Vilka är de största utmaningarna för utveckling av geotermisk energi?

Geotermisk energi, särskilt Enhanced Geothermal Systems (EGS), har visat sig ha en enorm potential för att producera förnybar energi, men teknologin står inför flera betydande utmaningar. En stor del av de pågående och planerade projekten har stött på allvarliga hinder. Av omkring 60 projekt har ungefär 6 stängts ned på grund av inducerad seismisk aktivitet, medan ytterligare 24 har försenats på grund av tekniska problem vid borrning och drift av anläggningarna. Flera andra projekt (18) har stött på problem relaterade till skapandet av reservoarer och cirkulationen av geotermiska vätskor. Trots dessa svårigheter fortsätter ungefär hälften av projekten att generera elektricitet med hjälp av stimulering av reservoarerna, vilket är ett positivt tecken för framtiden, eftersom tekniken för EGS hela tiden förbättras.

Trots EGS teknologiens stora potential för energiproduktion finns det fortfarande betydande ekonomiska och teknologiska hinder. I synnerhet konkurrensen från sol- och vindenergi är en faktor som kan påverka EGS-utvecklingen. Elpriserna för sol- och vindkraft har stadigt minskat de senaste tio åren, vilket gör dessa alternativ mer attraktiva ekonomiskt.

I andra delar av världen, som Indonesien och Iran, har geotermiska projekt stött på liknande problem som rör bristande lagstiftning och oförmåga att hantera affärsverksamhet på skyddade områden. Regleringarna för geotermisk energi är ofta överlämnade till lokala myndigheter, vilket skapar byråkratiska problem och motstridiga regler.

Vidare finns det ofta en kulturell och teknologisk klyfta mellan de företag som tillhandahåller teknologin och de lokala samhällen som berörs. Många geotermiska teknologiföretag kommer från västländer, där deras angreppssätt och synsätt på ekonomisk utveckling kan krocka med lokala förväntningar och traditioner. I många områden i Östafrika, till exempel, är samhällena mer jordbruksorienterade och nomadiska, vilket kan leda till missförstånd och konflikt kring hur geotermisk energi bör utvecklas. Detta kan i vissa fall uppfattas som ett exempel på nykolonialism.

Slutligen påverkas geotermiska projekt av lokal och politisk misstro, även i mer utvecklade länder. I Italien har motståndet mot geotermiska kraftverk i Toscana vuxit på grund av osäkerhet kring fördelarna och etiska frågor som rör lokalsamhällen och politiska beslut.

Utöver de tekniska och ekonomiska frågorna är det därför också av stor vikt att förstå att utvecklingen av geotermisk energi inte bara handlar om att hitta och använda resurser, utan också om att hantera komplexa sociala och politiska dimensioner. Både lokala samhällen och globala aktörer måste vara beredda att förhandla och hitta lösningar som tillgodoser både tekniska, ekonomiska och kulturella behov.

Hur geoekonomi och geostrategi samverkar i den moderna världsordningen

Geoekonomi och geostrategi är två områden som ofta ses som separata, men de är tätt sammanflätade och påverkar i stor utsträckning den globala maktbalansen. I dagens värld, där geopolitiska spänningar och ekonomiska intressen ständigt korsar varandra, framstår deras samspel som avgörande för att förstå hur stater och aktörer på den internationella scenen agerar. Enligt vissa teoretiker, som Luttwak, tyder mycket på att den geostrategiska kampen, särskilt efter kalla kriget, har underordnats den geoekonomiska. Denna uppfattning är dock föremål för kritik och vidare diskussion.

I studier som analyserar relationer mellan EU och Ryssland, särskilt kring naturgas under åren 2013–2016, framkommer det att geoekonomisk och geostrategisk konkurrens kan existera parallellt och till och med förstärka varandra. Exempelvis lyckades Ryssland på ett effektivt sätt kombinera sina geoeconomiska och geostrategiska intressen, medan EU:s svar inte var lika sammanhållet eller kraftfullt. En av de mest talande exemplen på detta är den ukrainska konflikten, där Ryssland väntade på att väst skulle ge vika först, en dynamik som senare återupprepades i Syrien.

