Vad avslöjar subjektivt och objektivt innehåll i signalspel om vår förståelse av konventionalitet?

I signalspel, där kommunikation sker mellan en sändare och en mottagare genom signaler, är det avgörande att skilja mellan tre typer av innehåll: informativt, funktionellt och subjektivt. Innehållets art bestäms inte bara av objektiva omständigheter i världen utan också av de interna övertygelserna hos spelarna själva. Detta får långtgående konsekvenser för förståelsen av hur konventionalitet uppstår och fungerar i signalspel, särskilt när subjektivt och objektivt innehåll divergerar — inte bara kvantitativt, utan även kvalitativt.

I ett enkelt spel där sändaren observerar världen och sänder en signal (M1 eller M2), är sannolikheterna för mottagarens handlingar distribuerade som <1, 0>, där varje signal motsvarar en specifik handling. Exempelvis signalen M1 uppstår endast när sändaren observerar en hare och agerar därefter, och mottagaren svarar med HF. Den funktionella betydelsen av signalen är bunden till dess roll i att stabilisera ett specifikt jämviktsutfall (FoM1). Denna stabilisering är inte bara beroende av korrekt uppfattning, utan även av samstämmig tolkning mellan sändare och mottagare.

På motsvarande sätt visar mottagarens subjektiva innehåll en liknande förskjutning. Hon har ingen direkt tillgång till tillståndet i världen (hon kan inte observera haren), och hennes förståelse av sändarens handlingar är baserad på felaktiga antaganden. Hon tolkar signalen M1 som indikation på WF-HF, inte Hare-SH-HF. Mottagaren lever, likt sändaren, i en intern värld där beslut grundas på egna övertygelser, inte objektiv information. Detta pekar på en radikal avsaknad av gemensam kunskap mellan spelarna.

Det som framträder i denna modell är att signalens subjektiva och objektiva innehåll kan vara helt oberoende av varandra. Subjektiva sannolikheter representerar blott grader av tro, och dessa behöver inte spegla de objektiva sannolikheterna. Varje signal bär därför två slags subjektiv information: för sändaren, en tro om hur mottagaren kommer att agera; för mottagaren, en tro om vilket tillstånd sändaren observerat. Dessa två informationsformer påverkar båda parters beslutsfattande, men är djupt personliga och isolerade.

Båda parter försöker agera optimalt givet sina subjektiva sannolikheter och att anpassa dessa till världens objektiva verklighet. Detta lyckas ibland, men lika ofta leder det till missförstånd. Den kompletta ömsesidiga missförståelsen är, liksom den kompletta ömsesidiga förståelsen, ett idealiserat fall. I praktiken utspelas kommunikation ofta i ett gränsland däremellan, där parterna agerar rationellt men utifrån olika informationsbaser.

Vad som därmed tydliggörs är att signalspelsteori — i sin traditionella form — tenderar att förbise den semiotiska dimensionen av konventionalitet. Genom att behandla signaler som statiska entiteter med fasta betydelser, negligeras den roll som tecknens presentations- och representationsvillkor spelar. Enligt Peirce är tecken konventionella i två avseenden: som legisign (konventionella teckenbärare) och som symboler (konventionella referentiella relationer). Dessa aspekter är inte identiska. Ett tecken som :) fungerar som legisign men används ikoniskt; en vägpil är en legisign men fungerar indexikalt. Sådana skillnader är avgörande.

Symbolen, i semiotisk mening, representerar sitt objekt utan att någon naturlig koppling existerar mellan formen på tecknet och det det representerar. Ordet "hund" har ingen inre koppling till djuret det betecknar. Det är just därför endast legisign — vars egenskaper är irrelevanta för dess representativa roll — kan fungera som symboler. Symboler innefattar därmed en dubbel konventionalitet: hos tecknet självt och hos dess referensrelation.

Frågan blir då: vilken av dessa aspekter adresserar signalspelsteorin? Och kan en enhetlig teori om konventionalitet utvecklas som erkänner båda? Om signaler i spel reduceras till instrument för strategisk samordning, förbises deras semiotiska komplexitet. Att förstå varför ömsesidigt missförstånd uppstår kräver därför inte bara sannolikhetslära eller spelteori, utan även en djupgående förståelse för tecknens semiotiska natur — hur de fungerar, tolkas och etableras som konventioner.

Vad händer när tecknen missförstås trots att signaleringen fungerar?

