Vad innebär det att bli en rock? Nietzsche och konsten att överleva genom anpassning

Att bära en mask, att ikläda sig en roll – dessa är inte längre frivilliga gester på scenen, utan en livsnödvändig strategi för dem som saknar makt, för dem vars existens ständigt hotas av osynliggörande eller förintelse. När Nietzsche talar om de lägre klasserna, judarna, och kvinnorna som ”blir rocken” istället för att bära den, antyder han ett tillstånd där människan reduceras till yta. Det finns inget bakom – bara det som syns. De har inte längre möjlighet att välja vilken mask de ska bära, för masken har blivit de själva. Livet är ingen föreställning som tar slut; det är scenen själv, utan kulisser och utan paus.

Den mimikry som Nietzsche beskriver är inte bara biologisk överlevnadsstrategi utan ett socialt tvång. De marginaliserade måste, likt kameleonter, anta miljöns färger och former för att undkomma förföljelse, hån eller utplåning. Det handlar inte om att ljuga, utan om att fortsätta existera. Det finns här en dubbelhet: å ena sidan tvingas de underordnade spela roller som inte är deras egna, å andra sidan utvecklar de en form av konstnärlig skicklighet i att överleva, en "konstens konst", där skickligheten ligger just i att inte avslöja något genuint jag, eftersom det genuina jaget inte tillåts existera öppet.

Hos Nietzsche samexisterar den grekiska idén om teatermasken med

Kan man bygga ett samhälle genom upprepning?

När Adam Neumann lanserade WeWork, var det inte bara som ett företag som hyrde ut kontorsutrymmen. Det var ett idealistiskt projekt, ett försök att förvandla kapitalistisk infrastruktur till en känsla av gemenskap. Istället för att sälja kontorsplatser, sålde han ett löfte om kollektiv identitet – en vision där delning, samarbete och social närhet skulle bli den nya valutan i arbetslivet. Ordet “community” upprepades 150 gånger i företagets börsdokument, och det namnändrades till “The We Company” i en symbolisk gest som ville flytta fokus från det individuella till det kollektiva. Men frågan återstår: kan upprepning ensam skapa verklig tillhörighet?

Det som framstår som särskilt slående i detta exempel är inte bara det ekonomiska sammanbrottet, utan den moraliska dissonansen. Föreställningen om gemenskap blir, i detta ljus, inte ett genuint försök att skapa socialt kapital, utan ett verktyg för att maximera ekonomiskt kapital. Neumanns personliga vinning framstår inte som en avvikelse från företagets riktning, utan som själva syftet. Han sålde en idé om inkludering och meningsfullhet, men behöll själv ensamrätten till belöningen. Det är inte enbart hyckleri – det är en instrumentaliserad version av moral, där språk och etik används som marknadsföringsstrategier.

Men det vore för enkelt att endast fokusera på Neumann. Som Rosabeth Moss Kanter påpekar, bör även företagets styrelse ifrågasättas. I ett privat bolag kan grundare i princip göra som de vill, men i ett publikt bolag förväntas styrelsen skydda aktieägarnas intressen. I praktiken, särskilt i startup-världen, prioriteras ofta grundarens karisma och säljkraft över ansvarstagande. Venturekapitalister är mer intresserade av att säkra sin egen avkastning än av att bygga långsiktigt hållbara organisationer. Det är därför inte ovanligt att styrelser står bakom grundaren in i det sista – inte för att de tror på visionen, utan för att de vill blåsa upp värdet på sin investering inför en börsintroduktion.

Här vänds begreppet “samhällsbyggande” mot sig självt. Vad som marknadsförs som kollektivt, är i grunden individuellt. Vad som låtsas vara altruistiskt, är i själva verket strategiskt. Att skapa en känsla av gemenskap kan då likställas med att skapa en produkt, en image, en illusion – och detta är kanske det mest samtida uttrycket för marknadskapitalismens förmåga att omvandla även de mest värdeladdade begrepp till varor.

