Hur kan intersektionalitet berika AI-etiken?

AI-teknologier har i allt större utsträckning blivit medlare för våra sociala och politiska interaktioner. Därmed har den framväxande förståelsen för mångfald och identitet, liksom de mer sofistikerade perspektiven på dessa frågor, skapat ett behov av att etablera nya etiska verktyg och strategier inom AI-utveckling. Den ökande påverkan av AI i människors vardag har också stärkt omfattningen och skalan av desinformationskampanjer och spridning av fake news. Medan AI-teknologier möjliggör både spridning och upptäckt av falsk information, har detta också lett till ett intensivare etiskt samtal kring användningen och implementeringen av AI.

Moralfilosofer och tillämpade etiker föreslår ofta en deontologisk ansats, där man utgår från moraliska normer som grundpunkt, medan andra förespråkar en konsekvensetik, som bedömer handlingar utifrån deras inverkan på samhället som helhet. För AI, som ofta betraktas som maskiner med en mer begränsad autonomi, kan en regelbaserad etik vara tillräcklig eller till och med önskvärd. Dessa teorier, som bygger på explicita regler och normer, har dock begränsat praktiskt värde, då de inte fullt ut kan förklara de komplexiteter som moraliska överväganden innebär i den verkliga världen.

Det är just här som intersektionalitet kan tillföra en viktig dimension till AI-etiken. Genom att integrera intersektionalitet kan vi förstå och hantera de ojämlikheter som genomsyrar AI-drivna system. Etiska perspektiv på intersektionalitet har ett normativt fokus på social rättvisa, och med hjälp av dessa insikter kan vi identifiera och utmana algoritmiska snedvridningar och de orättvisor som redan finns inbyggda i dagens AI-applikationer.

Intersektionalitet, som begrepp och teori, har sina rötter i feminismen, särskilt i strävan att förstå och uppskatta de sammanflätade förtryck som påverkar kvinnor på olika identitetsdimensioner. Begreppet myntades av Kimberlé Crenshaw på 1980-talet och används för att belysa hur olika former av förtryck, som kön och ras, samverkar och skapar unika erfarenheter av marginalisering. Intersektionalitetens grundläggande kritik riktades mot den traditionella, enhetliga synen på feminism som uteslöt erfarenheter av svarta kvinnor och andra minoritetsgrupper, vars erfarenheter av förtryck inte enkelt kan förstås inom de snävare ramarna för en homogen kvinnokamp.

Enligt Crenshaw och andra teoretiker innebär intersektionalitet att vi måste förstå kön och andra identitetskategorier som förbundna med ras, klass och andra sociala strukturer. Denna metodologiska syn på intersektionalitet uppmanar forskare att inte bara undersöka förtryck, utan även privilegier, och hur dessa dynamiker samverkar för att forma individers erfarenheter av ojämlikhet. I dagens samhälle måste vi erkänna att kvinnor inte bara är kvinnor – de är individer vars identiteter informeras av ett flertal överlappande och ömsesidigt förstärkande system av förtryck och privilegier.

När intersektionalitet tillämpas på AI och etiska överväganden kring teknologi, blir det tydligt att många av de befintliga AI-systemen reproducerar och förstärker sociala orättvisor. Algoritmiska snedvridningar, som i hög grad påverkar redan marginaliserade grupper, måste analyseras genom linsen av intersektionell teori för att förstå hur dessa ojämlikheter blir förstärkta i den digitala sfären. AI-system måste utvecklas och implementeras på ett sätt som tar hänsyn till hur olika grupper påverkas av teknologiska beslut och hur dessa beslut kan omfördela makt och privilegium.

När vi talar om etiska frågeställningar kopplade till AI, är det inte bara teknologin i sig som bör granskas, utan även de sociala strukturer och förhållanden som denna teknologi reflekterar och förstärker. Ett intersektionellt ramverk gör det möjligt för oss att förstå och hantera den komplexitet som finns i dessa frågor, och skapa AI-system som främjar rättvisa, istället för att återskapa tidigare strukturella orättvisor.

Intersektionell etiks inflytande på AI öppnar nya vägar för att förstå och förbättra systemens rättvisa och inkludering. Det handlar inte bara om att identifiera snedvridningar i algoritmer, utan också om att föreställa sig en mer rättvis och inkluderande framtid där AI-teknologi används för att omfördela makt och privilegium på ett sätt som gynnar alla grupper, särskilt de som har historiskt marginaliserats. För att detta ska bli verklighet måste forskare, ingenjörer och etiker ompröva sina nuvarande antaganden om objektivitet, rättvisa och inkludering, och i stället arbeta för att skapa system som är känsliga för de intersektionella förhållanden som påverkar individer och grupper på olika sätt.

