Om kosackerna

Om kosackerna
Vitalij Dudin

Om mig
Jag smakade av kunskapens frukt,
Och alltså – papper, håll dig fast.
Jag är son av ett ej vanlig folk,
Ett blad ryckt från trädets stam.
Kättare till mina förfäders furstar värderades,
Sågs som sköld för stormakten —
Och om landets räddning skett,
Skulle jag, liksom dem, varit kosack.
Men det skedde ej, det gick miste —
Dock sker ingenting i livet i onödan,
Kosacker behövs ej av fosterlandet
Och jag valde själv haven till mitt kall.
Jag ska, får jag säga i hemlighet,
Aldrig suttit i sadel,
Men havet som yrke valde jag
Och ångrar inget alls.
Jag reste till intressanta länder,
Skrivandes Något för själen,
Men levande inom mig, hur märkligt än,
Mina kosackrötter finns kvar.
Nej, jag ångrar ej någonting,
Må havet mig förlåta —
Att även i skeppets signal
Jag hör hovklapprets klang.

På floden Lab
På floden Lab
Tidigt på morgonen
Ljög gryningen över vattnet
Genom dimma.
Höger strand – log mot kosacker,
Vänster strand – mot gammalt bergs‑aul.
Dimman bröts, slets itu,
Snurrade i virvlar, försvann.
Längs stängslet växte gräs —
Brännässla upp till midjan.
Under tömmarna ledde kosacken
Hästen ut ur stallet.
Listigt borstade han manen, rufsade till,
Och i galopp for han iväg rätt framåt.
Han såg kurennoy‑högens ungdom
Åter åtnjuta ryttarfärd.
Dagg silvrade trädens gröna.
En skön kvinna gick ut
Utanför stängslet,
Hon lade bördan över axeln
Och följde stigen ner mot bäcken.
I källan speglar gryningen sig,
Och kosacken dricker hästen ur hand.
I forsarna prasslar vattnet
Mot grus —
I galopp satte han hästen
Ung jigit.
Till bäcken gick han via obemärkt stig,
Han följde kosackflickan.
Björnbärsbuskar, klasar av blått,
Vid lugn vik – malört.
Två kärl fyllda till brädden
Med källvatten.
Och i morgonen på videgrenarna
Sjunger näktergalar.
Hästen gick lekfullt i tygeln,
Ej kände den främmande nöd.
Lab flyter bortåt,
Bryter sitt lopp,
Och kosacker väntar ny expedition i morgon.

Oro
Vad hände i den kära trakten?
Kosacksläktens frid förlorad.
Det var enkelt sedan urminnes tider —
Tsarens vilja är lagen.
Bevara friden vid gränserna,
Tysta folket i upproren,
Med upplopp — korta samtal,
Och piska om någon ljuger eller stjäl.
Man samlade en armé — gick på fälttåg,
Fruktade ingen prövning,
Klagade ej — kosacken var alltid
Krigslysten och äventyrslysten.
Och hur ljuvligt, att återvända hem,
Rida genom stan,
Vila i själens krets med familjen,
Som om krig aldrig fanns.
Och med grannen, vid osämja,
Om kvinna eller liknande tvist —
Med knytnävskamp — ärlig strid,
Bara kurennoy ej insåg.
De stridiga vänner skiljdes
Av smutsigt spel av idéer.
Ingen tsar att svära trohet,
Hur hantera friheten då?
Ära och heder gavs upp
Mot vansinnets hämnd,
Med klingor mot bröder drog man,
Byar brann i lågor.
Det var obekvämt i hemtrakten,
Kosackslandet förlorade sin frid.
Fast det var sedan urminnes tider —
Tsarens vilja är lagen.

