Hur rasism, sexism och ekonomisk ojämlikhet formade Trumps politiska bas

Den politiska dynamiken kring Donald Trumps framgångar, särskilt i valet 2016, kan inte förstås utan att erkänna den starka kopplingen mellan hans anhängares attityder och djupgående sociala problem såsom sexism, invandrarfientlighet, antiintellektualism, sexuell konservatism, motstånd mot abort och rasism. Bland dessa faktorer var det rasistiska attityder som hade den mest betydande påverkan på väljarnas stöd för Trump. Alan Abramowitz, en ledande amerikansk statsvetare, dokumenterade i sin bok The Great Alignment att rasrespekt och sexism tillsammans förklarade hela två tredjedelar av skillnaden i röstningsbeteende mellan utbildade och icke-utbildade vita väljare av båda könen under valet 2016. Denna insikt utmanar den vanliga föreställningen att valet handlade främst om ekonomiska frågor och visar i stället att det var frågor om kön, sexualitet och ras som spelade en central roll.

Trumps retorik, ofta fylld av grovt sexism och rasistiska invektiv, förstärkte aktivt dessa känslor bland hans anhängare. Det är anmärkningsvärt att över hälften av vita kvinnor ändå röstade på honom trots hans öppna sexism. Under hans andra presidentkampanj blev den rasistiska retoriken ännu mer explicit och central, vilket speglar en eskalering från tidigare presidentval där rasrespekt inte hade samma statistiska betydelse för väljarnas val. Trump mobiliserade vita väljare, särskilt vita män, genom att väcka rädsla kring identitet och ställa dessa grupper mot andra som framställdes som mindre amerikanska – ett narrativ som inkluderade attacker på politiska motståndare med minoritetsbakgrund och myter om deras lojalitet mot USA.

Denna retorik födde en stark polarisering och våldsamhet som kulminerade i stormningen av Capitolium efter valet 2020, där Trump vägrade erkänna sitt nederlag och inte fördömde våldsamma anhängare. Genom att stödja konspirationsteoretiska kandidater och sprida falska påståenden kring valfusk förberedde han marken för att Trumpismen skulle fortsätta vara en aggressiv politisk kraft.

Men det handlar inte bara om rasism och sexism. Trump har också utnyttjat dessa fördomar för att dölja den djupare ekonomiska verkligheten – en kraftigt ökande ekonomisk ojämlikhet som nästan uteslutande gynnar en mycket liten grupp extremt rika vita. Under hans tid som president nådde USA den högsta nivån av inkomstojämlikhet bland de utvecklade länderna, där skillnaden mellan de rikaste och fattigaste blev påtagligt större. Samtidigt som den vita arbetarklassen och de lägre samhällsskikten tappade mark, ökade vinsterna för de rikaste dramatiskt. Den nya ekonomin, präglad av gig-jobb och digital teknik, gjorde det ännu svårare för många arbetare att avancera socialt och ekonomiskt.

Många i den vita arbetarklassen ser sig själva inte som fattiga utan som nedåtgående medelklassmedlemmar som känner en stark ilska och frustration gentemot både eliten och de historiskt fattiga. Deras dröm är inte att anta en elitkultur utan att behålla sina egna värderingar och samhällen, men med större ekonomisk trygghet. Trumps politik har träffat denna känsla av förlorad status och orättvisa, vilket har intensifierat rasistiska, sexistiska och invandrarfientliga attityder.

Det som ofta förbises är hur dessa attityder fungerar som en kanal för en bredare social och ekonomisk frustration, snarare än en direkt kritik mot den verkliga ekonomiska makten. Vita arbetarklassmän är ofta arga, men deras ilska riktas inte mot de rikaste utan mot de kulturellt och intellektuellt privilegierade liberalerna, som de uppfattar som nedlåtande och alienerande. Detta visar hur kulturella och ekonomiska faktorer samverkar i skapandet av en politisk bas som drivs av både identitet och klass.

För att förstå Trumps framgångar och den polarisering han har bidragit till måste man därför betrakta den komplexa sammansmältningen av rasism, sexism, klassmissnöje och kulturell alienation. Det är en varning om hur sociala och ekonomiska orättvisor kan exploateras för att splittra samhället och förstärka fördomar.

