Det tjugoförsta århundradet har blivit en era där den individuella terroristen – den så kallade “ensamvargen” – står i fokus för en ny typ av våldsdåd. Detta är ett fenomen som skiljer sig från tidigare terrorformer genom sin autonomi, frånvaron av större organisatorisk uppbackning och den politiska radikalism som ofta genomsyrar gärningsmannens motiv. Den högerextrema ensamvargarterrorismen är ett uttryck för en farlig idé om att skapa ett samhälle baserat på en radikal högerideologi, ofta präglad av rasism, antisemitism, misogyni och antiislamism. Dessa individer agerar utan omfattande organisatoriska nätverk men kan inspireras och förstärka varandra genom globala och digitala miljöer.

Fenomenet är inte isolerat till enskilda nationer utan har internationell räckvidd och en växande grad av ömsesidigt influerande mellan aktörer och miljöer. Händelser som attackerna i Christchurch, New Zealand, och El Paso, USA, visar på hur snabbt och brutalt denna typ av terrorism kan slå till, med motiv som ofta drivs av föreställningar om ett hot från ”den andre” och en övertygelse om egen utvaldhet. Dessa handlingar är både politiskt laddade och ideologiskt grundade, något som initialt ofta förnekas eller underskattas av myndigheter.

I flera fall har säkerhetstjänster och politiker haft svårt att snabbt erkänna karaktären av hotet, vilket fördröjer relevanta insatser och motstrategier. Till exempel tog det i München över tre år innan myndigheterna erkände den politiska motivationen bakom attacker som egentligen var tydliga uttryck för högerextremt hat. Den teknologiska utvecklingen, där plattformar för onlinespel och sociala medier kan fungera som kanaler för spridning och rekrytering, skapar nya svårigheter för att identifiera och stoppa hoten i tid. Den “gamification” av högerextrem terrorism som har observerats innebär att vissa gärningsmän använder spelvärldars retorik och dynamik i sina attacker, vilket också påverkar hur vi förstår och möter dessa individer.

Det är viktigt att förstå att dessa ensamvargar ofta präglas av en komplex kombination av personlig alienation, frustration och en känsla av orättvisa som kanaliseras genom en extrem politisk ideologi. Många av dessa individer är unga män som ser sig själva som utstötta eller misslyckade, och deras handlingar blir för dem ett sätt att uttrycka makt och tillhörighet i en ideologisk gemenskap, ofta byggd kring hat och konspirationsteorier. De drivs av en stark övertygelse att de agerar för en större sak, vilket gör deras våld särskilt svårförutsägbart och farligt.

Den politiska och sociala utmaningen ligger i att erkänna och hantera denna nya form av terror utan att underskatta dess betydelse. Det krävs en samordnad insats från politiker, säkerhetstjänster och samhället i stort för att inte bara reagera på attentat utan också förebygga radikalisering och isolering som leder till ensamvargar. Samtidigt måste man förstå att detta är ett globalt fenomen där digitala och virtuella nätverk spelar en central roll.

Den ökande betydelsen av konspirationsteorier, nationalistiska rörelser och högerextrema idéer i både fysiska och digitala miljöer skapar en grogrund där ensamvargar kan näras. De traditionella metoderna för att identifiera och bekämpa terrorism måste därför utvecklas för att kunna möta denna nya dynamik. Insikter från fallen Anders Behring Breivik, Brenton Tarrant och andra visar på behovet av att förstå gärningsmannens psykologiska profil, ideologiska drivkrafter och det sammanhang i vilket de radikaliseras.

Det är också viktigt att uppmärksamma hur brister i politiska och säkerhetsmässiga institutioner kan bidra till att denna typ av terror får större spelrum. Underskattning, felbedömningar och långsamma reaktioner innebär en fördröjning i att utveckla effektiva motåtgärder. Samtidigt visar de misslyckade eller klumpiga försöken att genomföra attacker på hur viktigt det är att förstå både den ideologiska grunden och den praktiska utformningen av denna nya terrorismstyp.

En djupare förståelse av högerextrem ensamvargarterrorism måste också inkludera dess komplexa förhållande till samhällets bredare sociala och politiska utveckling. Terrorismen speglar i hög grad spänningar och konflikter i samhället, vilket innebär att motarbetandet av fenomenet inte enbart är en fråga om säkerhet utan även om att ta itu med underliggande orsaker till marginalisering, radikalisering och hat.