Teorin om signaleringsspel, såsom utvecklad av Lewis och vidareutvecklad av Skyrms, har länge betraktats som en kraftfull modell för att förstå hur kommunikation kan uppstå och stabiliseras mellan agenter. Den centrala idén är att signaler – tecken som skickas från en avsändare till en mottagare – kan utvecklas genom evolutionära spel till att bli stabila konventioner. Dessa konventioner identifieras i modellen som jämvikter: tillstånd där varken avsändaren eller mottagaren har något incitament att avvika från det etablerade beteendet. Men denna modell lider av en djupgående brist: den bortser från möjligheten till ömsesidig missförståelse även i till synes stabila system.

Konventioner är inte bara stabila mönster i beteende. De är framför allt semiotiska fenomen. Detta innebär att signalens innebörd inte enbart bestäms av dess funktion i spelet, utan också av hur dess användning regleras av kulturella, biologiska och kognitiva mekanismer som möjliggör referens och representation. Symbolomförankring – processen genom vilken ett tecken får ny referens genom kontextuell förändring – visar att signalens betydelse inte är statisk eller endast beroende av beteendekorrelationer. Den är dynamisk och ofta beroende av djupare meningssystem.

Ett tydligt exempel på detta är djursignaler. Inom traditionell signaleringsteori skulle man säga att om en viss signal leder till en förutsägbar respons, har ett signalsystem etablerats. Men det räcker inte. En fågel som larmar om fara kan ha utvecklat signalen genom selektion, men om mottagaren tolkar den som ett parningsrop sker ingen semantisk förståelse – endast beteende följer. Detta visar att även stabila system kan vara semantiskt tomma eller vilseledande. Det är här semiotiken, och särskilt biosemiotiken, fyller i luckorna genom att undersöka hur tecken fungerar som bärare av mening, inte bara som orsaksmekanismer.

Millikan har argumenterat för att språkliga konventioner inte bör förstås som koordinationskonventioner eftersom de inte kräver samordning eller ens rationell avsikt. Istället föreslår hon en evolutionär modell som betonar reproduktion och föregångares tyngd, något som dock har integrerats i Skyrms egen modell. Det intressanta är att även denna syntes inte lyckas överbrygga glappet mellan signalens funktion och dess mening. Det som återstår är att erkänna att det semantiska innehållet inte enbart uppstår ur signalens plats i ett beteendemönster, utan ur dess relation till en tolkande struktur.

När vi ser på signalfunktioner inom spel, särskilt i de fall där signalerna inte bara representerar tillstånd i världen utan också föreslår handlingar – det som Millikan kallade för pushmi-pullyu-signaler – blir det tydligt att vi måste skilja mellan informationsinnehåll och funktionellt innehåll. Det senare uppstår endast i jämviktslägen där signalen har stabiliserats genom selektion. Men detta funktionella innehåll behöver inte vara identiskt med ett informativt innehåll som är semantiskt förståeligt. Missförstånd kan kvarstå under ytan, osynliga för modellen men avgörande i praktiken.

Detta innebär att även i system där det verkar finnas samförstånd, där signaler verkar fungera, kan en ömsesidig missförståelse härska. Ett till synes koordinerat spel kan i själva verket vara ett system av parallella men inkompatibla tolkningar. Teorin om signaleringsspel riskerar alltså att överstiga sitt tillämpningsområde när den försöker förklara epistemiska fenomen, särskilt de som kräver en differentiering mellan indikativa och imperativa representationer – något som, enligt Millikan, djurrepresentationer inte klarar av att göra.

Det som återstår är att erkänna att förståelse inte är garanterad av jämvikt, och att mening inte reduceras till funktion. För att förstå hur symboliska system fungerar – särskilt i människans komplexa kommunikativa värld – måste vi integrera semiotiska perspektiv som belyser hur tecken fungerar som bärare av referens, inte bara som medel för koordinering.

Vad som dessutom måste betonas är att signalens semantiska innehåll inte är en objektiv egenskap hos själva signalen utan ett resultat av tolkningskontexten. Det finns inga objektiva betydelser, endast interaktionella begränsningar som formar vad signaler kan komma att betyda i olika sammanhang. I vissa fall uppstår mening först retrospektivt, som ett resultat av stabiliserade tolkningar. Det innebär att mening inte är en orsak utan en effekt – inte en början utan ett utfall. Därför måste all förståelse av signalering ta hänsyn till detta semiotiska djup, annars riskerar vi att förväxla signal med förståelse, funktion med mening.