Hur digitala teknologier har exponerat västerländska demokratier för nya sårbarheter

Rysslands inblandning i inhemska angelägenheter i andra länder är inget nytt fenomen. De som är nära granne med Ryssland har länge varit medvetna om denna påverkan. Den västerländska oro som blossade upp efter 2016 kring Rysslands påstådda inblandning i val och politiska processer är i själva verket ett symptom på djupare strukturella sårbarheter i demokratierna, som inte nödvändigtvis är bundna till Ryssland. Modern teknik har förändrat hur disinformation sprids och hur den påverkar samhällen på en global skala. Trots att disinformation är ett gammalt fenomen, har sociala medier och den digitala arenan skapat nya utmaningar för etablerade liberala demokratier.

I flera år före Donald Trumps valkampanj hade Ryssland genomfört omfattande informationsoperationer i sitt närområde. EU:s East StratCom Task Force, som lanserades 2015, var en av de första internationella reaktionerna på denna växande oro, även innan USA:s val 2016. Det var dock inte förrän efter dessa händelser som omvärlden började diskutera hur digitala verktyg som sociala medier och nätverksbaserade manipulationer utgjorde nya risker för stabiliteten i västerländska samhällen. Det var inte längre bara Rysslands egen inblandning som var i fokus, utan en medvetenhet om de sårbarheter som alla demokratier nu stod inför.

Sociala medier, med sin förmåga att förstärka polarisering och skapa ekokammare, har visat sig vara en utmärkt plattform för att sprida desinformation. Enligt Mueller-rapporten var det primära målet för de ryska informationsoperationerna att ”provosera och förstärka politiska och sociala konflikter” i USA. Trots att den ryska inblandningen ofta minskas till att handla om ett litet antal aktörer i Ryssland, så kan det inte förnekas att den moderna Internetmodellen i sig är en central aktör. De digitala plattformarna, som är i stort behov av reglering och transparens, tillåter ofta aktörer att bedriva propaganda och manipulation utan större motstånd.

Det är också viktigt att förstå att dessa operationer, även om de var målmedvetet politiska, inte endast drivs av stater. Profitmotiven som driver många aktörer på nätet gör att desinformation och clickbait inte bara är verktyg för statliga aktörer utan också för privata företag. De ekonomiska incitamenten att sprida sensationella och polariserande nyheter är enorma, och detta skapar en miljö där både nationella och internationella aktörer kan exploatera sårbarheterna i de digitala ekosystemen för egna syften.

Trots att det i många fall var främst ryska aktörer som utnyttjade dessa mekanismer under 2016, har problemen med desinformation och cyberattacker blivit globalt spridda. Den nuvarande internetmodellen – som är okontrollerad, i stor utsträckning privatiserad och beroende av oansvariga plattformar – har blivit en central punkt för samhällsdebatt. Skandaler som Cambridge Analytica, där privat information från Facebook användes på ett olämpligt sätt, har visat på den bristande transparensen i den digitala världens påverkan på samhället.

I samband med detta har nya förslag för reglering och skydd av demokratier från digital påverkan blivit allt viktigare. En viktig åtgärd som föreslagits är att uppdatera lagstiftningen kring politisk kampanjfinansiering och införa striktare regler för transparens och mikro-targeting i digitala valkampanjer. Det finns också ett behov av att öka medie- och digital kompetens bland allmänheten för att minska risken för manipulation och för att stärka motståndskraften mot digital påverkan.

Samtidigt har hacking blivit en annan central aspekt av denna nya form av politisk inblandning. I Mueller-rapporten beskrivs en cyberoperation där ryska hackare stjäl och publicerar e-postmeddelanden från den demokratiska valkampanjen 2016. Vad som särskilt skiljer denna incident från tidigare attacker, som till exempel kinesiska hackerattacker mot de amerikanska presidentkampanjerna 2008, är inte bara hackningen i sig utan den globala uppmärksamheten och de politiska effekterna som följde. Den offentliga reaktionen på läckta material, särskilt när det gäller politiska figurers privata kommunikation, har blivit en ny dimension i det politiska landskapet. Även om hackning av politiska aktörer inte är något nytt fenomen, har dess globala synlighet och påverkan förändrat hur dessa incidenter hanteras i media och politiska diskurser.

