Hur påverkar klimatförändringar mänskliga rättigheter?

Både antalet ratificerande stater och antalet undertecknare rapporteras för varje internationell människorättstraktat, men dessa siffror är inte ömsesidigt uteslutande. En stat kan vara både en undertecknare och en part i en traktat. Dock medför undertecknandet av en traktat ingen större ansvarighet och kräver inte regelbundna granskningar. Att vara en part i en traktat innebär däremot att staten är ansvarig för att upprätthålla traktaten och delta i granskningar. Den människorättstraktat som har flest ratificeringar är FN:s konvention om barnets rättigheter, som ratificerats av nästan alla stater, med undantag för USA. USA har i sin tur inte ratificerat någon människorättstraktat, med undantag för de som rör civila och politiska rättigheter, vilket är en markant skillnad jämfört med andra länder.

I andra regioner, såsom den Amerikanska kontinenten, Afrika och Europa, inkluderas mänskliga rättigheter i de regionala traktaterna. Ett exempel är det amerikanska protokollet i San Salvador som innehåller rättigheter till hälsovård, utbildning, mat, arbetsvillkor samt skydd för barn, personer med funktionsnedsättning och äldre. Men USA har inte ratificerat detta avtal, vilket visar på en markant skillnad i synen på mänskliga rättigheter, särskilt när det gäller sociala, kulturella och ekonomiska rättigheter.

För att förstå hur mänskliga rättigheter tillämpas i praktiken är det viktigt att notera att USA, även om det erkänner vissa rättigheter som mänskliga rättigheter, har en begränsad syn på dessa. Trots att många amerikaner stödjer koncept som barns rättigheter, jämställdhet mellan könen och icke-diskriminering, finns det inte ett konstitutionellt skydd för sociala och ekonomiska rättigheter. Program som Supplemental Nutrition Assistance Program (SNAP) kan till exempel avskaffas när som helst, vilket kan hota grundläggande social trygghet.

Klimatförändringar och deras påverkan på mänskliga rättigheter innebär en ytterligare dimension av utmaningar för världen. Klimatförändringarna orsakar redan nu extrem värme, döda jordbruksdjur, förlorade skördar, översvämningar och utbrott av dödliga sjukdomar. Små öar har försvunnit, och länder som Bangladesh och Nederländerna är extremt sårbara för stigande havsnivåer. Städer i USA som Miami, New York och San Diego riskerar att översvämmas inom de kommande århundradena. Redan idag finns över en miljon klimatflyktingar, och det är förväntat att denna siffra kommer att växa avsevärt.

Klimatförändringarna kräver en kollektiv förpliktelse att skydda mänskliga rättigheter. Stater måste ta ansvar för att tillhandahålla tillräcklig mat, vatten, medicin och bostäder, och det måste finnas en universell skyddsnivå för människor världen över. Mänskliga rättigheter måste garanteras, även i en tid då klimatförändringar skapar nya och oväntade risker för mänsklig säkerhet. Enligt kontoret för högkommissarien för mänskliga rättigheter (OHCHR) räcker det inte att enbart säkerställa att klimatåtgärder inte strider mot mänskliga rättigheter. En rättighetsbaserad strategi innebär att stater aktivt måste arbeta för att skydda och främja alla mänskliga rättigheter.

Det är också viktigt att förstå att den ekonomiska och sociala rätten till ett värdigt liv inte är universellt skyddad eller erkänd, särskilt i länder som USA. Trots att många individer och grupper i dessa länder stöder rättigheter till bostad och sjukvård finns ingen konstitutionell garanti för att dessa rättigheter ska upprätthållas på lång sikt. Det innebär att även om människor stöder dessa rättigheter på individuell nivå, finns det inga formella lagar som säkerställer att dessa rättigheter inte kan tas bort eller minskas.

Klimatförändringarnas påverkan på människor kommer inte att bara vara ett geografiskt problem utan ett globalt en, vilket kräver att internationella mekanismer och samarbete stärks för att skydda de mest utsatta. Stater har en skyldighet att skydda de mest utsatta samhällena mot de faror som klimatförändringarna medför och att arbeta tillsammans för att skapa hållbara lösningar som inte bara fokuserar på att minska växthusgasutsläpp, utan också på att skydda människor från de allvarliga konsekvenserna av klimatrelaterade katastrofer.