Inför strid
Vakten tystnad över skogen,
I mossarna drunknade röken
Från elden.
Hästar skrynklar, rastlösa,
I morgon igen till strid från gryning.
Rena, kontrollerade till kloven,
Silver glimmade på utrustning.
Vid signalen “till hästarna”, allt var klart,
Skatt väntar kosacken, sadel och strid.
I gryningen väntar het kamp,
Kavalleri möts över floden.
Man måste segra och intet annat,
Fred på moderjord krävs.
Sömnen smyger tyst genom kurener,
Gömmer sig i tofsbeklädda huvuden.
Kosacker sover. Sover. Ej dags än.
Täckta med burkor, sover de.
Strid
Budbärare galopperade in
Till oss under tält,
Det ekade: “Strid, strid, strid…”
Kanske ett skrik, kanske en viskning.
I ett ögonblick kastades burkor bakåt,
Stridshästen stojade,
Och handen mot sadeln sade:
“Nu, bybor, strid!
Och — till hästäl!
Dragen klinga!”
“Kamrater, med Gud,
Inget är nytt.
Alla slog i sporrar
Och kastade sig i galopp.
Straxt möttes lav i lav mot panna.
Droppande hovsteg —
Muller växande,
Endast klingan glittrade,
Endast burkan fladdrade.”
“Fortsätt!
Hugg!”
“Kära syskon, vad än,
Gud må döma oss denna stund.”
Stäppen darrade, skälvde —
Ej ämnad för död och blod,
Men ämnad att mätta,
Ej sådan är dess lott.
Människan icke förstå —
Varför så många onda?
Varför döda? Varför krig?
Skär av, undvik —
Följ mig!
Kamrater, fram med klingor!
Kampen löses ut.
Stäpp blåste,
Hästar skenade genom fältet ensamma.
Ryttaren föll,
Varför — kunde ej förstås.
Segrens pris är
Enkaars och barns tårar.
Stanna! Stanna!
Dämpa!
Dismount!
Striden läggs bakom …
Vila.
Kosacker, kosacker …
Han reste sig lätt i stigbygeln,
Släppte tömmarna
Och vid ett hugg
Svingade han klingan.
Svar som en svart häst
Utan att röra mark,
Hästen kände skarpt —
Vi eller dem.
Kosacken darrade ej,
Huggade tills sadeln.
Och mer, mer, mot flank —
Från axel till axel.
Klingor nakna i strid,
Lav som faller snett,
Båge som skjuter framåt,
Eskadron mot eskadron.
Bara skräck i ögon,
Rosslande andetag,
Omringad av fallna fiender,
Och fallna vänner.
Ej vackert för kosacken
På hemlig mark att falla,
Fallande i galopp
Och sitta ej i sadeln.
Han föll mången gång i fasans möten,
Och fienden drevs
För alltid från sadeln.
Den som är född kosack,
Kände fri vilja,
Den som drack denna vilja
Med modersmjölk,
Aldrig underkastar sig,
Ej prisar den förgäves.
Eskadron trädde in i strid,
Modiga, stolta män.
De högg för rättfärdighet,
Som vinst i kappestrid,
Mot dem som älskade sanning,
Men endast sin egen sanning.
Kosacker, kosacker —
Vänster, höger — kosack.
Klingor blixtrar genom dimma i tankar.
Vem tvingade att utgjuta blod,
Så att hela släktet slocknade?
Vit, röd — någon av dem
Blev kosacker onödiga.
Den som värnade om frihet
Så att ej i takt med “dem”,
Skulle evigt sändas
Till etappen i GULAG.
Spåret av hovarna försvann
På kosacks mark,
Kanske tiden kom,
Eller alla dog.
Endast gräset breder sig
Bakom höjden,
Som stridseskadron
Rör sig bortom syn.