Framväxten av geoeconomics, som ett sätt att förstå relationen mellan ekonomi och geopolitik, har vuxit stadigt sedan slutet av 1990-talet. I Frankrike, till exempel, har termen "géoéconomie" blivit populär genom arbetet av personer som Pascal Lorot, som påpekar att geoeconomics handlar om de ekonomiska strategier som stater använder för att skydda sina ekonomier, förvärva ny teknologi eller erövra marknadsandelar inom specifika produktområden. En sådan kontroll ger inte bara ekonomisk makt utan stärker också statens internationella inflytande.

Samtidigt finns det en växande förståelse bland samtida forskare att geopolitik och geoeconomics inte behöver vara separata begrepp. De är båda uttryck för de geostrategiska konkurrenser mellan stormakter som utgör kärnan i internationell politik. Enligt Gyula Csurgai är de relationer mellan stater som präglats av en ökad ekonomisk konkurrens under den post-kalla kriget perioden ett tydligt bevis på att den ekonomiska och politiska världen är mer sammanlänkad än tidigare trott. Denna utveckling gör att statens roll i internationell ekonomi blir alltmer framträdande, även om marknadens krafter har fått större utrymme under senare år.

En intressant aspekt av geoeconomics är dess användbarhet för mindre enheter, som regioner eller städer. Dessa aktörer kan också spela en viktig roll i den geoeconomiska arenan, särskilt när det gäller nya områden som energiomställning och förnybar energi. Genom att investera i teknologiska lösningar kan dessa mindre aktörer uppnå inflytande och skapa nya möjligheter för sig själva på den internationella marknaden.

Vad som också blir tydligt i den geoekonomiska diskussionen är vikten av "geotekniska sammanhang", ett begrepp som belyser hur ny teknologi förändrar både de geopolitiska och geoeconomiska förutsättningarna. Dessa teknologiska förändringar, särskilt inom energi och säkerhet, utgör en viktig drivkraft i hur internationell makt och inflytande distribueras i världen. Det blir därmed allt mer uppenbart att nya teknologier inte bara förändrar den ekonomiska konkurrensen utan även hur vi förstår relationen mellan makt, säkerhet och teknologi.

Hur den globala energiövergången påverkar Rysslands strategiska makt och dess framtida position

Rysslands framtida position på den globala scenen kommer i stor utsträckning att formas av hur landet navigerar genom den globala energiövergången. Hur Ryssland reagerar på de förändringar som sker inom energilandskapet kommer att få långtgående konsekvenser för landets strategiska roll i världspolitiken under 2000-talet. Enligt olika scenarier kan den globala energiövergången, tillsammans med Rysslands egna strategiska svar, antingen förstärka eller underminera dess globala makt.

Ryssland, som besitter världens största gasreserver och är den tredje största producenten av olja, har länge haft fossil energi som en central del av sin ekonomiska och politiska makt. Landets energipolitik är starkt sammanflätad med dess grand strategy, och beslut om energi fattas på högsta politiska nivå. Detta innebär att landets största energiaktörer, som Rosneft och Gazprom, spelar en avgörande roll i de politiska beslut som tas, ofta i nära samarbete med den ryska regeringen. I Ryssland är energi inte bara en ekonomisk fråga, utan också en central del av den sociala kontraktet mellan staten och folket. Energiresurserna ger staten ett sätt att stabilisera det politiska systemet genom subventionerade priser på gas och olja, vilket i sin tur underlättar en acceptans från befolkningen.

Energi och politisk makt är i Ryssland intimt förbundna. Olje- och gasexporter utgör en stor del av landets ekonomiska intäkter, och fossila bränslen utgör 30 % av landets BNP. Subventionerade priser på gas till hushåll och industri ger en stabil inkomstström till staten och bidrar till den inhemska politiska stabiliteten. Detta skapar dock också en betydande tröghet i landets förmåga att anpassa sig till den globala energiövergången, som innebär en långsiktig minskning av beroendet av fossila bränslen och en ökad satsning på förnybar energi.

Rysslands svar på denna energiövergång kan delas in i tre möjliga scenarier. I det första scenariot projiceras nuvarande tillstånd in i framtiden, där Rysslands energiindustri fortsätter att dominera och fossil energi förblir central för landets ekonomiska och politiska struktur. Detta scenario innebär en existentiell utmaning för Ryssland, då omvärlden ställer allt högre krav på klimatåtgärder och hållbar utveckling. Rysslands oförmåga att anpassa sig till dessa förändringar riskerar att minska landets globala inflytande och makt.