Hur illa kan det bli? Klimatförändringarnas inverkan på mänskligheten och planeten

Ett sätt att bättre förstå omfattningen av denna globala kris är att titta på några jämförelser. Under sommaren 2017 steg temperaturen i södra Europa över 40°C, vilket orsakade dödsfall och sjukhusinläggningar. Samma sommar, i Kuwait, var dagstemperaturen 45°C. Forskning som publicerats i tidskriften Climatic Change visar att delar av Nordafrika och Mellanöstern kan bli obeboeliga redan år 2050. Det förutspås att städer som Doha, Abu Dhabi och Bandar Abbas kan ha temperaturer på omkring 76°C år 2100. Även längre bort från ekvatorn kan det bli outhärdligt varmt. I Phoenix kan dagstemperaturen sommaren 2050 vara normala 55°C.

Innan vi når dessa extremiteter måste vi redan idag börja tänka på alternativa bostäder, anständiga boendemöjligheter, nya skolor och arbetsplatser. Klimatförändringar påverkar inte bara våra livsstilar, utan förväntas också skapa nya sociala och ekonomiska utmaningar.

Hurricanes spelar en stor roll i den här omvandlingen av klimatet. Förutom stigande havsnivåer, som ger mer vatten till orkaner, betyder varmare havsyta att luften kan hålla mer fukt, vilket leder till kraftigare regn under orkaner. Under 2017 drabbades Atlantens kuster av orkanerna Cindy, Franklin, Gert, Harvey, Irma, Jose, Katia och Maria. Dessa orkaner var bland de mest förödande i modern tid, särskilt Harvey och Irma som resulterade i enorma förluster i både liv och egendom.

Arktis och Antarktis har också varit föremål för intensiv uppmärksamhet, och förändringarna där är allvarliga. I juli 2017 bröts en 2 200 kvadratmil stor ishylla, Larsen C, loss från Antarktis och drev bort i Sydhavet. Trots att denna ishylla redan var flytande, och därför inte direkt bidrar till höjningen av havsnivån när den smälter, är uppvärmningen av Antarktis mycket oroande. Till skillnad från Antarktis är smältningen av Grönlands isark mycket allvarligare. Beräkningar visar att Grönland förlorar cirka 270 miljarder ton is varje år. Om hela Grönlands inlandsis smälter, skulle det orsaka en global havsnivåhöjning på mer än 6 meter.

Klimatförändringarnas påverkan på människors hälsa är också mycket allvarlig. Enligt rapporter från Union of Concerned Scientists kommer förändringarna i lufttemperaturen och nedbörd att orsaka allvarliga hälsoproblem, särskilt i Afrika där jordbruket är en grundläggande försörjning för majoriteten av befolkningen. Förändringar i nederbörd och temperatur har redan orsakat skördar att misslyckas, vilket resulterat i allvarlig livsmedelsbrist. Dessutom kommer det att bli ett ökat antal väderrelaterade sjukdomar, såsom diarré, malaria och hetta, vilket enligt WHO kan orsaka 250 000 fler dödsfall per år mellan 2030 och 2050.

En annan avgörande aspekt som bör beaktas är relationen mellan luftföroreningar och klimatförändringar. De huvudsakliga källorna till CO2-utsläpp—kol- och oljeproduktion—är också de största källorna till luftföroreningar som påverkar människors hälsa. Vissa föroreningar, såsom metan och sot, har även direkt påverkan på klimatet eftersom de kan både värma och kyla jordens atmosfär.

Även om klimatförändringarna redan påverkar vädermönster, ekosystem och hälsa globalt, fortsätter vi att se hur växter och djur tvingas migrera till högre höjder i jakten på svalare temperaturer. Detta kan leda till att vissa arter försvinner helt om de inte kan anpassa sig till de nya förhållandena. Djur- och växtmigration är också förknippad med nya utmaningar inom jordbruket, eftersom fler skadedjur och sjukdomar sprids till områden där de tidigare inte fanns.