Det är också viktigt att förstå att dessa cyberattacker inte bara handlar om att påverka specifika val. De kan också påverka offentliga institutioner på bredare nivå. Exempelvis hackades det tyska parlamentets system 2017 av ryska aktörer. Även om sådana attacker ofta inte leder till direkta politiska konsekvenser, som när data från Italiens högerextrema Lega-parti hackades 2018, har de visat på en stor brist i de säkerhetssystem som är avsedda att skydda nationell infrastruktur.

Den digitala åldern har skapat nya utmaningar för demokratier över hela världen. För att motverka riskerna för politisk manipulation och cyberattacker krävs en samordnad insats på både nationell och internationell nivå. Även om fokuset ofta ligger på enskilda aktörer, såsom Ryssland, är det avgörande att arbeta för systematiska förändringar i hur vi hanterar digitala offentliga arenor. Det är inte längre bara en fråga om att skydda enskilda val från utländsk påverkan, utan om att återupprätta och skydda demokratins grundvalar i en allt mer digitaliserad värld.

Hur sociala medieplattformar hanterar innehåll enligt tysk lagstiftning och internationella rättsramar

I och med det tyska "Netzwerkdurchsetzungsgesetz" (NetzDG) ställdes sociala medieplattformar inför nya krav på att rapportera sina åtgärder vid hantering av olagligt innehåll. Lagen, som trädde i kraft 2018, syftade till att förbättra efterlevnaden av de tyska lagarna mot hatbrott och falsk information på nätet. Dock har rapporteringen inte alltid varit tillräckligt detaljerad för att ge en fullständig bild av plattformarnas agerande. Ett exempel på en plattform som har gått utöver dessa krav är Google, som i sina rapporter specificerat de åtgärder de vidtagit med hänvisning till specifika brottsrubriceringar i den tyska strafflagen, vilket inte föreskrivs i lagens ursprungliga text.

Det är viktigt att notera att lagens krav på rapportering inte specificerar vilken detaljnivå som ska tillämpas. Därför kan det anses att Google har överträffat lagens minimikrav genom att erbjuda en mer detaljerad och transparent redovisning av sina åtgärder. Detta kan ses som ett exempel på hur företag kan agera utöver lagens bokstav för att stärka transparensen och ansvarstagandet, vilket kanske skulle kunna inspirera andra aktörer att följa efter. Samtidigt bör det påpekas att den nivå av insyn som vissa företag erbjuder inte alltid är en garanti för en effektiv hantering av problematisk information, utan snarare en metod för att öka offentlighetens förtroende för deras arbete.

Men denna typ av lagstiftning innebär också en risk för överreglering och en potentiell inblandning i yttrandefriheten. Lagstiftning som tvingar företag att radera innehåll utan tydliga riktlinjer kan medföra att plattformar oavsiktligt censurerar legitima uttryck och åsikter. Detta blir ännu mer komplicerat när det gäller begrepp som "fake news", som inte har någon enhetlig internationell definition och som kan tolkas olika beroende på politiska och kulturella kontexter. Vad som betraktas som "falsk information" kan variera kraftigt från land till land, och detta är något som lagstiftarna måste ta hänsyn till när de utformar regler och åtgärder för sociala nätverk.

Även om åtgärder mot falsk information och hatbrott är avgörande för att skydda samhället från skadligt innehåll, kan det vara lätt att överdriva effekterna av dessa lagar och tro att en striktare kontroll automatiskt leder till bättre resultat. Det är också viktigt att komma ihåg att dessa regler inte nödvändigtvis är de enda åtgärderna som behövs. Flera icke-statliga organisationer och journalistiska föreningar arbetar också aktivt med att öka medborgarnas mediekunskap och kritiska tänkande, vilket inte alltid är kopplat till de specifika lagarna om onlineinnehåll. Dessa insatser är viktiga för att skapa en mer informerad och ansvarsfull publik, som kan identifiera falsk information utan att förlita sig enbart på statliga eller privata kontrollsystem.

Därför måste lagstiftningen på området inte bara fokusera på efterlevnad av regler, utan också på att hitta en balans mellan att säkerställa säkra och informerade offentliga diskussioner och att skydda individens rätt till yttrandefrihet. För att uppnå detta krävs en bredare debatt om begreppen "falsk information" och "hatbrott", samt en kontinuerlig utvärdering av hur väl olika åtgärder fungerar i praktiken. Därtill måste företagen själva åta sig att upprätthålla ett högre etiskt ansvar när det gäller innehållsmoderering, inte bara för att följa lagen utan också för att främja en sund och öppen offentlig diskussion på nätet.