Projektmetoden i teknikundervisningen för skolungdomar

Projektmetoden i undervisningen av skoleelever i teknikämnet
Klimova Elena Nikolaevna – tekniklärare vid MBOU "Skola nr 19 med fördjupad utbildning", staden Staryj Oskol

I Ryssland har projektmetoden sina egna särdrag. Den bygger på utveckling av elevers kognitiva färdigheter, förmåga att självständigt konstruera sin kunskap, orientera sig i informationsflödet samt utveckla kreativt tänkande.

Projektbaserat lärande blir i allt större utsträckning den huvudsakliga metoden inom teknikundervisningen. Det bidrar till aktiv kunskapsinhämtning och färdighetsutveckling, samt till att forma kreativa förmågor och andra positiva personliga egenskaper.

Den viktigaste uppgiften är att i högsta möjliga grad höja elevernas teknologiska läskunnighet. Designteknologier (inklusive planering av egen verksamhet) utgör grunden för projektmetoden. Därför måste eleverna först bekanta sig med grundläggande designstrategier.

Det är viktigt att utveckla ett stabilt intresse för teknologiskt skapande, vilket hjälper till att förstå struktur och sammansättning i tekniska processer i generella termer och gör det möjligt att överföra inlärd kunskap till olika situationer.

Elevernas grad av självständighet (uppfinningsrikedom) kan bedömas på liknande sätt som en arbetsdeltagandekoefficient.

Projektmetoden blir allt mer etablerad och relevant i ryska grund- och gymnasieskolor varje år. Denna metodik gör det möjligt för eleverna att inte bara praktiskt tillämpa inlärd kunskap, utan också utveckla förmågan att arbeta integrerat med projekt.

Ett projekt förstås som ett avslutat kreativt arbete som eleven utfört självständigt med stöd från läraren. Det stödet är specifikt i varje skede av projektets genomförande.

Det är viktigt att projektets tema motsvarar elevens förmågor och intressen, samt att resultatet har praktisk användning. Temat bör vara tillräckligt brett och ständigt kunna berikas utifrån både elevernas och lärarens intressen samt tillgången till material och teknisk utrustning.

Det rekommenderas att informera föräldrarna om projektteman så att de kan hjälpa sina barn att göra rätt val.

Därför bör barn redan från lågstadiet delta i att identifiera behov i samhället, familjen och skolan vad gäller produkter eller tjänster, bedöma tekniska möjligheter och ekonomisk genomförbarhet, generera idéer, samt planera och utforma konstruktion och tillverkning.

Individuella handledningar hålls med varje elev för att fastställa uppgifter, välja material, verktyg och utrustning samt relevant litteratur.

Vid behov konsulterar eleverna lärarna om tekniska ritningar och detaljplanering. Samtidigt inleder de praktiskt arbete i verkstäderna. På lektionerna granskar läraren och eleverna kvaliteten på tillverkade delar och moduler, diskuterar monteringsordning och design. Under handledningen ges rekommendationer om att utforma projektrapporter.

Att genomföra kreativa projekt under hela skolgången innebär inte bara att använda teknikämnets innehåll, utan också att tillämpa kunskap från andra ämnen och egna erfarenheter.

Detta skapar gynnsamma förutsättningar för ett individanpassat lärande där viktiga egenskaper som självständighet, ansvar och självreflektion utvecklas.

Projektarbete innebär att organisera undervisningsprocessen så att eleverna självständigt löser utbildningsuppgifter genom att samla in information enligt givna kriterier, motivera sin verksamhet, utvärdera den och presentera sina resultat.

Lärandet får därmed personlig mening för eleverna, vilket ökar motivationen. Tack vare att kunskaperna har praktisk relevans blir inlärningen mer medveten och djupgående.

Ett integrerat angreppssätt vid projekt- och forskningsarbete främjar en balanserad utveckling av elevernas fysiologiska och psykologiska funktioner samt deras kreativa potential.

Lärarens roll i projektbaserat lärande har tre huvuduppgifter: att skapa en bank med utbildningsproblem, att skapa förutsättningar för elevernas kreativa arbete, samt att ge dem nödvändiga kunskaper och färdigheter.

Utveckling av kreativ fantasi, konstruktion och teknik för tillverkning av produkter inom olika teman i läroplanen är avgörande. Därför bör läraren i sin årsplanering utse specifika teman för projekt.

Erfarenhet visar behovet av ett gemensamt tekniskt uppdrag för det kreativa projektet, vilket motiverar eleverna till vidare inlärning.

Det är viktigt att poängtera att lärarens roll förändras i varje etapp av projektmetoden:

På första etappen är lärarens roll aktiv. Hen förklarar inte bara uppdragets innebörd utan stimulerar, organiserar och vägleder elevernas tankar mot att självständigt hitta lösningar.

På andra etappen bör läraren skapa en miljö av emotionell och intellektuell upplyftning, vilket frigör elevernas kreativa energi. Lärare och elever ”smittar” varandra i sin jakt på tekniska och konstruktiva lösningar.

På tredje etappen är läraren mer passiv. Men om eleverna stannar upp på grund av brist på information, idéer eller livserfarenhet, måste läraren försiktigt, utan att hämma elevens initiativ, visa att den kreativa potentialen inte är uttömd.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt teknologisk kreativitet, vilket innebär att införa nya element i en befintlig teknik eller helt ersätta den med en ny, mer effektiv teknik.

Varje process av teknologisk kreativitet bör avslutas med att eleverna försvarar sitt beslut utifrån effektivitet och ekonomisk genomförbarhet.

Som stöd kan följande grundläggande kunskaper och färdigheter rekommenderas, vilka är nödvändiga för produktiv teknologisk kreativitet.

Det mest intressanta är att även ett misslyckat kreativt projekt har ett positivt pedagogiskt värde.

Således, som resultat av ett systematiskt samspel mellan lärare och elever, utvecklas produktiva sätt att tillägna sig information. Rädslan för ”felaktiga” svar eller lösningar minskar (eftersom misstag inte leder till negativa bedömningar), och ett förtroendefullt förhållande till läraren skapas – en lärare som ständigt uppmuntrar till kreativt och okonventionellt tänkande.