Hur sexuella övergrepp och falsk välgörenhet formade en maktstruktur

John Casablancas, en modellagent känd för att sexuellt manipulera sina tonårskunder, introducerade Donald Trump till fördelarna med att äga en modellagentur. Han sponsrade många tävlingar där unga kvinnor deltog, som var bundna att inte störa de personer vars investeringar och nätverk gjorde dessa tävlingar möjliga. När Jeffrey Epstein år 2005 satte upp ett kapital på en miljon dollar för att köpa sin egen modellagentur, valde han medvetet att följa Trumps affärsmodell. Han flög unga, aspirerande modeller från utlandet utan att ge dem de nödvändiga visum för att lagligt arbeta i USA, och lade på dem enorma avgifter för boende och andra utgifter. Epstein uppmuntrade dem också att delta i fester och evenemang där de skulle kunna träffa rika äldre män, och därigenom öka sina karriärmöjligheter.

Enligt Bradley Edwards, en advokat som representerade flera kvinnor som anklagat Epstein för sexuella övergrepp, jagade Epstein unga modeller för att han inte ville ha prostituerade eller eskorter. Det handlade inte bara om sex, utan om att tvinga någon att delta i handlingar de annars aldrig skulle ha gått med på. Det var just dessa oskyldiga och sårbara individer som Epstein tycktes vara ute efter. Det var en dynamik som påminde om Marquis de Sades Justine, där den utsatta individen inte bara tvingades att underkasta sig övergrepp, utan också tvingades att engagera sig i handlingar som ödelade deras integritet.

Det är också uppenbart att Epstein hämtade sin makt från smärtan han orsakade andra. Enligt flera vittnen tycktes Epstein förstå att genom att införa denna smärta, stärkte han sin egen position. En liknande strategi fanns i Trump själv, som har anklagats för att ha sexuellt ofredat flera kvinnor som befann sig i en utsatt situation, ofta beroende på deras ålder, arbetsstatus eller var de befann sig vid tillfället. Trump, som skrytte om sina sexuella erövringar i en offentlig inspelning från 2005, förmedlade också en attityd av fullständig rättighet att överträda andras gränser, något som många av hans politiska anhängare såg på som en del av hans personliga varumärke.

Trumps karriär gick mot strömmen i den politiska världen. Trots att han vid flera tillfällen blivit kritiserad för sitt opassande beteende, inklusive kommentarer om sexuellt utnyttjande, stod han inför en publik som gav honom sitt fulla stöd snarare än att fördöma honom. På samma sätt som Epstein hade skapat sin egen förmenta välgörenhetsstiftelse för att förbättra sitt rykte, använde Trump en mängd offentliga och privata initiativ för att ge sken av generositet, samtidigt som han till stor del utnyttjade dessa för att skydda sig från verklig granskning.

I Epsteins fall var hans stiftelse, liksom Trumps, ett sätt att skyla över de verkliga syftena bakom hans handlingar. Epstein använde sitt "filantropiska" arbete för att skapa en illusion av altruism, även om han bara var ute efter att stärka sin egen position och minska offentlig kritik. När han behövde återuppbygga sitt rykte efter att ha blivit registrerad som sexförbrytare, satte han igång en rad offentliga insatser för att framstå som en generös välgörare, medan han samtidigt fortsatte sina skumraskaffärer.

Trumps och Epsteins beteenden speglar en större social och kulturell fråga: hur makt, pengar och sexualitet ofta sammanflätas för att skapa en systematisk nedvärdering av individers värde. Det handlar om att utnyttja unga, sårbara människor, för att inte bara tillfredsställa egna begär, utan också för att förstärka en personlig maktstruktur. Denna maktdynamik har inte bara förblivit osynlig för många, utan också normaliserats i samhällets ögon, särskilt i de elitkretsar som både Trump och Epstein tillhörde.

Det är också värt att reflektera över hur samhället fortfarande sällan ifrågasätter de så kallade "välgörenhetsinsatserna" som görs av miljardärer och mäktiga individer. I dagens värld ses dessa gåvor ofta som ett sätt att återupprätta eller befästa den ekonomiska och sociala makt som redan existerar, snarare än som verkliga handlingar av välvilja. Denna form av välgörenhet tjänar inte sällan till att förtrolla allmänheten och dölja de verkliga intressena bakom.

