Vad händer när ett dåligt betyg förändrar allt?

Det hela började med två dåliga betyg i geometri, och om inte det hade hänt, skulle inget mirakulöst, inget fantastiskt – ja, till och med inget övernaturligt – ha inträffat i våra liv. Men vi fick våra dåliga betyg, och redan dagen därpå hände något som vi aldrig skulle ha kunnat förutse. Det var vid rastens slut, precis efter vårt betygsfiasko, när Zina Fokina, vår klassens ledare, kom fram till oss. Hon sa: "Barankin, Malinin, hur kan ni! Vilken skam! Ni har smutsat ner hela skolan!" Och sedan samlade hon flickorna omkring sig, som om de redan var på väg att smida en plan mot oss. Där stod vi, förlorade och utanför, och såg på medan de viskade och rörde sig ihop. Vad de egentligen planerade för oss hade vi ingen aning om.

Tidningen var vacker, fylld med färger och liv. Mitt på framsidan fanns ett klart och tydligt motto: "Våra enda betyg ska vara ‘bra’ eller ‘utmärkt’!" Men det var något med våra långsamma, dystra ansikten som inte passade in i tidningens glada ton. För att återställa ordningen och ge tidningen sitt forna utseende skrev jag ett brev till Kuzyakina, där jag föreslog att vi borde ta bort våra bilder från tidningen. Under ordet "fin" ritade jag två tunga streck. Men Era, som alltid, ryckte bara på axlarna och ignorerade min förfrågan.

När den sista skoldagen ringde in till slut, och alla andra elever rusade mot dörren, var det som om vi var fast i en annan värld. När jag just skulle trycka upp dörren med min axel, ställde sig Era Kuzyakina framför mig och sa: "Gå inte! Vi ska hålla ett möte. Ett allvarligt möte." Och medan hon sa det, tittade hon på mig med en ilsken blick. Hennes ord var bara början. Zina Fokina, vår klassledare, stödde henne och ropade till oss att vi skulle återvända till våra platser. Det var ingen vanlig samling. Inte ett möte, utan en "seriös diskussion". Vad som följde var som ett drama på en scen: alla elever började skälla på oss, slå på borden och ropa. Vi var helt förvirrade. Vem hade hört talas om att

Vad innebär det att vara en människa?

När vi befinner oss vid gränsen mellan liv och död, mellan människa och något annat, blir vi ofta medvetna om det yttersta av vårt mänskliga väsen. I en förvirrad och skrämmande värld, där gränser suddas ut och förhållandet mellan livsformer förändras till något mycket mer primitivt, ställs frågan om vad det verkligen innebär att vara människa. Är det något vi är, eller är det något vi gör? Det här dilemmat rör sig genom hela vår existens, från den mest avlägsna tanke till vårt sista andetag.

Kostya Malinin och jag fann oss plötsligt i en situation som satte detta på sin spets. Vi, som var på väg att dö i en förutsägbar, men ändå grym död, i en värld där allting var förlorat, på en blomma som låg några få steg från mänskligheten, frågade oss själva om allt vi hade lärt oss, levt genom och kämpat för verkligen skulle vara förgäves. Vad skulle det ha varit för mening? I en sådan värld, där allt runtom oss förlorade sin mening, när den sista striden mellan Myrmicks och svarta myror var över, såg vi plötsligt klart att vi själva inte längre var de vi trott att vi var.

I min egen förvirring och ensamhet började jag fundera på om jag verkligen var en man. Jag kände att jag var den som lämnat min vän bakom mig. Det var jag som hade dragit honom in i detta helvete, och nu var han borta, borta för alltid. Men så, genom en mystisk och oförklarlig händelse, återfick jag min mänskliga gestalt. Jag hade återigen blivit den jag var, eller kanske snarare, den jag behövde vara för att förstå den större sanningen om oss alla.

I denna omvälvande stund, när jag öppnade mina ögon och såg mina egna ben, kände jag på ett sätt att jag inte längre var samma person. Min kropp var återigen mänsklig, men min själ bar på ett stort tomrum. Jag hade inte bara förlorat min vän, jag hade förlorat en del av mig själv. Och ändå, när jag stod där, i en trädgård som var oförändrad, bland alla de små varelserna och växterna som jag tidigare bara hade sett som bakgrund, insåg jag att jag var något mer. Jag var mer än bara ett litet djur i en enorm värld. Jag var en del av något större, något som jag kanske inte helt kunde förstå.

Men är detta vad det innebär att vara människa? Är det vår förmåga att förstå vårt eget lidande, att bearbeta förlust och leva vidare, som definierar oss? Eller är det förmågan att skapa meningsfulla relationer, att handla med mod och ära i svåra tider? Människan är inte bara den kropp vi ser, inte bara de beslut vi fattar – människan är den historia vi skapar tillsammans, genom våra handlingar och våra relationer.

För att verkligen förstå vad det innebär att vara människa måste man förstå dessa två saker: vår sårbarhet och vår förmåga att stå upp för andra, att agera för något större än oss själva. Och kanske är det också att lära sig att acceptera att vi, precis som våra vänner och fiender, inte alltid kommer att förstå världen fullt ut – men vi kan alltid välja att kämpa för det som är rätt, för det som gör oss till människor. Det handlar inte bara om att vara, utan om att göra – och i våra handlingar, där vi inte bara tänker på oss själva, kan vi finna det sanna svaret på frågan om vad det innebär att vara människa.

Vad betyder det att vara människa? En reflektion om existens och självmedvetande

Vad betyder det egentligen att vara en sparv?

Jag klamrade mig fast vid grenen, vinden vred sig runt mina fjädrar, och Mooska – den familjära katten – stod där nere i gräset, slickade sig om munnen och svängde på svansen. Några fjädrar, mina fjädrar, svävade genom luften som fiskar i ett akvarium. Kostja satt en bit bort och kvittrade med en ton av skadeglädje. Han hade genast anpassat sig till sin nya verklighet, till skillnad från mig. Jag kunde fortfarande inte vänja mig vid tanken på att jag nu var en sparv. En enkel, bräcklig varelse som katten såg som byte.

När faran var över och Mooska hade försvunnit, kände jag ändå hur fjädrarna reste sig. Rädslan var kvar, fast jag visste att det inte fanns något att vara rädd för längre. Kanske var det just det som var den första verkliga insikten – att rädsla inte alltid lyder förnuftet. Den stannar kvar i kroppen, i vingarnas darrning, i minnet av klorna som nästan hann fatt.

Kostja skällde ut mig, men jag orkade inte svara. Jag gömde huvudet under vingen, försökte stänga ute hans ord. Då hörde jag rösten. En gammal, rosslig stämma. En gammal sparv satt bredvid mig,