I det andra scenariot kan teknologiska innovationer, som ger nytt liv åt den fossila industrin, möjliggöra en fortsatt global dominans för Ryssland inom energiområdet. Här skulle Ryssland kunna bibehålla sin makt genom att fortsätta spela en central roll som en leverantör av energi till andra stormakter, trots den globala energiövergången. Detta scenario bygger på att Ryssland lyckas anpassa sina teknologier för att behålla sin konkurrenskraft inom fossil energi.

Det tredje scenariot, och det mest öppna, innebär att Ryssland omfamnar den rena energiekonomin och därmed öppnar för nya möjligheter att stärka sin globala makt genom förnybara energikällor. Här kommer Rysslands strategiska makt att bero på landets förmåga att implementera teknologiska och politiska förändringar för att bli en ledande aktör inom grön energi. Det krävs en förändring i Rysslands energipolitik, där subventionerna på fossila bränslen avvecklas och investeringar i förnybar energi prioriteras.

För att förstå Rysslands roll i den globala energiövergången måste vi använda oss av ett ramverk som fokuserar på strukturmakt, vilket Susan Strange (1988, 1990, 1996) definierar som maktens förmåga att forma systemets struktur och därmed begränsa alternativen för andra aktörer. I ett fossilbaserat världssystem har Ryssland en betydande strukturell makt, särskilt inom områdena säkerhet, produktion, finans och kunskap. Fossila bränslen ger Ryssland en stark position inom alla dessa områden, vilket gör det möjligt för landet att både kontrollera inhemska och internationella maktstrukturer.

Den globala energiövergången innebär dock att Ryssland måste välja väg. Om landet fortsätter att hålla fast vid fossil energi och missar övergången till förnybara källor riskerar det att förlora sin globala maktposition. Samtidigt innebär en framgångsrik omställning till en renare energimodell en möjlighet för Ryssland att återskapa sin strategiska roll, men det kräver omfattande politiska och ekonomiska reformer. Det är därför av största vikt att Ryssland tar en långsiktig strategi för att omfamna den globala energiövergången och samtidigt bibehålla sitt geopolitiska inflytande.

Hur påverkar de globala stormakternas energi- och klimatpolitik den framtida energitransitionen?

Framtidens globala energitransition är i hög grad beroende av de föränderliga politiska agendorna hos världens största energikonsumenter. Under det senaste decenniet har relationerna mellan USA och Kina varit avgörande för den globala energisäkerheten, och deras attityder till klimatpolitik – inklusive om de samarbetar eller konkurrerar – kommer fortsättningsvis att vara centrala för utvecklingen på energimarknaden. En konflikt mellan dessa två makter kring klimatpolitik kan försvaga viljan hos andra länder att ta mer ambitiösa klimatåtgärder, vilket i sin tur påverkar utbyggnaden av förnybar energi. Samtidigt signalerar ökade investeringar i förnybar energi från både USA och Kina starkt till marknaden.

I USA har osäkerheten kring energitransitionen under flera år nu skiftat till en tydligare satsning på förnybar energi, särskilt under Bidenadministrationen som satt upp målet att nå 100 % koldioxidfri elproduktion till 2035. Denna målsättning förväntas stimulera innovation och öka utbyggnaden av förnybara energikällor. Samtidigt har USA, till skillnad från många andra utvecklade ekonomier, inte skrivit under deklarationen om avveckling av kol inom 2030-talet, vilket placerar landet i samma läger som några av världens största kolproducenter. USA:s omvandling från att vara en stor nettoimportör av fossila bränslen till världens största producent av olja och gas har förändrat landets perspektiv på energisäkerhet. Förnybar energi förväntas successivt ersätta andra inhemska energikällor och enligt prognoser ska sol- och vindkraft vara den dominerande elproduktionsformen redan 2030.

De största energikonsumenterna står för majoriteten av investeringarna i förnybar energi och har långsiktiga strategier för att minska koldioxidutsläppen, men deras vägar i energitransitionen skiljer sig åt. Risker som kan påverka utvecklingen inkluderar ekonomiska chocker, förändrade politiska förhållanden, tillgången på fossila bränslen samt beteendet hos stora exportörer. Bland dessa exportörer finns en stor variation, från utvecklade demokratier med diversifierade ekonomier till petrostater som är starkt beroende av olje- och gasexport. Dessa petrostater, många av dem auktoritära regimer, står inför betydande utmaningar i omställningen, då minskade fossilintäkter kan leda till ekonomisk och politisk instabilitet, vilket i sin tur kan öka geopolitiska risker.