Vidare är det avgörande att förstå att den här maktstrukturen inte är en enskild händelse eller en avvikelse från normen, utan snarare en del av ett större system av ekonomiska och sociala relationer, där sex, makt och pengar ofta vävs samman på sätt som sällan granskas eller utmanas tillräckligt.

Hur kan mänskligt liv bli ett förhandlingsbart värde i pandemins politik?

Under covid-19-pandemin framträdde en skrämmande kalkyl där mänskligt liv och ekonomisk vitalitet sattes i motsatsförhållande. Den amerikanska administrationens strategi illustrerar hur sociala relationer, inte minst partnerskap över generationer, kunde omvandlas till ett politiskt verktyg där värdet på arbetskraft bedömdes som lågt eller obefintligt. Denna kalkyl byggde på att separera redovisningen av mänsklig dödlighet från den ekonomiska hälsan, en skiljelinje som upprätthölls både i ord och handling. Exempelvis förnekades kopplingen mellan obskyra sociala sammankomster — vare sig affärsmöten, nöjen eller religiösa tillfällen — och smittspridning. Detta förnekande manifesterades tydligt under presidentens kampanjmöten och i Vita husets officiella miljöer.

Denna politiska balansgång gick dock längre än att bara dela upp de levande från de döda eller kontrollera kommunikationen kring smittotal och dödsfall. Det handlade om att manipulera den upplevda "nämnaren" i statistiken, alltså den del av befolkningen som skulle utgöra grund för jämförelser. Administrationen började föra fram begreppet "de odöda" — en referens till de dödsfall som enligt modeller som Imperial College hade förutspåtts men som aldrig inträffade. Dessa prognoser, som i mars pekade på en dödssiffra på 2,2 miljoner, användes som en slags mätsticka för att framställa de verkliga dödstalen, trots att de översteg 200 000, som relativt "låga". Presidenten framställde detta i presskonferenser som ett framgångsbevis och en rättfärdigande av hans politik, där han hävdade att hans åtgärder räddat miljontals liv.

I takt med att virusets spridning blev okontrollerbar och sjukhus överväldigades, skiftade administrationen fokus från att begränsa smittan till att acceptera spridningen genom en så kallad "population immunity" — en omskrivning av begreppet flockimmunitet som innebar att låta viruset breda ut sig för att snabbt uppnå immunitet i samhället, utan hänsyn till det mänskliga priset. Denna kursändring återspeglades i den nya medicinske rådgivaren Scott Atlas’ inflytande, vars syn på pandemihantering låg närmare presidentens egna än tidigare experters.

Den här dubbla redovisningen, där dödsfall och ekonomisk framgång sattes mot varandra, skapade ett politiskt och symboliskt rum för komplexa resonemang om värde och prioriteringar. Slavoj Žižek beskriver en liknande logik som "Jag vet... men ändå"-resonemang, där kritik över att administrationen inte gjorde mer för att stoppa dödssiffrorna samtidigt fungerar som en mask för beröm för att aktiemarknaden räddades. Denna logik förutsätter att skillnaden mellan kostnader och vinster framstår som hanterbar och förhandlingsbar, något som administrationen lyckades iscensätta genom att sammankoppla pandemins dödstal med sina påstådda ekonomiska framgångar.

Denna strategi representerar enligt analysen en form av "korruption mot mänskligheten" — en bokföringsmässig inversion av mänskligt livs värde där det politiska målet blir att prioritera ekonomin och presidentens egen maktposition på bekostnad av människors liv och sociala sammanhang. Den offentliga hanteringen av pandemin blev på detta sätt en dramatisk illustration av hur människoliv reducerades till "förhandlingsbara spöken" i en demokratisk retorik.

Den antropologiska perspektivet i detta sammanhang understryker vikten av att förstå mänskligt liv inte som isolerade individer utan som sociala relationer och livsväv. Genom att tänka i termer av ansvar och sårbarhet i realtid, enligt Hannah Arendts idé om att "sätta sig i andras skor", belyses den grundläggande omänskligheten i den politiska kalkyl som prioriterade ekonomin över människors liv. Utöver den juridiska och kriminalistiska bedömningen av skuld, synliggör denna analys hur socialvetenskapens etiska grund—som betonar solidaritet och rättvisa—är oupplösligt kopplad till värdet av mänskligt liv som socialt liv.

