Kazaken Semejka: En rysk pionjär i Sibiriens vildmarker

Petter Fjodorovitj Severov
En kosack Semjeyka, tjänsteman

På Sibiriens avlägsna vägar, i tjänstemännens avdelningar, i små, vajerskärmade byar där modiga resande kom från detta obändiga land, var det få som kände kosacken Semjeyka vid namn.
Hans egentliga namn — Semyon — hade någon förvandlat till det diminutiva — Semjeyka, men det lät inte föraktfullt, utan kärleksfullt.
Erfarna människor, som vandrat djurspåren genom tundra och taiga, talade om Semjeyka med beundran, sade att han slagits i fyrtio slag och på hans kropp fanns inget levande ställe kvar: hela den var täckt av ärr och sår.
Men Semjeyka gillade inte att tala om dessa otaliga drabbningar, sina fantastiska äventyr och modiga fälttåg. Allt han upplevt kunde sammanfattas i två ord:
— Sådan är tjänsten…

Och tsarens tjänst i ett vilt, outforskade land var mycket tung på de där avlägsna tiderna. När nya länder undersöktes, då man samlade jasak — skatten, som vanligen betalades med pälsverk, mammutben, valrossbetar — ibland efter strider, gick tjänstemännen bort från Jakutska (då en rysk fästpunkt vid Lena) hundratals och tusentals verstar. I dessa fälttåg försvann hela avdelningar av upptäckare utan spår: sibiriska stammars krigare, anförtrodda till Ryssland, anföll dem i taigans dunkla djungel, i bergsdalarnas djup, i tundrans sjöar, anordnade bakhåll vid överfarter över mäktiga floder. Många dödades av hunger, kyla, skörbjugg.

Man behövde särskild uthållighet, vilja och ett sannerligen järnstarkt väsen för att övervinna alla dessa prövningar och för att för fosterlandet vinna nya landområden, och för tsarens skatt — jasak.
Till och med i sina klagobrev till tsaren, som han sände som ett dämpat stön, bröt ibland Semjeykas klagomål fram. Han beskrev hur han »dog hungrig», åt bark från tall och lövträd, »åratal uthärdade all slags nöd och lidande», »höll huvudet böjt, mottog svåra sår»…

Dock var det inte svårt för den erfarne Semjeyka att finna sig en lugnare tjänst någon annanstans. Men ett stillsamt liv i en varm stuga var tydligen inte hans lott. Semjeyka älskade alltför mycket Sibiriens vilda vidder, de brusande forsarna i floder, de okända, molntäta bergskedjor där människofot ännu inte trampat… Och det stränga polarhavet! Vilka öar var ännu oupptäckta där, vilka djur och fåglar bodde där? Och de blå sjöarna, som bredde ut sig mot horisonten! Vad fanns bortom dessa sjöar? Kanske åter berg och floder och okända folk?

Mammutbetar och valrossnäbbar, funna på öarna i Lenas delta; det dyrbara pälsverket från sobel, blå räven, den blå rävfjällen; guldfynd som glittrade i bäckars och åars botten, och andra sagolika rikedomar i detta ursprungliga land — allt detta kallade de modiga upptäckarna framåt, in i outforskade regioner. Hemmets trygghet och böndernas underkastelse under vojvodorna var inte för dem.

Ryssland var sedan länge känt för sina sons kompromisslösa mod: inga hinder kunde stoppa en nyfiken ryss. Ytterligare medan Urals mark ännu beboddes sparsamt, medan unga ryska städer ännu avvisade angrepp från vilda härar, flottade Kosacker och industrialister i grupper om tjugo till trettio personer på kocor — små plattbottnade båtar och flottar — över den vattenrika Ob, trängde in i bäcken av närliggande floder, tog sig vidare till Jenisej, Nedre Tunguska, Viluy, ihärdigt och orädd banande väg mot avlägsna Lena.

