Вasilyj Makarovitj Sjukšin

Jag kom för att ge er frihet
Del första
FRIA KOSACKER
Varje år, under den första veckan av den stora fastan, förbannade den ortodoxa kyrkan med olika röster:
...
»Tjuven och förrädaren, och korskristaren, och själamördaren Stjenka Razin förkastade den heliga soborkyrkan och den ortodoxa kristna tron, svikit den store härskaren, och begått många illdåd och blodspillan och mord i staden Astrachan och i andra låglandsstäder, och slagit ihjäl alla tillsammans de ortodoxa som inte anslöt sig till hans svek, sedan försvann han snart själv, och må han bli förbannad tillsammans med sina medbrottslingar! Liksom är förbannade de nya kättarna: archimandrit Kassiap, Ivashka Maksimov, Nekras Rukavov, Volk Kuritsyn, Mitya Konoglev, Grishka Otrepjev, förrädaren och tjuven Timoshka Akindinov, den förutvarande protopopen Avvakum…«

De stela klockorna dånade tungt i frosten. Tystnaden ryste och svajade; sparvarna på vägarna blev skrämda. Över de vita fälten, över snödrivorna flöt trösterika sorgsamma ljud, sända av människor till människor. Rösterna i Guds tempel berättade för de stillsamma — något fruktansvärt, djärvt:
...
»…Han som föraktat fruktan för Herren Gud, allsmäktig, och glömt dödsstunden och dagen, och avfärdat den framtida vedergällningen för den onda som intet räknat, vanhelgat och förolämpat den heliga kyrkan, och brutit korskyss och ed mot den store härskaren, tsaren och storfursten Aleksej Michajlovitj, enväldig härskare över Stora, Lilla och Vita Ryssland, och förkastat slaveriets arbete…«
Över de tålmodiga höjderna, över bostäderna ljöd en smidd kopparmusik, lika vacker, oroande som bekant. Och de ryska människorna lyssnade, och korsade sig. Men vem kan förstå själen — vad var där: olycka och skräck eller dold stolthet och smärta över den »som föraktat dödsstunden«? De teg.
...
…»Han som uppviglat det kristen-ryska folket, och förlett många okunniga, och byggt en falsk här, fäder mot söner, och söner mot fäder, bröder mot bröder, störtat själar tillsammans med kroppar i ett otaligt kristet folkslag, och varit skyldig till ett mycket stort oskyldigt blodspill, och mot hela Moskvariket en illgärningsman, fiende och korskristare, rövare, själamördare, människomördare, bloddrickare, ny tjuv och förrädare, donkosacken Stjenka Razin med de upphovsmän och illgärningsmän till ett sådant ont, med sina främsta rådgivare, som till hans vilja och hans djävulska verk anslutit sig, de listiga initiativtagare till detta ledande av hans lömska anstiftelse, såsom Dafan och Aviron, må de vara förbannade. Anathema!«
De så dystert-dödliga — röstade statsmakternas röster med underklanger till atamannen Razin, ännu vid liv, ännu innan Moskvas yxa krossade honom på torget, offentligt.

1
På gyllene dagar, i augusti 1669, förde Stepan Razin sitt följe från havet till Volgas mynning och lade sig vid ön Fyra Kullar.

En farlig, utdragen, utmattande, men ovanligt framgångsrik färd till Persien låg bakom dem. De som kom tillbaka kröp hem knappt vid liv; de var inte de första, inte de sista som »flytt till Khvalyn«, men endast de kom tillbaka så rika. Där, i Persien, betalades kosackernas liv med »zipuny«, och många förlorades. Och kanske det dyraste — Serega Krivos, Stepans älskade vän, hans broder i vapen. Men till gengäld svämmade donernas pråmar av alla slags varor som männen »handlat upp« från de »snedögda« med sablar, mod och förräderi. Kosackerna var uppsvällda av saltvatten, många var sjuka. Totalt 1200 man (utan fångar). Nu gällde det att samla kraft — vila, äta sig mätta… Och kosackerna tog återigen upp vapen, men de behövdes inte. Igår slog de till mot städet vid metropolitens saltfisk — tog saltad fisk, rom, visiga (en sorts fisk), bröd, allt som fanns… Och vad fanns — var litet. De tog också båtar, nät, grytor, yxor, bärgarhakor. Vapen behövdes inte därför att arbetarna vid fiskståndet nästan alla flytt, och de som blev kvar tänkte inte göra motstånd. Och atamannen befallde att ingen skulle skadas. Han lämnade även kvar i fiskståndet diverse kyrkans föremål, ikoner i dyrbara ramar — för att i Astrachan i förväg känna till hans godhet och hans böjelse mot fred. Man måste ju på något sätt ta sig hem, till Don. Och före sin färd till Persien hade raziniterna kraftigt ställt till besvär för astrachenerna. Inte så mycket för astrachenerna själva som för astrachańska vojevodor.
Två vägar hem: genom Volga via Astrachan och via Terki längs floden Kuma. Där skulle i båda fallen ståtsherna — statens skyttar — kanske redan ha fått order att fånga kosackerna, taga deras gods och avväpna dem. Och efteråt — skrämma och upplösa dem och skicka hem dem, inte i en sådan hop genast. Vad göra? Och att lämna ifrån sig gods var sörjvärt, och att avväpna sig… Och varför alls ge bort det?! Allt var förvärvat med blod, med sådana umbäranden… Och — att ge allt ifrån sig?

2
…Kretsen lät.
Från en tunna, uppställd på stäppen, gapade åt alla håll en kraftig kosack, skjortlös till midjan.
— Vad, ska du hälsa på din gudfar?! — ropade man åt honom. — Men inte varje gudfar tycker om gratisfolk; han bjuder annat än när portarna stängs.
— Vojevoden är inte min gudfar, utan det här hos mig — inte ett grepp! — svarade stolt kosacken från tunnan och visade sin sabel. — Jag kan själv bjuda vem jag vill.
— Han är en riktig tagare hos oss: när han tar tag i en kvinna i brösten ropar han: »En var!« Åh, så girig!
Runtom skrattade man.
— Kondrat, åh Kondrat!.. — En gammal tunn kosack med en stor krokad näsa trädde fram. — Varför föröder du dig själv, att vojevoden inte är din gudfar? Hur ska man kontrollera det?
— Kontrollera? — livade Kondrat upp sig. — Låt oss dra ut din tunga: om den är kortare än din näsa — då är vojevoden min gudfar. Hugga av mitt huvud då. Men jag är ju ingen dårpippi som ställer mitt huvud i pant: jag vet att din tunga tre gånger och en halv varv runt halsen kan snurra.