Att förstå pandemihanteringens politik kräver en erkännande av hur den offentliga berättelsen kan formas och manipuleras för att dölja verkliga kostnader i liv och hälsa, och hur denna manipulering påverkar social tillit och sammanhållning. Det är också avgörande att se hur denna form av korruption inte nödvändigtvis är illegal, men ändå djupt fördärvande för samhällets moraliska och sociala väv.

Hur skilde sig Trumps biopolitiska invandringspolitik från tidigare strategier?

Antropologer har länge granskat den amerikanska invandringslagstiftningens historia av att marginalisera och behandla invandrare som "de andra", genom kritiska analyser som avslöjar dess ursprung, underliggande antaganden och konsekvenser. Det är dock avgörande att förstå att Trump-administrationens agerande inte bara utgjorde en förskjutning i intensitet eller kvantitet av tidigare anti-invandringsåtgärder, utan att dess karaktär var kvalitativt annorlunda. Det var en förändring i slag, snarare än enbart i grad.

Den här skillnaden manifesterade sig i en rad biopolitiska åtgärder som gick bortom de normala juridiska och administrativa ramarna. Med biopolitik menas här statens makt att reglera och kontrollera kroppar och liv på en populationsnivå, vilket i detta fall användes för att exkludera, isolera och dehumanisera invandrare. Trumps politik innebar en upptrappning av detta genom laglöshet, systematiska övergrepp och en nästan nihilistisk hållning till rättsstatens principer.

Den klassiska invandringspolitiken arbetade ofta genom regelverk och rättsprocesser som, även om de var hårda och exkluderande, fortfarande följde en juridisk logik och erbjöd någon form av rättsligt skydd. Trump-administrationens politik, däremot, karakteriserades av en målmedveten erosion av detta skydd, där lagar och regler kring invandring ignorerades eller omtolkades för att möjliggöra direkt maktutövning utan insyn eller ansvar. Detta skapade en ny slags rättslöshet där invandrare inte bara sågs som potentiella brottslingar eller hot, utan som objekt för statens obegränsade våld och kontroll.

En annan central aspekt var den retorik och praktik som legitimerade och förstärkte denna politik. Genom att måla upp invandrare som existentiella hot mot nationell säkerhet, moral och ekonomi skapades en fiendebild som tillät alltmer extrema åtgärder att framstå som nödvändiga och rimliga. I denna kontext blev "laglöshet" en integrerad del av statens verktygslåda – en biopolitisk strategi som satte vissa liv utanför rätten och erkännandet, och därmed bortom skyddet av det demokratiska samhällets grundläggande normer.

Det är viktigt att förstå att denna utveckling inte bara handlade om invandring som en isolerad fråga, utan var del av en bredare politisk och ideologisk rörelse som ifrågasatte själva rättsstatens och liberalismens fundament. Den rättslöshet och biopolitiska disciplin som utövades mot invandrare speglade ett djupare skifte i statens relation till medborgare och icke-medborgare, där auktoritära tendenser och undantagstillstånd blev norm snarare än undantag.

Att inse denna skillnad är centralt för att kunna analysera och förstå konsekvenserna av Trumps invandringspolitik. Det är inte en fråga om att bara räkna antalet exkluderade eller deporterade, utan att förstå hur själva grunden för juridisk erkännande och mänskliga rättigheter underminerades. Denna process av rättslöshet skapar en farlig precedens, inte bara för invandrare, utan för hela samhället, där principer om rättvisa och mänsklig värdighet ständigt hotas.

Vidare är det nödvändigt att se detta i ett globalt sammanhang, där liknande biopolitiska strategier används av auktoritära regimer för att kontrollera och marginalisera befolkningar. Trumps politik var ett exempel på en bredare internationell trend där nationalism, populism och rättslöshet samverkar för att urholka liberala demokratier och rättsstater.

Det är avgörande att inse hur dessa processer påverkar inte bara de direkt drabbade utan även den demokratiska kulturens möjligheter att upprätthålla principer om rättvisa, inkludering och mänskliga rättigheter. Den normbrytande karaktären av Trumps invandringspolitik kräver därför en djup och kritisk förståelse för biopolitikens roll i samtida maktutövning och dess konsekvenser för rättsstaten.

