tvingade oss att ompröva denna hållning. Vi fann oss plötsligt själva i ett metafysiskt kaos, där våra intellektuella grundvalar skakades om. Denna händelse, som till synes inte gick att förklara med några av våra tidigare begrepp, utmanade vår förmåga att förbli rationella och skeptiska. Det var ett slags väckelse, inte genom predikan eller bön, utan genom en händelse som påverkade hela mänskligheten och tvingade oss att erkänna något vi tidigare hade förnekat: att det fanns krafter bortom vår förmåga att förstå.

Vi samlades i små grupper för att bearbeta denna nya verklighet. Inledningsvis var det inget formellt syfte, bara en samling intellektuella som inte längre kunde hantera världens nya ordning på egen hand. Vi var alla djupt påverkade av det som hänt, men utan någon tydlig väg framåt. Men snart började samtalen ta en annan riktning. Vi ville inte bara acceptera det som hänt, utan även finna ett sätt att ge det en mening, att omvandla detta ögonblick till något mer än bara ett mysterium som vi skulle försöka förklara bort.

Så började vi formulera våra tankar om den 6 juni, och jag blev uppmanad att tala öppet om mina idéer vid ett möte. Jag försökte sätta ord på något som många av oss nu kände: "En fantastisk händelse har inträffat. Många teorier har lagts fram för att förklara den – från telekinetiska krafter till astrologiska förutsägelser, till teorier om utomjordiska väsen som manipulerade jordens rotation. Men alla dessa förklaringar lämnar en fråga obesvarad: varför inträffade detta just när en global bön hade genomförts? Är det inte mer rimligt att se det som ett mirakel, ett svar från Gud på mänsklighetens böner?"

Jag hävdade att för oss som hade förnekat Guds existens var detta en vändpunkt. Vi kunde inte längre bortse från den möjlighet som detta mirakel förde med sig. Samtidigt som vi var djupt förundrade, kände vi också att detta inte automatiskt rättfärdigade vår tidigare förakt för religion eller tro. Det var något mer grundläggande som vi hade missat: att det fanns en högre ordning i universum, en teleologisk struktur som vi hade förnekat på grund av vårt avståndstagande från de ytliga och ofta triviala uttrycken för tro som vi hade stött på.

Men i samma andetag erkände vi att vårt gamla tvivel på religion och dogmer också hade varit ett misstag. För många av oss, som inte ville återgå till traditionell tro med alla dess ritualer och dogmer, började en ny idé ta form. Kanske skulle vi kunna skapa något som inte var en religion i ordets traditionella bemärkelse, utan snarare en andlig rörelse, grundad på idéer om en högre makt och en universell plan, men utan de dogmatiska och ritualistiska kedjorna.

Vi hade nu en chans att återvända till en meningsfull tro – inte en tro som var förankrad i ritualer eller mysticism, utan en tro som var rationell och reflekterande, en tro som erkände Guds existens och strävade efter att förstå denna högre makt på ett mer intellektuellt sätt. Vi var fast beslutna att skapa en ny rörelse, en som skulle kunna ge ett meningsfullt alternativ för dem som inte ville falla tillbaka på gamla vidskepelser men som fortfarande sökte efter något mer än bara nihilism.

I denna tid av förvirring och sökande var vi de få som såg möjligheten att föra samman förnuft och andlighet på ett sätt som inte krävde att man övergav sitt intellekt för att följa blint. Vår rörelse skulle vara baserad på insikten om att det fanns något större än oss själva – inte som en religiös dogm, utan som en övergripande princip för universum som vi nu hade fått en glimt av. Vi såg vårt uppdrag som att ersätta vidskepelse med förnuft och hjälpa mänskligheten att hitta en väg ut ur den förvirring och desperation som denna nya verklighet hade skapat.

I denna omvälvande tid är det viktigt att förstå att den intellektuella och spirituella resan inte handlar om att avfärda allt vi en gång trott på, utan att finna ett sätt att integrera det vi nu vet med det vi tidigare förnekat. Det finns ingen enkel väg till förståelse, och vårt arbete är inte att skapa en ny religion, utan att ge plats för en ny form av andlighet som bygger på förnuft och reflektion, där vi inte längre ser oss själva som isolerade från det gudomliga, utan som en del av något mycket större.

Vad betyder det att leva i en återskapad värld?

