Hur politiska ledare skapar och upprätthåller självsjälvbedrägeri: En analys

I diskussioner om politiska beslut och ledarskap är frågan om självsjälvbedrägeri en central, om än komplicerad, aspekt. Självsjälvbedrägeri är inte en enkel handling som en medveten aktör genomför, utan snarare en process där individer ofrivilligt finner sig själva fast i en situation av förnekelse eller undvikande av obehaglig sanning. I det politiska sammanhanget innebär detta att ledare och beslutsfattare inte alltid är medvetna om de självsjälvbedrägerier de bär på, vilket ofta gör det svårt att identifiera och åtgärda de skadliga effekterna av deras handlingar. Detta fenomen belyses av forskare som Galeotti, som använder självsjälvbedrägeri som ett analytiskt verktyg för att förstå och förebygga oetiska eller farliga politiska beslut.

Galeotti menar att självsjälvbedrägeri är en process som politiska aktörer ofta befinner sig i nästan av en slump, som om något "händer med dem" snarare än att de aktivt väljer att bedra sig själva. Detta ger en intressant vinkel på politiska beslut, eftersom det innebär att de som genomgår självsjälvbedrägeri inte nödvändigtvis handlar med illvilja eller avsikt. I stället är självsjälvbedrägeri ofta resultatet av ett misslyckande att erkänna vissa sanningar om omvärlden, en process som gradvis kan bli en del av deras politiska realitet.

En viktig fråga som uppstår är hur ansvar ska tillskrivas individer i en sådan situation. Om flera aktörer kollektivt skapar en situation av självsjälvbedrägeri, kan deras individuella ansvar minska? Det finns en risk att vi tenderar att ursäkta eller förminska den personliga skulden för de som är en del av ett större system av förnekelse. Men det är också viktigt att notera att den politiska verkligheten inte alltid kan förklaras genom att bara tillskriva aktörerna individens vilja eller avsikt. I många fall blir det svårt att särskilja mellan självsjälvbedrägeri, misstag, osäkerhet, eller medveten oärlighet. Detta skapar en osäkerhet i hur vi bör bedöma de politiska handlingarna och de människor som fattar dessa beslut.

Självsjälvbedrägeri kan ofta förklaras i termer av att ledare, som Israel i frågan om kärnvapen eller USA:s historia med ursprungsbefolkningen, själva genomgår en form av kollektiv förnekelse, en verklighet där historiska trauman eller geopolitiska hot blir så djupt rotade att de inte längre ifrågasätts. Denna process leder till en förvrängning av verkligheten som gör det svårt att tala om ansvar på ett klart sätt, särskilt när förnekelsen varat under lång tid och blivit en del av det kollektiva medvetandet.

En annan viktig aspekt som Galeotti lyfter fram är att självsjälvbedrägeri kan fungera som ett skydd mot obehagliga känslor eller smärtsamma sanningar. I politiska sammanhang kan det vara ett sätt för ledare att rättfärdiga sina beslut eller att undvika att hantera de moraliska och etiska konsekvenserna av sina handlingar. Detta skapar en situation där det inte bara är de enskilda politiska aktörerna som är ansvariga för sitt agerande, utan där samhällets struktur och historiska kontext också spelar en roll i att forma deras syn på världen och deras beslut.

Denna dynamik mellan självbedrägeri och ansvar undersöktes tidigare av Bernard Mandeville, som betonar att i ett civiliserat samhälle, där sociala normer och förväntningar sätts på individer, är hyckleri inte bara ett resultat av individuella beslut utan också ett systematiskt fenomen. Mandeville påpekade att när ett samhälle tillåts att blomstra på bekostnad av förnekelse och hyckleri, skapar det en kultur där individer inte bara bedrar andra utan också bedrar sig själva. Hans tes om att hyckleri är en nödvändig komponent i ett civiliserat liv är relevant även i dagens politiska klimat, där hyckleri blir mer än en individuell svaghet — det blir en kollektiv förmån för att bevara social stabilitet och ordning.

I en liknande anda analyserade Sigmund Freud fenomenet hyckleri och självsjälvbedrägeri i sitt arbete under och efter Första världskriget. Freud identifierade ett grundläggande dilemma i de så kallade "civiliserade" nationernas politiska handlingar: trots deras påstående om att följa moraliska och etiska normer, agerade dessa stater ofta utifrån en inre osäkerhet och rädsla för att konfrontera de faktiska konsekvenserna av sina handlingar. Precis som Mandeville pekade Freud på hur civiliserade samhällen kräver av sina medborgare att de förnekar sina grundläggande behov och önskningar för att passa in i den sociala ordningen, vilket leder till en form av hyckleri som inte kan undvikas eller elimineras utan snarare ses som en integrerad del av samhället.