Hur symbolen "America First" kopplas till vit makt och rasistiska idéer i Trump-eran

Donald Trumps presidentkampanjer 2016 och 2020 använde slogans som "Make America Great Again" och "America First" som hörnstenar i sin retorik. För många förespråkare av Trump symboliserade dessa fraser en önskan att återställa en idealiserad nationell storhetstid, en nostalgisk vision av Amerika som "en gång var". Men för kritiker och forskare, som litteraturvetaren Sarah Churchwell, bär uttrycket "America First" en långt djupare och mörkare historisk betydelse – en historia genomsyrad av uteslutning, vit överhöghet och rasism.

Uttrycket "America First" har under mer än ett sekel varit en kod, en så kallad "dog whistle", som för tankarna till en exklusiv gemenskap där "den rätta" sortens amerikaner – ofta vita – ställs mot minoriteter som framställs som moraliskt korrupta och hotfulla. Ursprungligen kopplat till fascistisk propaganda i Nazi-Tyskland och senare till Ku Klux Klan:s rasistiska agenda i USA, har denna slogan fungerat som en symbol för ett sluten, rasligt präglat nationalistiskt ideal. Trots Trumps offentliga förnekanden har hans kampanjer utnyttjat denna laddning för att förstärka en berättelse om vit förtryckthet och offermentalitet, som en kamp mot "vänsterns" påstådda förtryck av vita arbetarklassamerikaner.

Under den första kampanjen dolde Trumps retorik delvis den rasistiska bakgrunden till dessa slogans, vilket gjorde hans budskap både hemlighetsfullt och subtilt hotfullt. Men när han 2020 återvände med samma slagord hade de utvecklats till ren propaganda. Minoriteter framställdes inte bara som ovärdiga utan som direkt fientliga mot vita amerikaner. Denna propaganda manifesterades bland annat i bygget av en drygt 1000 kilometer lång mur mot Mexiko, i exekutiva order som förbjöd utbildningsprogram som kopplar vita amerikaner till rasism, samt i benämningen av antirasistiska demonstranter som terrorister.

Redan 2016 var denna problematik uppenbar för organisationer som Anti-Defamation League (ADL), som omedelbart varnade för att "America First" fungerade som en antisemitisk kodsignal med starka kopplingar till hat och intolerans. Samma slogan hade under decennier använts av KKK-representanten David Duke för att legitimera antinvandringspolitik och vita nationalistiska idéer. Trumps kampanj fortsatte att använda frasen trots detta och förnekade bestämt kopplingarna till vit makt-rörelsen.

Det som är särskilt anmärkningsvärt är hur denna slogan, trots sin förankring i vit supremacistisk ideologi, mobiliserade en bred grupp vita väljare genom att tala till en känsla av förlorad status och ekonomisk marginalisering. Den omfamnade en berättelse där vita, särskilt de som upplevde sig som "lämnade bakom", skulle resa sig och återta ett förlorat Amerika – en vision som förenade rasism, nationalism och en kamp mot förändring som uppfattades som hotfull.

Det är centralt att förstå att "America First" och liknande slogans inte bara är ordval eller politiska slagord i en modern kampanj, utan uttryck för en långvarig, historiskt förankrad ideologi med rötter i strukturell rasism, slaveri och fascism. De representerar ett kodspråk som tillåter idéer om vit överhöghet att frodas i det offentliga samtalet, ofta maskerat som patriotism eller nationell stolthet.

Denna insikt är viktig för att kunna analysera den politiska dynamiken i samtida USA och förstå hur retorik kan användas för att forma och förstärka sociala och rasliga hierarkier. Det visar också på vikten av att vara vaksam mot symboler och uttryck som på ytan verkar neutrala eller inkluderande, men som i sin historiska och ideologiska kontext bär på exkluderande och farliga budskap.

Det är av vikt att inse hur sådana slogans fungerar som en slags delad hemlighet mellan olika grupper som vill bevara eller förstärka ojämlikhet, och att de är en del av ett bredare system där rasism och nationalism är sammanflätade med makt och identitet. Att förstå denna komplexitet är avgörande för att kunna navigera och utmana samtida politiska och sociala krafter som hotar demokratiska värden och social rättvisa.