Artem Vesely "Ryssland, tvättat i blod"

Artem Veselij "Ryssland, tvättad med blod"

Veselij Artem (riktigt namn: Kochkurov Nikolaj Ivanovitj) (1899, Samara – 1938, i fångenskap), rysk prosaförfattare. Han började arbeta vid 14 års ålder, gick med i Bolsjevikpartiet 1917, var agitator och publicerade artiklar i tidningar: han publicerade en rad essäer och noveller. Han var en soldat i den röda armén, en sjöman på Svarta havets flotta. 1921 publicerade han novellen "I byn på Maslenitsa" och pjäsen "Vi" i tidskriften "Röd Nyhet", som behandlade händelser från revolutionen och inbördeskriget. 1923 publicerades romanen "De brinnande floderna" i tidningen "Ung Garde". Författarens huvudverk blev romanen "Ryssland, tvättad med blod" (delvis publicerad 1929, i sin helhet 1932), som Artem Veselij bearbetade och omarbetade under hela sitt liv. Romanen utspelar sig i Volga-regionen och på Kuban, där kampen för ett nytt liv pågår, en storskalig omvälvning sker, en månghundraårig historia faller, vilket för med sig både lycka, förtvivlan och sorg; alla förbud bryts, alla värderingar förloras, hus och familjer förstörs. Utan att ha avslutat romanen började författaren arbeta med verk om erövringen av Sibirien av Ermak (romanen "Gå, Volga", 1932; pjäsen "Gå, Volga", 1933; filmmanus "Erobrarna", 1935). Från 1927 och fram till arresteringen arbetade författaren på en cykel av prosadikter "Antaganden", som inte blev färdig. Under hans liv publicerades endast några prosadikter, en stor del av arkivet gick förlorad vid arresteringen. 1937 blev författaren arresterad, hans bok "Ryssland, tvättad med blod" blev kallad för förtal, och 1938 blev han avrättad.

Roman. Utdrag Döden besegrar döden

I Ryssland var det revolution – modern, den blöta jorden skakade, den vita världen blev grumlig...
Världen, skakad av krigets orkan, vinglade, berusad av blod.
Kryssare och slagskepp irrar omkring haven och oceanerna, spyr ut åska och eld. Bakom fartygen smyger ubåtar och miner, och befolkar de vattenlösa öknarna med dödens frön.
Flygplan och zeppelinare flög västerut och österut, söderut och norrut. Från skyhöga höjder kastade piloten glödande kol i människohögar, i städer som brann.
På Syriens och Mesopotamiens sand, på Champagnes och Voges fält rullade stridsvagnar, krossade allt levande på sin väg.
Från Östersjön till Svarta havet, och från Trabzon till Bagdad, klingade krigshammare utan att stanna.
Vattnen i Rhen och Marne, Donau och Neman var grumliga av blodet från de krigande folken.
Belgien, Serbien och Rumänien, Galicien, Bukovina och turkiska Armenien var omgivna av brinnande byar och städer. Vägar... På de blod- och tårfyllda vägarna gick och körde arméer, artilleri, konvojer, sjukhus, flyktingar.
Mörkröd, i de blodiga strålarna, gick 1916 mot sitt slut.
Krigets yxa skördade liv som korn.
Kyrkor och moskéer, kyrkor och katedraler var fyllda med gråtande, sörjande och kvidande människor som låg på marken.
Tåg rullade med bröd, kött, ruttna konserver, ruttnande stövlar, kanoner, granater... Och allt detta slukades av fronten, slitits sönder, förintats, skjuts.
Städerna vred sig i dödsdraget av hunger och kyla, byarna stönade upp till himlen, men ljudet av krigets trummor tystade aldrig, och kanonerna ryckte ilsket, överröstande skrik från döende barn och kvinnors och mödrars rop.
Olyckan låg över landet, och katastroferna byggde sina bon i Tjetjeniens byar, under taket på ukrainska hus, i de kazakiska stanitsas och i arbetarnas slumriga skjul. Bönderna grät, som gick bakom plogen på åkern. Stadsborna grät, när de sänkte huvudet på sorgens blad, där mot den dyrbara namnet brann det förfärliga ordet: "Dödad". En flamländsk fiskarkvinna grät, blickande sorgset mot havet som hade slukat sjömannen. I flyktinglägret – under vagnen – gråtte en galicisk kvinna vid sitt barns kalla kropp. Oavbrutet hördes rop från rekryteringskontor, kaserner och tågstationer i Toulon, Kursk, Leipzig, Budapest, Neapel.
Över hela världen fladdrade sorgens flaggor, och som glöden från en enorm brand steg stönandet upp, skrik fyllda med smärta och förtvivlan…
Och bara i palatsen av guld – Moskva, Paris och Wien – klingade musiken, röd av berusad glädje och laster.

• Krig tills vi vinner!
  Militäradel och rika affärsmän höjde sina glas med kokande vin.

• Krig tills vi vinner!
  

  Och där – på fälten – eldiga kvastar, som skräp, svepte bort i massgravar hambrugerarbetare och Donbass-gruvarbetare, arabiska nomader och trädgårdsmästare från Ganges, hamnararbetare från Liverpool och ungerska herdar, proletärer från olika raser, stammar och språk, och bönder som slet för att få sitt bröd på sina förfäders mark.
  
  Kors och gravar, gravar och kors.
  Balkan, Kurdistan, Karpaternas dalar, Polens jord, Verdunfästningarna och Maasbackarna var tunga av soldater.
  I Ruhrgruvorna och Kryvyi Rih, i Sibirens gruvor och på Tysklands kemiska fabriker – de hårdaste arbetena – arbetade krigsfångar. Krigsfångar plågades i läger bakom taggtråd, avslutade sitt liv under kaprals och SS-soldaters piska, dog i barackerna av förtvivlan, svält, tyfus.
  
  Sjukhus... Hemskt, lidandets skydd... Förvridna, frusna, chockade, förgiftade – med brutna ben och stinkande sår – fladdrade de på sjukhusbäddarna, där blodet blandades med var, och skrik blandades med förbannelser, stön med böner för föräldralösa och hopplöshet med de krossade förhoppningarna!
  
  Benlösa, armlösa, blindögda, döva och stumma, galna och halvlevande kämpade de sig fram till myndigheternas kontor och välgörenhetsinstitutioner.