Hur behandlas peritalar artros och vad bör man veta om dess biomekanik?

Peritalar artros är en degenerativ sjukdom som ofta har posttraumatiskt ursprung, särskilt efter kalkaneusfrakturer, men den kan också utvecklas sekundärt till felställningar såsom pes cavus varus eller plattfot. Den subtalara leden är särskilt utsatt, men även talonavikulära och kalkaneokuboidala leder kan påverkas, framförallt på grund av förändrade belastningsförhållanden. Systemiska inflammatoriska sjukdomar kan också bidra till denna progressiva ledskada.

Kliniskt manifesterar sig subtalar artros ofta med smärta i den laterala subfibulära regionen och i sinus tarsi. Patienter beskriver svårigheter att gå på ojämna underlag och smärtan förvärras vid aktiv eller passiv eversion/inversion. Det är centralt att noggrant utvärdera benets totala alignment – inklusive knä, fotled och bakfot – samt att identifiera eventuella felställningar såsom valgus eller varus. Dessa avvikelser kan vara associerade med degenerativa förändringar i subtalara leden och, inte sällan, med samtidig tendinopati i peroneusmuskulaturen, vilket kan efterlikna artropati i subtalarregionen.

Dynamisk inspektion av gångmönster är särskilt viktig och kan avslöja nedsatt muskulär kontroll, smärtrelaterade undvikandemönster samt möjliga neurologiska bidrag. Silfverskiöld-testet bör alltid utföras eftersom förkortning av vadmuskulaturen ofta samvarierar med bakfotsdeformiteter, framförallt valgus.

Konservativ behandling utgör förstahandsvalet. Ledinjektioner med lokalbedövningsmedel som xylokain eller ropivakain kan användas diagnostiskt och terapeutiskt. Kombinationen med kortikosteroid kan ge ytterligare symptomlindring. Intraartikulära injektioner av hyaluronsyra har i vissa studier visat förbättring av smärta och funktion i subtalar artros, med effekter som varat upp till sex månader. Dock saknas evidens för motsvarande effekt i andra leder än knä och höft när det gäller kombinationen av hyaluronsyra och kondroitinsulfat.

Patienturval är avgörande för behandlingsval. Tidig diagnos och förståelse för den biomekaniska kedjan som påverkar peritalara leder möjliggör en mer riktad och effektiv terapi. Det räcker inte att fokusera enbart på den symtomgivande leden – hela nedre extremitetens biomekanik måste analyseras, från höft till tå. Subtila felställningar i fotvalv, underben eller knä kan skapa belastningsförändringar som över tid leder till degenerativa förändringar i en tidigare frisk led.

Förståelsen för triplanär rörlighet och hur de olika tarsallederna samverkar vid belastning är avgörande. Det är denna komplexitet som ofta gör både diagnos och behandling utmanande. Felaktigt tolkade symtom kan leda till inadekvata åtgärder och ytterligare försämring.

När konservativ behandling inte ger önskat resultat, bör kirurgisk intervention övervägas. Valet av kirurgisk teknik måste baseras på graden av ledförstörelse, patientens funktionskrav och förekomst av deformiteter. Fusionskirurgi, såsom talonavikulär-navikulokuneiform eller trippelfusion, är etablerade alternativ i avancerade fall, liksom osteotomier för att korrigera biomekaniska fel.

Förståelsen av peritalar artros kräver ett tvärvetenskapligt synsätt där biomekanik, klinik, bilddiagnostik och patientens symtomprofil sammanvägs. Det är först i detta integrerade synsätt som den mest effektiva behandlingen kan formuleras och genomföras.

Hur påverkar fotkirurgi vid reumatoid artrit fotens funktion och långsiktiga resultat?

Behandlingen av fotdeformiteter vid reumatoid artrit (RA) har utvecklats över tid, och olika kirurgiska tekniker används för att återställa funktion och minska smärta. En av de mest omdiskuterade frågorna inom detta område är hur olika kirurgiska ingrepp, såsom artrodeser och ledersättningar, påverkar fotens biomekanik och funktion på lång sikt. Detta är särskilt relevant för patienter med RA som ofta lider av svåra och invalidiserande deformiteter, vilket gör kirurgiska åtgärder både nödvändiga och utmanande.

En viktig aspekt är förståelsen av hur ledersättningar, såsom hallux metatarsophalangeal (MTP) artrodes och olika typer av fotledsartrodes, påverkar fotens biomekanik. Vid RA kan förändringar i fotens strukturer skapa ökad stress på andra delar av foten, vilket i sin tur kan leda till ytterligare skador eller deformiteter. Artrodeser, där leden permanent stelnas för att eliminera smärta, används ofta som ett sätt att hantera dessa deformiteter. Men effekten på gångfunktionen och på långsiktiga resultat är något som fortfarande behöver utforskas djupare.

Studier har visat att den biomekaniska effekten av olika typer av fotledsoperationer är varierande. Till exempel visar forskning på att användningen av en hybridlåsningsplatta tillsammans med en plantarneutraliseringsskruv vid artrodes av hallux MTP kan ge stabilitet och långsiktig hållbarhet, medan andra studier tyder på att icke-låsta plattor kan vara mer benägna att orsaka komplikationer vid långvarig användning. Det finns även forskning som har jämfört hemiartroplastik och total ledprotes vid behandling av hallux rigidus, och även här finns det blandade resultat när det gäller långsiktiga funktionella resultat och komplikationer.

Kirurgiska metoder som används för att korrigera förkortningar eller felställningar, såsom metatarsal förkortning eller korttidsosteotomi, har också visat sig vara effektiva i vissa fall, men också förenade med specifika risker, särskilt i RA-patienter. Dessa operationer syftar till att återställa normal fotställning och minska belastningen på angripna leder, men resultatet beror ofta på hur sjukdomen har utvecklats och graden av deformitet.

På senare år har vi sett ett ökat fokus på användningen av syntetiska material och avancerade kirurgiska teknologier, såsom syntetiska broskimplantat, som har visat lovande resultat för att behandla ledstelhet och smärta vid hallux rigidus. Dessa nya teknologier kan förändra framtidens behandling för patienter med RA, men forskning om deras långsiktiga effektivitet och komplikationer pågår.

Vid behandling av fotdeformiteter orsakade av RA måste också infektionsriskerna beaktas noggrant. Långvarig användning av läkemedel som TNF-alfa-hämmare, som är vanliga vid behandling av RA