Alexandria, med sin ikoniska fyr och bibliotek, var länge en symbol för kunskap och förlorad historia. I den moderna världen, återuppväckt genom konstnärliga och tekniska prestationer, ter sig denna stad som en levande, andlöst vacker kuliss. För människorna som lever där är det svårt att förstå att staden de upplever inte är samma Alexandria som en gång fanns – inte i den form den hade under antiken. För de människor som nu bor där, och för dem som kommer för att besöka denna rekonstruerade värld, är alla tider lika verkliga och närvarande.

Det är en plats där förlorade skatter och mytiska varelser samexisterar. Här, i den zoologiska trädgården, har fantastiska djur från legender blivit lika naturliga som de verkliga djuren: enhörningar, hippogriffer och drakar rör sig mellan kameler, lejon och gazeller. För invånarna är det ingen skillnad. Alla varelser är lika verkliga eller lika mytiska, eftersom deras verklighetsuppfattning inte skiljer sig mellan gammal och ny historia, mellan det förflutna och nutiden.

För en utomstående, som Phillips, kan denna syn på tiden vara svår att förstå. För honom är Alexandria en stad som har förlorat sin ursprungliga glans, där biblioteket och fyren har försvunnit och den antika världen inte längre existerar. Men här, i denna återuppbyggda värld, lever de stora gestalterna från historiens alla epoker tillsammans. Caesar och Hannibal, Helen och Charlemagne – alla är lika verkliga och lika osannolika. Och för invånarna verkar det inte finnas någon gräns mellan tidsepokerna. För dem är allt i det förflutna lika tillgängligt, lika verkligt.

Trots att Alexandria är en stad full av detaljer och imponerande effekter, finns det ett element av illusion i denna rekonstruerade värld. Byggnader och monument, de storslagna palatsen och marknaderna, gör intryck som om de var äkta. Men varje aspekt av detta samhälle är en skapelse, ett resultat av teknisk skicklighet och konstnärlig vision. Fler och fler invånare, både permanenta och temporära, har skapat denna värld för att underhålla sig själva – en värld där alla kan få allt de önskar, om än på korta perioder.

Det går inte att undvika att reflektera över det underliggande syftet med denna stad och vad det säger om människans förhållande till tid, historia och verklighet. Är det bättre att leva i en värld som är artificiellt skapad men full av skönhet och förundran, eller är det mer meningsfullt att leva i en värld där vi måste kämpa för att bevara minnen av det förflutna och förstå dess betydelse? För de som lever i Alexandria, där allting finns tillgängligt och där livet är en ständig fest, verkar det som om frågan inte ens uppstår. För dem är det förflutna bara ännu ett skådespel, en film där alla kan vara skådespelare.

Men kanske är det viktigt att överväga, när vi ser på en sådan värld, att konstgjord återuppbyggnad inte kan ersätta de verkliga upplevelserna av att leva genom historien. Alexandria, med sitt återuppväckta bibliotek och fantastiska djur, är kanske bara en reflektion av en önskan att återuppleva storhet och skönhet – men också en påminnelse om att vi kanske inte kan återvända till det förflutna, hur vackert det än må verka. Det förflutna är förlorat, och det vi har är våra tolkningar, våra återskapade bilder av något som en gång var.

Det viktiga här är att förstå att återskapade världar inte bara handlar om nostalgi för det förflutna, utan också om de känslomässiga och existentiella frågor som de väcker. Vad händer när vi lever i en värld där alla gränser mellan tid och verklighet suddas ut? Vad betyder det att vara verklig i en värld som vi själva har skapat, och hur påverkar det vår förståelse av historia och identitet?

Vad betyder det att förneka och befria sig från tron?

I tider av kaos och förstörelse har vissa grupper, som Discerners, funnit sin väg i en värld som saknar tro. De plundrar inte själva, utan accepterar frivilliga donationer och plockar upp objekt som kaoset lämnar efter sig. Trots deras avståndstagande från våld, existerar det ändå en djupt symbolisk handling i deras ceremonier, som den som genomfördes på en enorm deponi. Här, i en plats som tidigare rymt resterna av mänsklighetens gamla strukturer och övertygelser, skulle en ny form av andlighet – en fri från dogmer och traditioner – begravas.

Ledaren för Discerners, Gifford, anordnar denna symboliska handling för att lägga till vila hundratusentals år av tro och vidskepelse. Trots att han står inför kameror och en värld som observerar, är han fast besluten att förkasta de gamla gudarna och skapelserna som mänskligheten skapat för att förstå världen. Han förkunnar att tiden för tro är över; istället ska mänskligheten gå vidare med "klar ögon", fria från teologiska spekulationer och mänskliga skrifter.