Hur kan ensamagerande högerextremister utgöra ett nytt hot mot samhället?

Det moderna samhället står inför en alltmer komplex och svårhanterlig form av terrorism, där ensamagerande individer från högerextrema miljöer spelar en central roll. Traditionellt har terrorism betraktats som ett fenomen där grupper eller nätverk organiserar sig för att genomföra våldsamma handlingar med politiska syften. Detta synsätt är dock otillräckligt i vår tid, där individer i allt större utsträckning agerar ensamma, men ändå är djupt rotade i en globaliserad, virtuell högerextrem miljö.

Det är en utmaning att förstå och hantera dessa ensamma terrorister, så kallade “lone wolves”. De är inte längre isolerade från varandra trots sin fysiska ensamhet, utan ingår i virtuella nätverk där de utbyter idéer, taktik och uppmuntran. Internet möjliggör för dem att tillgodose behovet av samhörighet och bekräftelse, utan att behöva träffas personligen. Radikaliseringsprocessen sker ofta i små, slutna grupper online där de delar konspirationsteorier och ideologier, vilket driver en minoritet till handling.

Lone wolf-terrorismen är tydligt könsbunden och är i huvudsak ett manligt fenomen. Ofta handlar det om unga män i svåra skeden av sin uppväxt, men även medelålders män som upplever sig som sociala misslyckanden. Dessa individer väljer sina offer med omsorg och politisk avsikt, ofta med fokus på etniska minoriteter eller personer som står för ett öppet och inkluderande samhälle. Deras handlingar är inte spontana uttryck för psykisk ohälsa eller personliga tragedier, utan är genomtänkta och ideologiskt motiverade.

Ett problem i dagens hantering av högerextrem terrorism är att rättssystemet och säkerhetstjänster ofta utgår från en föråldrad bild av terrorism som gruppfenomen. Detta leder till bristfälliga lagar och preventiva strategier, som i stor utsträckning förlitar sig på diagnoser av personlighetsstörningar istället för att ta itu med den politiska och ideologiska dimensionen av hotet. Polisiära utredningar är ofta begränsade till nationella ramar, vilket är ineffektivt när kommunikationen och radikaliseringen sker över nationsgränser i en global, digital miljö.

Det är också viktigt att skilja mellan vanliga skolamok och hjärtproblemrelaterade masskjutningar och den politiskt motiverade våldshandlingen som utgör lone wolf-terrorism. Den senare kännetecknas av en tydlig ideologisk agenda och syftar till att undergräva det öppna samhället genom skräck och våld.

Den ökande betydelsen av högerextrem lone wolf-terrorism kräver en ny förståelse och anpassning inom politik, rättsväsende och säkerhetstjänst. Enbart att betrakta terrorism som något som sker i organiserade grupper är otillräckligt och riskerar att underlåta att förebygga och ingripa mot dessa individer som verkar ensamma men är del av ett globalt nätverk.

Utöver den faktiska våldsrisken måste man också förstå den samhälleliga och psykologiska dynamiken bakom dessa handlingar. Radikalisering är inte bara en fråga om ideologi, utan också om identitet, tillhörighet och frustration över att stå utanför samhällets mitt. För att effektivt kunna möta detta hot måste preventiva åtgärder omfatta både teknologiska, sociala och politiska insatser. Det är avgörande att bygga motståndskraftiga och inkluderande samhällen där marginalisering och extremistiska idéer får svårt att gro.

Det är också viktigt att erkänna att den ökade spridningen av konspirationsteorier och filterbubblor på nätet bidrar till att normalisera och förstärka högerextrema idéer, vilket i sin tur skapar grogrund för ensamagerande terrorister. Att förstå detta sammanhang är avgörande för att kunna utveckla effektiva strategier för att motverka radikalisering och terror.

Vad kännetecknar en "ensamvarg" i terrorism?

Fenomenet "ensamvarg" har växt fram som en särskilt svårupptäckt och svårhanterad form av terrorism. Det innebär en individ som utför ett terroristiskt angrepp utan stöd från en organiserad grupp eller ett terrornätverk. Den här typen av terrorism får ofta kraft genom personliga motiv snarare än kollektiv ideologi, vilket gör att gärningspersonen inte söker eller bygger en struktur av likasinnade, utan handlar självständigt. Samtidigt är det också vanligt att dessa individer får indirekt stöd från externa källor som exempelvis internet, där de kan finna inspiration, instruktioner eller mentorer.