Hur vi kan samarbeta för att rädda planeten: Klimatförändringar och global rättvisa

Vi står inför en gemensam utmaning. Det spelar ingen roll vad vi kallar det – om det är demokratisk, kommunistisk eller något annat begrepp som definierar vår politiska och sociala verklighet. Det som är klart är att om vi inte arbetar tillsammans, kommer vi att misslyckas. Oavsett vilken etikett vi sätter på vårt samarbete, så måste vi förstå att vi är alla i samma båt, och när det gäller att lösa de globala kriser som klimatförändringarna medför, finns det inga praktiska skillnader mellan oss.

Det är något som Fijis premiärminister Frank Bainimarama poängterade under sitt tal vid COP23, där han framhöll vikten av att alla nationer – och därmed alla människor – måste samarbeta för att bromsa planetens uppvärmning. Vi måste gemensamt anta förnybara energikällor, hantera nödsituationer och dela resurser. Men för att detta ska vara möjligt måste vi också ta itu med några av de största hindren för detta samarbete: rasistisk och ekonomisk ojämlikhet.

Rasism och social ojämlikhet spelar en avgörande roll i hur vi kan arbeta tillsammans. I länder med större andel av svart befolkning ser vi ofta sämre hälsoutfall, vilket gör det svårare att samarbeta som jämlikar i kampen mot klimatförändringarna. För att skapa rättvisa måste vi se till att resurser för att bekämpa klimatförändringar är jämt fördelade mellan länder, oavsett om de är huvudsakligen svarta eller vita. De mest ekonomiskt utvecklade länderna, som historiskt har orsakat en stor del av växthusgasutsläppen, har ett särskilt ansvar att hjälpa de fattigare nationerna att övergå till förnybar energi.

Ekonomisk ojämlikhet är ett annat stort hinder. Den rika delen av världens befolkning håller en oproportionerligt stor andel av de globala resurserna, vilket gör det ännu svårare att samla det nödvändiga stödet för att lösa klimatkrisen. I USA, till exempel, tjänar de rikaste 10 procenten av hushållen nästan 30 procent av landets totala inkomst, medan 10 procent av hushållen äger 76 procent av all förmögenhet. Detta skapar ett djupt klyftigt samhälle där de rika, som ofta är mer likgiltiga för omvärldens lidande, sätter sig själva i en position där de har svårt att relatera till de utsatta.

Det finns dock en ljuspunkt. Vi har för första gången i mänsklighetens historia möjligheten att samarbeta på en global skala för att förhindra en katastrof. Vi kan, om vi samarbetar, nå de mål som sattes i Parisavtalet, där vi enas om att hålla den globala medeltemperaturen under 1,5 grader Celsius jämfört med förindustriella nivåer. Detta mål kan verka ambitiöst, men det är långt ifrån omöjligt om vi, som global gemenskap, agerar snabbt och med beslutsamhet. Och det handlar om mer än klimatförändringar. Detta samarbete kan, som Bainimarama antyder, bli plattformen för att hantera framtida globala utmaningar som hunger, utbildning, flyktingkriser och global fred.

Klimatförändringar är en global kris som kräver globalt samarbete. Men denna kris handlar inte bara om växthusgaser och energi. Det handlar också om att förstå de underliggande sociala och ekonomiska orättvisor som hindrar oss från att agera som en enad värld. För att lyckas måste vi skapa ett mer rättvist samhälle, både globalt och nationellt. Det handlar inte bara om att minska utsläppen av växthusgaser – det handlar om att bygga en mer rättvis, jämlik och hållbar framtid för alla.

För att verkligen kunna ta itu med klimatförändringarna måste vi vara medvetna om hur sammanflätade de är med frågor om rättvisa, ekonomi och globala relationer. Klimatkrisen är inte bara en miljöfråga; det är en fråga om mänskliga rättigheter, om att ge alla människor, oavsett deras ursprung eller ekonomiska status, samma möjligheter att överleva och blomstra i en förändrad värld. Endast genom ett genuint och omedelbart samarbete mellan alla nationer och samhällen kan vi hoppas på att vända denna kris och skapa en hållbar framtid.