Det är ett dramatiskt steg att föreställa sig att en värld kan överleva utan tro eller ceremoniella ritualer, men enligt Gifford är detta inte bara en möjlighet utan en nödvändighet. I en tid när alla fysiska symboler för tro – präster, biblar, religiösa kläder och heliga skrifter – ska begravas, uppstår en fråga: Är detta verkligen en ny början, eller är det bara ännu en form av tro, denna gång i dess mest extrema och materiella form?

Hela ceremonin är laddad med symbolik. När Gifford och hans följare gräver ner de religiösa artefakterna, från kors till judiska kippa, från böcker till prästkläder, kan vi inte låta bli att undra om denna handling verkligen handlar om att överge något för att ge plats åt det rationella, eller om det är ett sätt att kanalisera en ny form av tro – denna gång inte i form av gudomliga varelser, utan i den egna människans förmåga att definiera världen.

När stormen plötsligt bryter ut och en grupp fiendtliga människor dyker upp, som om själva universum svarar på denna ceremoni med sin egen vrede, blir situationen ett ironiskt återspegling av det Gifford och hans följare försöker göra – att befria sig från tron. Det är i detta kaos, i denna fysiska kamp mot de troende, som vi ser paradoxen: kanske är förnekandet av tron själv en tro på något annat. Är det möjligt att verkligen befria sig från allt och ingenting samtidigt?

Denna intensiva, dramatiska scen slutar i total förvirring och konflikt. När Gifford till slut ligger på marken, övermannad och förlorad, kastar han bort en av de få kvarvarande symbolerna för våld, en lie. Det är en påminnelse om att när man försöker riva ner en värld av gamla sanningar och strukturer, riskerar man att förlora sig själv i processen.

Förutom själva ceremonin och Giffords visionära tal, bör man också notera det kulturella och psykologiska spelet som utspelar sig. Hur långt kan man gå för att befria sig från sin tro innan man själv blir en del av en ny tro, en ny dogmatism, kanske till och med en ny religion? Kanske finns det inget riktigt sätt att helt befria sig från tro, bara från en form av tro, för att omfamna en annan. Och vad innebär det för individens frihet och för samhället i stort när en sådan omvandling sker?

Vad innebär det att vara en "matrix"?

Leeleaine, eller Vox som hon föredrog att kallas, var 17 år och kom från Jaana Head på Kansas Four. Hennes liv hade varit ensamt och präglat av känslor av hopplöshet. På Kansas Four, där hon hade vuxit upp, var världen vild och vacker men också ödslig, och för Vox var det en plats fylld av sorg och förlorade drömmar. Hon hade växt upp i en familj där båda föräldrarna var ständigt upptagna, och där inget erbjöd något verkligt hopp om förändring.

Vox berättade för mig om den dagen då hon bestämde sig för att lämna sin värld bakom sig. Hon var så förtvivlad att hon övervägde självmord, men hon visste också att hon inte kunde gå den vägen. Trots allt ville hon leva, men inte längre under de omständigheter som hade präglat hennes liv. När erbjudandet kom att få sin själ överförd till ett nytt kropp på en annan värld, tog hon chansen utan att tveka. Denna migration av själar, ett vanligt fenomen mellan världar, gjorde det möjligt för henne att lämna sin gamla kropp och leva vidare som en "matrix" i en helt ny form.

För Vox innebar att bli en matrix en övergång från fysisk existens till ett rent elektriskt tillstånd – en form av energi som kan transporteras mellan världar. Genom denna process övergick Vox, och många andra som henne, till att bli ingenting mer än en samling elektriska impulser. Hon hade lämnat sin fysiska kropp bakom sig, en kropp som kanske skulle få ett nytt liv i händerna på någon annan, men för Vox var det slutet på en era. Hennes själ var nu en "matrix", en osynlig och känslolös struktur som existerade för att kunna tas emot av en ny kropp på en ny plats.

Frågan som kan ställas är: Vad är egentligen "matrix"? Är det en ny form av existens, ett sätt att överleva genom att släppa taget om sin fysiska kropp och istället bli en form av ren information? För Vox var det något mer än bara en existens utan kropp. Det var en existens utan meningsfull upplevelse. Att vara en matrix var att vara avskuren från världen och från alla de fysiska känslor som gav livet dess djup.

