Hur Vi Ger Positiv Vägledning Istället För Kritik: Vikten av Beskrivande Beröm och Hantering av Fel

Att vara förälder innebär att balansera mellan att vägleda och att kritisera. För många föräldrar är det en utmaning att hitta rätt sätt att hantera sina barns misstag och prestationer. Kritik kan ofta kännas som en naturlig reaktion när något går fel, men att ge vägledning istället för kritik har visat sig vara mycket mer effektivt för barnets utveckling och självkänsla. Att förstå skillnaden mellan att uttrycka beskrivande beröm och att ge evaluativt beröm är en viktig del av detta förhållningssätt.

När berömmet är för allmänt kan det få negativa effekter. När en far till exempel berömmer sin dotter för hennes prestation i ett videospel med orden, “Du är fantastisk! Du har perfekt koordination! Du är en expertspelare!” kan barnet reagera med en känsla av att berömmet inte stämmer överens med verkligheten. Dottern tänker kanske, “Min pappa tycker att jag är fantastisk, men jag är ingen expert. Jag klarade det här av tur, och om jag försöker igen kanske jag inte ens klarar nästa nivå. Det är bättre att sluta nu.” I detta fall, istället för att använda generaliserande beröm, skulle en mer stödjande kommentar som “Det måste kännas bra att nå en ny nivå” varit mer användbar.

Den verkliga effekten av beröm handlar om de slutsatser som barnet drar om sig själv efter att ha fått uppmärksamheten. Om en förälder säger något specifikt och beskrivande, till exempel “Jag älskade ditt kort, det var både vackert och roligt”, kan barnet dra slutsatsen att de har bra smak och att deras val är pålitliga. Ett mer allmänt beröm som “Du är alltid så omtänksam” gör det svårare för barnet att utveckla en känsla av självförtroende som grundar sig på sina egna handlingar och resultat.

För att förtydliga detta ytterligare: när något går fel är det ofta mer effektivt att förhålla sig lugn och lösningsorienterad, istället för att reagera impulsivt och dömande. Om en förälder till exempel märker att barnet har gjort något klumpigt, kan en mer konstruktiv reaktion vara att hjälpa barnet att åtgärda felet istället för att börja kritisera det. Tänk på en situation där du och din partner kör i en bil och gör en felaktig sväng. Om din partner då säger, “Varför tog du den här svängen? Du såg väl skylten?”, skulle detta skapa en konflikt och eventuellt få dig att känna dig kritiserad. En mycket mer stödjande och konstruktiv reaktion skulle vara att säga: “Oj, det var lite frustrerande. Vi har kanske åkt för långt nu, men vi hittar snart en ny väg.”

Genom att skapa en miljö av positivt beröm och konstruktiv vägledning snarare än kritik, får barn möjlighet att utveckla en realistisk och positiv syn på sig själva. De lär sig att misstag är en naturlig del av lärande och att de har förmågan att rätta till dem utan att känna skam eller skuld. Dessa positiva slutsatser om sig själva kan vara avgörande för deras mentala hälsa och deras framtida förmåga att hantera svårigheter i livet.

Att utveckla förmågan att ge specifik beröm och att ge vägledning utan att kritisera barnets karaktär är en viktig del av föräldraskapet. Detta innebär att vi som föräldrar måste vara medvetna om de ord vi använder och hur de påverkar våra barns självkänsla och utveckling. Vi måste vara noga med att skilja på att hantera en situation och att döma personen, vilket gör att våra barn kan växa upp till självsäkra och ansvarstagande individer.

Hur kan vi hjälpa våra barn att hantera svårigheter utan att skapa onödig stress eller skam?

Föräldrar bör kunna särskilja mellan händelser som är obehagliga eller irriterande och de som är verkligt tragiska eller katastrofala. Många föräldrar reagerar på ett krossat ägg som om det vore ett brutet ben, eller på ett trasigt fönster som om deras hjärta gick i kras. Små olyckor bör presenteras för barnen på ett sätt som hjälper dem att förstå att de inte är katastrofer. "Så du har tappat din handske igen? Det är verkligen irriterande, men det är inte världens undergång. Det är bara en liten missöde." En tappad handske behöver inte leda till ett förlorat humör; en trasig skjorta behöver inte bli en tragedi. Det är istället ett utmärkt tillfälle att lära ut värderingar. När åttaåriga Diana tappade sin födelsesten i ringen, började hon gråta bittert. Hennes far tittade på henne och sa lugnt och bestämt: "I vårt hem är stenar inte så viktiga. Människor är viktiga. Känslor är viktiga. Alla kan tappa en sten, men stenar kan bytas ut. Det är dina känslor som är viktiga för mig. Du tycker om den här ringen. Jag hoppas du hittar stenen."

När nioåriga Barbara kom hem en dag och berättade hysteriskt om alla dåliga saker som hänt under dagen – böcker som trillade i en pöla, att pojkarna retade henne och att någon stulit hennes sneakers – istället för att visa medkänsla och empati, kritiserade hennes mamma: "Varför händer allt detta dig? Varför kan du inte vara som andra barn? Vad är det för fel på dig?" Barbara började gråta. Vad skulle ha hjälpt Barbara att må bättre? Ett enkelt och medkännande erkännande av hennes tuffa dag: "Oj, älskling, du hade verkligen en svår dag!"

Abusiva adjektiv är farliga för våra barn. När någon säger, "Det här är en ful stol", påverkas inte stolen alls. Den förblir densamma oavsett vilket adjektiv som används. Men när barn kallas fula, dumma eller klumpiga händer något. Deras kroppar och själar reagerar. Ilska, motvilja och hat kan uppstå. Hämndfantasier börjar växa. Oönskat beteende och problematiska symptom kan dyka upp. Verbala attacker skapar en kedja av reaktioner som gör både barnet och föräldrarna olyckliga. Om ett barn gång på gång kallas klumpigt, kommer barnet så småningom att tro på det. Om barnet snubblar eller ramlar kan det säga till sig själv: "Jag är så klumpig!" Från den stunden kommer barnet att undvika situationer där det behöver vara smidigt, eftersom barnet är övertygat om att det är för klumpigt för att lyckas. Om ett barn upprepade gånger kallas dumt av sina föräldrar eller lärare, kommer barnet att sluta tro på sig själv. Det ger upp sina intellektuella ansträngningar och tror att den enda vägen att undvika förlöjligande är att undvika tävlan och ansträngning. Barnets motto blir: "Om jag inte försöker, kan jag inte misslyckas."

Barn behöver ärliga och konsekventa svar. Föräldrar kan irritera och frustrera. Men vi försöker vara tålmodiga och förstående. Ibland rinner tålamodet över och vi exploderar, kanske över ett barns rum: "Du är inte ens värd att bo i ett svinstall!" Sedan, fulla av ånger, försöker vi be om ursäkt: "Jag menade inte. Du är värd att bo i ett svinstall." Vi vill tro att tålamod är en dygd. Men är det verkligen det? Inte om det kräver att vi låtsas vara lugna när vi är upprörda, att vi inte får agera ut våra känslor, att vårt beteende istället för att spegla våra känslor döljer dem. Barn behöver och uppskattar en konsekvent respons. De vill höra ord som speglar föräldrarnas verkliga känslor.