Kosackfrun
Hustrun tände spisen,
I stugan vass, besk rök —
Något fel i draget,
Behövde rengöras men ej kraft.
Väggarna fallfärdiga,
Hur många år gått?
Hon hållit livet —
Var var döden?
Ej än …
Hund, katt — allt knapert.
Hon skulle klara sig själv …
Mannen sällan hemma,
Men kosacken var våghalsig.
Alltid hade han något
Att fixa …
Inga problem, boskap skött,
Allt tillsynt, alla mätta.
Genom stängslet ej ens hund,
Inte mus smiter …
Han var glad, en roligare,
Flickor drogo som honung.
Och hon — midjelångt hår
Som snöre,
Färg och gestalt —
Gyldent mogen ax.
Kosacker höll ej emot.
Men han … beskylde ingen,
Fick inte släppa …
Kosacklivet är ej fest,
Hon förlät allt om han levde.
Ja … hon var hans vård,
Önskade skydda …
Men bad ej att tro rykten,
Skämtade — Gud skall döma.
Som i ouppnåelig ridkonst —
Han fick första pris!
Modig och skicklig,
När han blev het — håll i dig!
Snäll för släkten, byborna,
Hjälpte alltid efter kraft.
Även ord som ej passade
Sårade ej, Gud såg.
Och slagskämpe utmärkt
När han återkom från kriget,
Var redan en full riddare,
Med kors på bröstet.
Och sedan kom oron …
Kosackerna bubblade …
Högen skildes direkt —
Rika och fattiga …
Åh, de rika…
De slet ej med händer …
Ja, åt, drack tills mätta,
Arbetade till gryning.
Allt togs i slutförandet —
Hans ägodelar,
Korset, medaljer,
Och linnet ur kistan.
Hon skulle till byn,
Men var gravid,
Så de skonar —
Inte henne, utan barnet.
Rika … där är stugan …
Det är hela rikedom …
Idag flyktingar, vad vet jag?
De byggde palats.
Hon förlorade barnet…
Låg platt som föddes om våren —
Hud, ben, och själ.
Hon samlade sig, återhämtade,
Gud tog ej, måste leva.
Och hon levde och lidit:
I kolchos slitit,
Hos tysken kvarstått.
Svält i fruktansvärda trettiotredje (svårt erinra år).
Allt i huvudet blandades …
Vad efter vad? Sån sorg …
Makten som bytts …
Det var tid för vila,
Förändring kom i överflöd.
Inte mera att uthärda.
Kosacker?
Vid stor fest kosacker
Skyndar till kyrkan.
Vem på “egen”, vem med taxi,
Vem till fots.
Bussen utlovades av ataman,
Men saboterad,
Kanske fastnat spik
Och “lösades upp”.
Brunt “Zhiguli”
Ställdes av skrivaren,
Med honom huvudkommandot — kosacker passerar
Och alla rör sig åt sidan.
Intill en svart “Opel”
Stod stolt,
Han var skäck, svans i luften,
Antennen …
Och till kyrkan. Viktiga står
I löjlig uniform —
Halv-desant, halv-disciplinerad,
Halv-legitima.
Alla med grader, självklart,
Det är tydligt,
Men även en vanlig,
Jag kände honom väl,
Alltid i gynnande ställning,
Vi togs till pionjärer
När vi var unga.
Många år förflutit,
Han var veteran,
Hur många år har han nu? —
Märkligt även för mig.
Man sade — han var bolshevist,
En fruktlös krigare.
Mot partiets fiender van utan ceremonier.
Nej, något yngre ändå,
Ej samma hållning,
Men kors hade han på sig.
Tydligen inget att ångra.
Jag föraktar ej dömmandet —
Väntas ett under.
Aposteln Paulus var ju
Nästan Judas.
Och må Gud ge honom syn,
Och må Gud så skänka.
Jag själv skapade gärningar
Och är också syndare.

Broderliga gravar
Broderliga gravar,
En obelisk med kors —
Så försonade man
Stolta kosacker.
De sover i fosterjord
Och det ej deras fel,
Det livet stals
Av kriget.
Det där i början av seklet förr,
Det där där milstolpar
Än ej alla nådda.
Inget dåraktigare
Och värre än att se
Bror eller granne som varelse.
För vilkas ambitioner,
För vilkas idéer,
Gick man ut att slåss
På sin egen mark?
Kullar — byar,
Bröder kosacker:
Här monarkister, där bolsheviker.
“Röd” och “vit”,
Och “sovjetmakt”.
Alla modiga kämpar —
Blodet flöt.
Man kämpade för idéer,
Man kämpade utan idéer,
Och överlevde ej
På sin egen mark.
Här fick man
I sitt land
Broderliga gravar,
Även ej alla.
Till kubanska kosacker
Samlar man tråd från världen
För att resa en stela,
Hylla idolen
Av deras kosack-ättlingar.
Att komma ihåg och veta
De gultandade ungdomar
Hur de bosatte sig i Kuban
Våra förfäder …
Hur man grundade stanser
I de fjärran år,
För att skydda mot bergsfolk
Och stanna för evigt.
Senare med egen ed
Beordrades de av kejsaren:
“Detta distrikt ska
Kallas Nordkaukasus.”
De slog sig ner, bosatte sig,
Fäste sig varhelst,
Och naturligtvis försvarade
Tronen och tsarfamiljen.
I Kuban under svåra dagar
Har det varit så sedan länge,
För tsaren och för Ryssland
Fick fienden motstånd.
Ur historien inget ord,
Ej att ta bort eller tiga,
Måste kanske igen
Skriva den för kosacker.
Och då — om man kommer ihåg,
Känna traditionerna från dessa år,
Leva och låta Kuban vara fri
I många, många år.

Minnespelare
Mitt på torget står en stela
Till minne av kosackerna — labinci,
Och vid kanten scen,
Och folket sjunger, festar.
Kosacker dansar snabba danser
I tjäktjackor med flätor och sablar,
Och scenen vill de ej skiljas från —
Där lever de sitt kosackliv.
De flyger upp på hästar begåvat,
Och hugger “lossa” med skicklighet.
Det glömda yrket,
Att lära det försökte man ej.
Men det lever i genen
Och så snart friheten anar,
Bryter det fram i ljus
Genom sång, dans, lekfull rond.
Mitt i torget stela —
Minne av hjältar — kosacker.
Och den lever utan tvivel
Och nu skall den aldrig försvinna.

© Copyright: Vitalij Dudin, 2012