År 1632 grundade kosackprimaten Petr Beketov Yakutsk ostrog vid floden Lena. Denna fasta bosättning blev handelscentrum och navet för alla sibiriska vägar. Västliga vägar ledde till Ural, till det fjärran Moskva. Österut ledde de till ingen vet vart — kanske till Amerika eller till det mystiska Japan. Ingen europé i det nordöstra hörnet av Asien hade än besökt dem, och bland lärda rasade heta tvister: fanns det ett sund mellan Asien och Amerika?

På vissa geografiska kartor visades Amerika förenat med Asien, på andra fanns ett sund märkt, kallat Anianska. I många år förblev detta sund en gåta, och diskussionerna om det blossade åter med ny kraft från tid till annan.

Tjänstemannen Semjeyka kände de sibiriska floderna, bergskedjorna, vild tundra och taiga utan kartor och beskrivningar — ärr från spjut, pilar och svärd var för honom som märken från minnesvärda dagar och genomvandrade vägar.

Men de avlägsna vidderna i öster kallade honom åter med kraft. Han gick nu med kamrater mot den okända Kolymafärden, om vars rikedomar man redan talade i själva Jakutsk.

Ingen upptäckare hade än satt sin fot vid stranden av denna avlägsna flod, men ryktet om den hade hunnit sprida sig genom tundra och taiga, separerade av hundratals kilometer, och man trodde redan att någon varit vid den mystiska floden. Dess pälsrika rikedomar virvlade modiga rastlösas tankar, rekognoseringsavdelningar bildades skyndsamt.

När kosacken Semjeyka anlände till Kolymas mynning, hade en annan upptäckare — Mikhail Stadukhin — redan hunnit grunda där en ostrog och tvingat Yukagirstammar att betala jasak till tsaren.

Mikhail Stadukhin var en beslutsam och modig man, men, som kosacker sade, med ett väl beskaffet, trotsigt lynne. Med okända stammar som levde vid kusternas frusna hav och längs sibiriska floder kände han inget annat än hot och kamp. En gång tjänade Semjeyka under befäl av denna vildsinte man. Flera gånger försökte han vädja till sin ataman, men denne lyssnade aldrig till råd, och tålde inga order.

När de hade skiljts åt på den fjärran vägen, beslutade Semjeyka fast att inte återvända till Stadukhin, för att slippa höra hans rasande vrål, inte se hans grymma dom.

Men nu plötsligt var Semjeyka gäst hos Stadukhin i den lilla ostrogen vid Kolymas mynning, och han, lugnt flinande i skägget, frågade som om han redan kände svaret:

— Nå väl, kosack, vill du följa mitt kommando? Vet du, jag ogillar ord mot mig…

Dmitrij Zyrian, stridsvan kompanjon till Semjeyka, var också där; han svarade för de båda:
— Vår tjänst är densamma, Mikhail — den tillhör staten. Och om du är först här, måste du vara vår chef…

— Då samlar ni mannar, duverkare, avdelningen — sade Stadukhin. — Yukagirfursten Allay måste lydas. Han motsätter sig oss, anordnar bakhåll, dödar människor…

… I tre år vandrade kosacken Semjeyka genom tundran, försökte flera gånger övertala den stolta furst Allay att enas i fred. Men denne överraskade, gav sig på dem i bakhåll, och där började närstrid där Semjeyka åter gjorde sig bemärkt, då han dödade Yukagirernas starkaste och modigaste krigare — Allays bror.

Själv blev Semjeyka svårt sårad: ett vridet järnspjut gick igenom hans arm.

Några på den hårda Kolyma och Jakutsk återvände kosackerna med skattefångst, men endast tolv män under Semjeykas ledning stannade kvar i ostrogen. De sysselsatte sig med fredliga göromål: fiskade, lagade sina utslitna kläder, plockade läkeörter för att läka såren…

På natten belägrade Alla y den ostrog, och föreslog för Semjeyka att kapitulera enligt hans furstliga nåd. Denna nåd var dock inte mycket: fursten sade att Semjeyka fick välja sitt dödssätt — eld, rep eller kniv.

Semjeyka skrattade högt till svar:
— Pröva bara, Allay! Vi är ryssar, och ryssar ger sig aldrig!..

Och soldaterna anföll ostrogen. Steg över liken av sina halvvilda soldater, stormade Allay först in i ostrogen…