Men kanske är det inte främst grundaren som lurar sina anställda, investerare eller allmänheten. Kanske lurar människor också sig själva. Visionen om gemenskap, meningsfullhet och deltagande har ett sådant emotionellt kapital att även vuxna, utbildade och affärsmässiga individer vill tro på den – även när tecknen på motsatsen är tydliga. Detta påminner om det tragiska i att skylla på offer, som i fallet med familjerna till barn utsatta av präster. Men parallellen visar också hur viljan att tro på en idé – särskilt när den lovar något existentiellt som gemenskap – gör människor mottagliga för manipulation.

Vad är hyckleri och varför är det viktigt för politisk etik?

I den politiska sfären har hyckleri alltid varit ett centralt tema i diskussionerna om moral och etik. Filosofen Martin Jay påpekar att det kan vara klokt att mjuka upp vår indignation över hyckleri och acceptera att det finns många nödvändiga illusioner även i de mest transparenta och ansvariga politiska systemen. Han håller med Hannah Arendt om att sanningen och sanningsenligt tal är fundamentet för samhällslivet, och att socialt beteende i grunden är regelstyrt. Därför, enligt Arendt, är lögner en form av socialt avvikande beteende som bryter mot den mänskliga gemenskapens förtroende. Samtidigt menar Jay att förtroende inom vänskap kan medge viss diskretion, vilket innebär att vissa lögner och hemligheter kan vara acceptabla.

I den politiska sfären betyder icke-instrumentellt agerande inte att man måste följa absoluta "värden", enligt Max Weber. Istället kan det beskriva ett annat sätt att förstå "politik", där interaktioner handlar om att bygga "ömtåliga allianser" och "vädja till ömsesidiga fördelar" mellan individer som misstror varandra. Det är viktigt att förstå att även om dessa relationer präglas av misstro, kan de vara tillräckligt starka för att överleva och blomstra, inte dikterade av statliga institutioner, vare sig lokala eller internationella.

Byggandet av sådana allianser och vänskapsband är ständigt utsatt för pressen från både sina egna bräckligheter och statens makt. Exempel på denna bräcklighet kan ses i historiska totalitära regimer som Nazityskland, Stalinist-Sovjetunionen eller Maoist-Kina, där vänskapsband och allianser ofta upplöstes när individer blev rädda eller hotade. Detsamma kan ses i demokratier, där lojalitetsbrott och förräderi förekommit under exempelvis McCarthy-eran i USA. Det är därför viktigt att förstå den politiska sfären som en plats för komplexa sociala interaktioner där tillit, förtroende och dygd måste upprätthållas, även när det verkar som om dessa normer är svaga.

Problemet med politiskt hyckleri blir särskilt skarpt i en representativ demokrati. Trots goda intentioner från politiker och medborgare, och trots alla försök att avslöja falskhet och oärlighet, finns alltid risken att ingen helt lever upp till den kollektiva idealen. Vad innebär detta för vårt förtroende för det politiska systemet? Vad kan man egentligen förvänta sig av ett samhälle som bygger på ett socialt kontrakt? Shklar ser det som en moralisk fråga där demokratiska löften om rättvisa och jämlikhet står i kontrast till den verklighet som ofta präglas av besvikelse.

Detta leder oss till en annan viktig aspekt i förståelsen av politiskt agerande. Kan politiken verkligen fungera utan dygd? Eller är det nödvändigt att politiska beslut grundas på en slags gemensam moral, som inte endast är rationell och deliberativ, utan också präglad av etiska normer? Om politiken enbart baseras på rationella och transaktionsbaserade överväganden, riskerar den att förlora sin legitimitet. Ett samhälle som saknar gemensamma moraliska värderingar riskerar att förlora sitt sammanhang och sin förmåga att lösa konflikter på ett konstruktivt sätt.

Det är därför avgörande att förstå att det politiska livet alltid innebär en balansgång mellan ideal och realitet, mellan moral och pragmatism. För att kunna bygga ett stabilt och hållbart samhälle måste politiken vara förankrad i en moralisk grund, även om denna grund aldrig är absolut eller perfekt. Det är denna spänning mellan förväntningar och verklighet som gör politiken både komplex och oförutsägbar.