För oss som betraktar detta på avstånd, utan att ha upplevt att vara en matrix, är det svårt att förstå hur det kan kännas. Vi förstår världen genom våra sinnen, genom våra kroppar. Att föreställa sig ett liv utan dessa grundläggande erfarenheter är en utmaning, men för de som har genomgått det är det en smärtsam verklighet. Vox saknade inte sin kropp på samma sätt som man saknar något man älskat – snarare saknade hon något så grundläggande som en förmåga att känna, att vara närvarande på ett fysiskt plan.

Att vara en matrix innebär inte bara att förlora en kropp, det innebär att förlora förmågan att verkligen vara en del av världen. Och för Vox, och kanske för andra i liknande situationer, var det något långt värre än döden. Det var ett liv utan liv, en existens utan någon möjlighet att förändra eller påverka världen omkring sig.

Det är lätt att romantisera tanken på att byta ut sitt gamla liv för en ny chans på ett bättre liv på en annan värld. Men verkligheten för många som genomgår denna övergång är långt ifrån enkel. Att vara en matrix handlar inte bara om att resa mellan världarna; det handlar om att förlora det som gör oss till människor. Det handlar om att stå ut med en form av existens där vi inte längre är kapabla att uppleva världen som vi en gång gjorde, och där vi inte längre är fria att forma våra egna öden.

Vad innebär den verkliga makten i en sådan värld?

När den lilla kejsaren satte sig på tronen – han såg ut som en docka där uppe, gammal, urblekt och förminskad, men ändå på något sätt en figur av extraordinär makt – sträckte han fram båda sina händer och enorma gongar började ljuda. Det var en scen av fantastisk prakt, grandios och överväldigande. Phillips insåg plötsligt att alla dessa var tillfälliga. Han såg endast en handfull medborgare – åtta, tio, kanske så många som ett dussin – spridda här och där i det stora rummet. Han kände igen dem på deras ögon, mörka, flytande, kunniga. De betraktade inte bara den kejserliga uppvisningen utan också Gioia och honom; och Gioia, som hemligt log och nickade nästan imperceptibelt mot dem, erkände deras närvaro och intresse. Men de få var de enda i rummet som var autonoma levande varelser. Alla andra – hela den lysande hovet, de stora mandarinerna och paladinerna, tjänstemännen, de fnittrande konkubinerna, de stolta och praktfulla ambassadörerna, den åldrade kejsaren och kejsarinnan själva – var helt enkelt en del av landskapet.

De gigantiska, halvnakna bruna slavarna med breda kindben och munnar som gapande fickor serverade maten, svansar av påfåglar och bröst av fenix fåglar hopade på högar av glödande saffransfärgad ris, serverad på sköra alabasterfat. För ätpinnar gavs de smala stavar av mörk jade. Vinet, som serverades i glänsande kristallbägare, var tjockt och sött, med en eftersmak av russin, och ingen bägare fick stå tom mer än ett ögonblick. Phillips kände sig yr: när de persiska dansarna kom ut kunde han inte avgöra om det fanns fem eller femtio av dem, och när de utförde sina intrikata snurrande rörelser verkade deras smala, muslin-inneslutna former suddas ut och smälta samman.

Medan han såg på scenen kände Phillips en växande känsla av desorientering. När han så småningom vände sig bort från de färgsprakande föreställningarna, insåg han att hans förståelse för de människor som omringade honom var föremål för en annan typ av tid och plats. Det var inte längre en fråga om att känna till detaljrikedomar om varje individ eller att observera varje rörelse, utan snarare om att uppleva själva fenomenet av överflöd och avkoppling genom en helt annan lins. En lins som inte strävade efter att kategorisera, utan som tillät en mer flytande och nästan meditativ förståelse för vad verklig makt innebar.

Det var i det ögonblicket när han gick genom trädgården och bevittnade fenomen som inte längre var relaterade till någon verklig social struktur, som han förstod mer än någonsin att det inte längre handlade om honom. Det handlade om en annan ordning, en värld där sådana yttrande och intryck blev en del av ett större, oåtkomligt sammanhang. Makten låg inte längre i de synliga positionerna, inte i de förutsägbara gestalterna som dominerade vid kejsarens bord. Makten var inte heller i ett ekonomiskt överflöd eller i materiella samlingar. Makten här var något som sträckte sig bortom själva världen av synlig rikedom och existerade i den atmosfäriska glansen som reflekterades på varje föreställning, på varje dans och på varje medborgares ögon som betraktade dem.