I grunden handlar en ensamvarg om en individ som inte är beroende av en hierarkisk organisation för att driva sin verksamhet framåt. Trots detta, i många fall, finns det en osynlig koppling till större extremistiska miljöer. Exempel på detta kan vara människor som opererar i små, självständiga celler som i praktiken inte behöver vara beroende av andra för att genomföra sina angrepp. Det finns ett missförstånd kring vad som utgör en ensamvarg, särskilt då små grupper, som till exempel NSU, inte omfattas av den allmänna definitionen av en ensamvarg. Här är det klart att även om individer verkar handla isolerat, finns det nästan alltid någon form av influens utifrån.

En viktig aspekt av fenomenet är att gärningspersonen inte nödvändigtvis är en ledare eller del av en större nätverksstruktur. Detta innebär att sådana individer inte behöver följare eller direkt kontakt med andra extremister för att få stöd för sina idéer. I själva verket handlar det ofta om människor som driver sina egna idéer och ambitioner, som på ett sätt lever ut sina egna fantasier om hämnd eller våld. De agerar på politiska eller ideologiska grunder, men i slutändan är deras mål mycket mer personliga än kollektiva.

Taktiken bakom den så kallade "ensamvarg-terrorismen" har på många sätt blivit mer effektiv på grund av den brist på organisation som följer med det. Den som agerar ensam behöver inte dela sina planer med någon annan, vilket i sig gör honom eller henne mindre benägen att bli upptäckt i förväg. Samtidigt minskar den risken för att bli förrådd av någon inom en organisation. Enligt vissa teorier betraktas denna strategi som den mest effektiva, eftersom det är så svårt att förutspå eller förhindra handlingarna innan de sker.

En annan aspekt av ensamvarg-terrorism är att dessa individer ofta agerar på egen hand, men får indirekt hjälp från andra håll. Här handlar det om att få tillgång till vapen, instruktioner eller motivation från externa källor, såsom ideologiska grupper eller tidigare terrorister. Internet spelar en central roll, där många ensamvargar söker sig till olika extremistiska forum och grupper för att få den bekräftelse eller det stöd de behöver för att genomföra sina planer.

Även om en ensamvarg kan verka vara en isolerad aktör, påverkas de ofta av ett större ideologiskt landskap. Deras handlingar kan vara inspirerade av tidigare terrorism, våldsamma rörelser eller radikaliserade ideologier. Därför är det viktigt att förstå att även om de verkar handla på egen hand, handlar deras våldsamma aktioner ofta om mer än bara personlig hämnd. Det är en spegling av ett större politiskt och ideologiskt klimat som möjliggör deras handlingar.

Det finns också de som argumenterar för att en ensamvarg inte är helt "ensam". Det kan finnas många influenser som formar deras agerande, som exempelvis videomaterial, inspirerande tal eller tidigare våldsamma gärningar som de ser som förebilder. Därför är det ofta svårt att exakt definiera vad som gör en individ till en ensamvarg, eftersom det kan vara en komplex blandning av personliga och externa faktorer.

För att förstå fenomenet fullt ut måste vi även reflektera över den miljö i vilken dessa individer agerar. I många fall finns det en samhällelig och politisk kontext som gör att dessa individer känner sig alienerade, vilket leder till radikalisering. Ensamvargar agerar inte i ett vakuum, utan är ofta påverkade av en bredare ideologisk rörelse. Därför måste vi inte bara förstå individens handlingar utan även det samhälleliga sammanhanget som skapar en grogrund för sådana beteenden.

Hur kan högerextremismens digitala nätverk bidra till ensamvargar och terrorhandlingar?

Många terrorhandlingar med högerextremistisk prägel visar att individer straffas för att tillhöra en hatad grupp, både som aktiva företrädare och som anonyma medlemmar. De digitala högerextrema nätverken fungerar som mötesplatser där individer med liknande idéer och hat får kontakt, trots att de annars troligtvis aldrig skulle ha kunnat nå varandra. Dessa nätverk kan fungera som både en stödjande och legitimerande miljö, samtidigt som de möjliggör koordinering och organisering av våldsamma handlingar. Myndigheter måste snabbt modernisera sina metoder och erkänna den nya dimensionen av virtuellt, internationellt sammankopplat högerextremt våld.