Det är också viktigt att förstå att när självsjälvbedrägeri tillåts att växa och få fotfäste inom en politisk struktur, innebär det inte bara att individerna är undantagna från ansvar utan också att de politiska institutionerna själva skyddar och vidmakthåller denna förvrängda verklighet. Ett exempel på detta är den historiska förnekelsen av de ursprungliga amerikanska folken och den afroamerikanska befolkningens lidande under slaveriet. Trots att denna förnekelse var ett sätt att skydda den nationella självkänslan och för att undvika de obehagliga sanningen om nationens förflutna, innebär det inte att de ansvariga är undantagna från sina gärningar.

Det är också viktigt att belysa den intersektionella naturen av självsjälvbedrägeri, där det inte bara handlar om de politiska besluten som fattas, utan också om de sociala och kulturella dynamiker som driver dessa beslut. När samhällen kämpar med att upprätthålla sin politiska makt och inflytande på internationell nivå, så uppstår ofta en diskrepans mellan deras officiella ståndpunkter och de verkliga handlingarna bakom kulisserna. Detta gör det svårt för både inhemska och externa aktörer att förstå de underliggande orsakerna till politiska beslut och att agera för att korrigera dem.

Hur formas sanningen i politikens och filosofins korseld?

Att förstå hur sanningen manipuleras, formas eller helt enkelt omdefinieras i politiska och filosofiska diskurser kräver en djupdykning i en tradition som sträcker sig från Immanuel Kant till Naomi Klein, från Jacques Lacan till Robert K. Merton. Sanningen, likt makt, är aldrig neutral. Den är ett resultat av förhandlingar, av språkliga strategier och av ideologiska konflikter.

När Kant frågar “Vad är upplysning?”, pekar han mot modet att tänka själv. Men detta mod är sällsynt i en värld där diskursen domineras av cynism och strategisk lögn. Martin Jay, i sin analys av lögnens roll i politiken, visar att mendacitet inte är ett avsteg från den politiska normen, utan tvärtom en del av dess väsen. I samma anda talar Krasner om “organiserat hyckleri” som en form av suveränitet – där det politiska systemets stabilitet ofta vilar på motsägelser som inte får upplösas, utan måste upprätthållas.

Nietzsche förstod att sanningen inte är något man upptäcker, utan något man tillverkar. I “On Truth and Lies in a Nonmoral Sense” krossar han idén om en objektiv, moralisk sanning, och visar i stället hur begreppet tjänar vissa maktintressen. Foucault skulle senare följa denna linje och förstå sanningen som en effekt av diskursiv makt. I detta ljus blir inte bara lögnen, utan även sanningen, ett politiskt verktyg.

Eva Feder Kittay belyser hyckleriets funktion som en paradoxal dygd. Hycklaren avslöjar, trots sig själv, en viss moralisk standard. För att kunna vara en hycklare krävs en erkänd norm – vilket i sin tur bekräftar normens existens. I detta ligger hyckleriets subversiva kraft. Det både underminerar och bekräftar det moraliska ramverket. Det är just denna dualitet som gör hyckleri till ett centralt tema i den politiska kulturen.

I den postmoderna eran, som Lyotard beskriver, är stora berättelser ersatta av små, fragmenterade diskurser. Det blir då svårare att särskilja sanning från fiktion, särskilt när medier och politik sammanflätas som i Emily Nussbaums analys av tv:s roll i skapandet av Donald Trumps persona. Sanningen i detta sammanhang är inte vad som hänt, utan vad som kan reproduceras och cirkulera. En narrativ sanning, användbar snarare än verifierbar.

Bruno Latour kritiserar den kritiska traditionen för att ha tappat sitt objekt. I stället för att avslöja maktens strukturer, har kritiken reducerats till ett spel av dekonstruktion utan konsekvens. Han föreslår en övergång från “matters of fact” till “matters of concern” – där engagemang ersätter distanserad relativism. I denna ram får även vetenskapens roll ny betydelse, något som Robert K. Merton redan på 1940-talet beskrev som normativ struktur snarare än som ren objektivitet.

När Timothy Kuhner skriver om kapitalismens inflytande på demokratin, visar han hur den fria marknaden inte bara styr ekonomin utan också det politiska språket. Lagstiftning blir ett spel om resurser, där pengar översätts till röster. Det är i detta landskap som hyckleriet får sin mest sofistikerade form: när det moraliska språket används för att legitimera omoraliska praktiker.

Code-switching, som analyserats av Kementchedjhieva, är en annan s