Energitransitionen har potential att förändra maktbalansen mellan energiproducenter och -konsumenter, då ny teknik och förändrade energisystem kan utmana existerande strukturer och styrningsmekanismer inom energimarknaden. Investeringar i förnybar energi är inte enbart klimatåtgärder utan har också djupgående geopolitiska implikationer som påverkar relationerna mellan producenter och konsumenter, energisäkerhet och global stabilitet.

Det är viktigt att förstå att energitransitionen sker i en komplex geopolitisk kontext där ekonomiska, teknologiska och politiska faktorer är starkt sammanlänkade. Framväxten av förnybara energikällor skapar inte bara nya möjligheter för klimatåtgärder utan också nya utmaningar i form av globala maktspel och säkerhetsfrågor. Energimarknadens framtid och klimatomställningens framgång hänger därmed på både tekniska innovationer och på förmågan hos världens största aktörer att samordna sina insatser i en gemensam riktning, trots konkurrens och skilda intressen.

Hur energitransportens geopolitiska dynamik förändras vid övergången till förnybara energikällor

Historiskt sett har transporter av energi, såsom olja och gas, alltid varit föremål för geopolitisk manipulation. Oljeledningar och tankers har utgjort viktiga geopolitiska verktyg, och den kontroll som olika aktörer haft över dessa transportvägar har ofta påverkat politiska relationer. De senaste decenniernas tekniska framsteg har dock fört med sig en rad nya möjligheter för energitransport, med elektricitet och väte som framstående exempel.

Elektricitet och väte ses ofta som de viktigaste bärarna av framtidens energi. Enligt många forskare kommer elektrifiering och gränsöverskridande handel med elektricitet att spela en allt viktigare roll i den internationella energihandeln. För att möta denna efterfrågan på internationell elektrisk energi kommer elnät och högspänningslikströmsledningar (HVDC) att bli mer centrala i det globala energisystemet. Några menar att detta kommer att minska de asymmetriska maktrelationerna mellan energiproducenter och -konsumenter och potentiellt främja politiskt samarbete och stabilitet mellan länder. Men en sådan utveckling med internationella elnät och HVDC-linjer innebär också stora praktiska och politiska utmaningar. En av de största utmaningarna ligger i förhandlingarna om äganderätt, kostnadsdelning och regulatorisk samordning, där det krävs hög nivå av ömsesidigt förtroende för att skapa stabila, långsiktiga partnerskap. Liksom vid oljeleveranser kan avbrott i leveranserna, om än tekniskt svårare att genomföra, bli möjliga om exportländerna har möjlighet att omdirigera elektricitet till lagring eller väteproduktion istället.

Väte kan produceras i gasform eller som vätska och kan transporteras på samma sätt som olje- och gasleveranser, via både pipelines och tankers. Detta innebär att vätske- och gasväteleveranser kan komma att stå inför liknande geopolitiska problem som dagens olje- och gasleveranser. Det stora avståndet mellan de nuvarande olje- och gasexportörerna och de potentiella väteproducenterna, samt det faktum att väte kan produceras nästan var som helst, innebär att nya pipelines och tankerrutter kan förändra den geopolitiska kartan. Väteproduktionen kan därmed minska beroendet av traditionella energiexportörer, vilket kan leda till förändrade handelsdynamiker och nya relationer mellan import- och exportländer.

Den geopolitiska situationen kommer också att påverkas av konkurrensen mellan olika teknologier för väteproduktion, där vissa länder kommer att dominera värdekedjor för produktion och transport av väte, vilket leder till nya former av beroenden. Detta ger upphov till frågor om hur den globala marknaden för väte kommer att formas, och vilka länder som kommer att vara de största exportörerna och importörerna av väte. Denna nya energihandelsstruktur kan i sin tur omforma de geopolitiska relationerna på global nivå, där många länder förväntas omvärdera sina strategiska allianser och beroenden.

Vägen mot en global övergång till förnybar energi kommer att kräva nya former av samarbete och konfliktlösning. Elnät och väteproduktion kommer att bli nya arenor för geopolitiska strategier, där nationella och internationella aktörer måste förhandla om gemensamma intressen och lösningar. Det blir avgörande att förstå de geopolitiska dimensionerna av denna omställning för att kunna förutse och hantera de politiska utmaningar som kan uppstå när nya energibärare som elektricitet och väte blir centrala för den globala energihandeln.