Den växande gruppen ensamvargar som verkar utan formell koppling till partier eller organisationer, men som ändå drivs av politiska motiv, ofta grundade i rasistiska idéer, utgör ett särskilt komplext problem. Den internationella och digitala karaktären av dessa aktörer gör det svårt för säkerhets- och rättsväsendet att agera effektivt. Fallet med David Sonboly i München avslöjar brister i polisens och rättsväsendets hantering, där hans handlingar snabbt avpolitiserades och betraktades som en isolerad galen gärning snarare än som en del av en ideologisk kontext. En dubbel standard tycks råda: islamistiskt motiverade attacker klassificeras snabbt som terrorhandlingar, medan högerextremt våld ofta bagatelliseras eller avpolitiseras.

I civiliserade samhällen med erfarenhet av totalitära regimer finns en stark vilja att skydda utsatta grupper från våld och diskriminering. Men fenomenet ensamvargar visar att detta mål bara delvis uppnås. Samhällets oförmåga att effektivt skydda minoriteter och att hantera högerextremt våld leder till obekväma diskussioner och kan skapa känslan av att kampen mellan staten och den enskilda individen är orättvis. Regeringar och myndigheter försöker ofta svara genom att skapa nya institutioner och kommissioner, men problemen kvarstår och framstår som svårlösta.

Det finns få aktörer som effektivt bekämpar de högerextrema virtuella terrornätverken, som ofta gömmer sig bakom till exempel spelplattformar. Företag som driver dessa plattformar är svåra att tvinga att ingripa mot sådant innehåll. FBI:s oförmåga att upptäcka tecken i fallet Atchison och den sena avslöjandet av Sonbolys kopplingar till internationella nätverk illustrerar svårigheterna. Efter attentatet i München fortsatte det rasistiska utbytet i nätverk som "Anti-Refugee Club" långt efteråt, utan ingripande. Att misstänka att Sonboly var aktiv i sådana nätverk skulle tidigare ha avfärdats som konspirationsteori.

Fokuseringen på enskilda personliga motiv som mobbning eller psykisk ohälsa riskerar att avleda den viktiga debatten om politiska drivkrafter och samhällets ansvar. Sonbolys fall visar hur en känslighet för förödmjukelser och utanförskap i vardagen kan leda till politisk radikalisering, särskilt i ett polariserat samhällsklimat där etniska minoriteter utmålas som syndabockar i flyktingdebatten. Liknande känslor av skam och sorg upplevdes exempelvis i Norge efter terrordåden 2011 och i Nya Zeeland efter attacker där, trots brist på erfarenhet av terrorism.

Högerpopulistiska partier och rörelser utnyttjar snabbt terrorhandlingar i sin politiska retorik, ofta utan att invänta fakta, vilket bidrar till förvirring och polarisering. I tider då traditionella medier minskar i omfattning och parallella informationsvärldar växer, försvårar detta saklig rapportering. Den virtuella ryktesspridningen bidrar till en snabb association mellan terrorism och islamism i allmänhetens medvetande.

Migration är en central fråga i högerextrem terrorism. Aktörerna kommer från samhällen med intensiva konflikter kring migrationsfrågor, där den heta debatten om flyktingar kan bidra till att ytterligare väcka hat och våldsberedskap. Personer med psykiska problem kan finna syndabockar och en plan för att projicera sin egen misär på andra. Att enbart förklara terrorism utifrån psykologiska perspektiv är otillräckligt, då det riskerar att minska fenomenets politiska betydelse och bara fungera som en lugnande åtgärd för samhället. Terrorhandlingar planeras minutiöst och är i grunden politiska i sin natur.

Terrorister signalerar ofta sina avsikter tydligt i både verkliga och digitala kommunikationskanaler långt innan handlingarna äger rum. Sonboly uttryckte öppet sina våldsamma fantasier i onlinespel och möttes av avståndstagande från jämnåriga, något som är typiskt för denna typ av aktörer. De söker sig ofta till våldsromantiserande datorspel som ett sätt att uppleva och förstå våld som lösning. Det är därför av yttersta vikt att samhället lär sig känna igen varningssignaler i beteenden och agerar snabbt när dessa uppmärksammas.

Hur mäts dimensioner och vinklar med precision? Ett övergripande perspektiv på mätinstrument och deras funktioner
Hur emulsioner påverkar värmeöverföring vid flödeskokning i mikrospalter
Hur man mäter och utvärderar produktanpassningsförmåga i ingenjörsdesign