Det finns en tendens att se Donald Trump som en president av exceptionell natur, en som inte liknar någon annan i amerikansk historia. Hans framträdanden i media, hans kontroversiella uttalanden och hans politiska strategi bryter ofta mot etablerade normer. Men trots denna uppfattning visar hans faktiska presidentperiod på en annan verklighet, en som är betydligt mer vanlig än vad man skulle kunna tro. Det är inte för att Trump saknar energi eller vilja, utan snarare för att det amerikanska systemet och hans egen förmåga som ledare har dragit honom in i det mest typiska och konventionella av politiska mönster.

Det som först framstår som ett exceptionellt valresultat, med en väljarskara som tycktes vara djupt olik tidigare presidenter, visar sig vid närmare granskning vara ganska vanligt. Republikaner röstade för honom som sin kandidat, och demokrater röstade för Hillary Clinton, på ett sätt som var i linje med tidigare val. Trump vann visserligen en större del av arbetarklassen än Mitt Romney hade gjort fyra år tidigare, men denna rörelse av mindre utbildade väljare till det republikanska lägret var inte på något sätt en ny företeelse. Historiskt sett har det funnits en långsam men stadig förflyttning av arbetarklassen mot republikanerna, och det var inte Trump som på något betydande sätt förändrade denna trend. Trots att invandring och andra rasrelaterade frågor var i centrum för hans kampanj, där han kallade mexikaner för våldtäktsmän och brottslingar och förknippade muslimsk invandring med hot mot nationell säkerhet, fanns det ingen märkbar omfördelning av röster baserat på ras eller etnicitet jämfört med tidigare val.

Trump, som president, har få viktiga framgångar att visa upp, åtminstone inte enligt hans egen syn på sin storhet. Hans få prestationer är främst av det traditionella republikanska slaget, vilket gör att hans presidentskap inte avviker från det vanliga. Men hur hamnade vi här? Hur kunde det presidentskap, som vid första anblicken verkar vara det mest extraordinära i USA:s historia, förvandlas till något så ordinärt?

Svaret på denna fråga är ganska enkelt. Först och främst skapades det amerikanska systemet för att begränsa ambitiösa och potentiellt farliga ledare. Presidenten måste dela sina konstitutionella makter med andra och som den politiska historikern Neustadt (1990) påpekade: "att dela innebär att begränsa". Alla presidenter måste arbeta inom konstitutionella strukturer som är separerade och begränsade. Denna struktur begränsar presidentens handlingsutrymme. Detta är normalt, detta är ordinarie, och det är den amerikanska modellen. Självklart har vissa presidenter haft möjlighet att åstadkomma stora förändringar, att lämna ett bestående avtryck på landet, och dessa anses vara de stora presidenterna. Men Washington, Lincoln och Roosevelt hade förmånen att vara verksamma under kriser – krig, inbördeskrig, depression – när makten flödar till den verkställande grenen, vilket presidenterna kunde utnyttja för att genomföra långvariga och djupa reformer. Men trots att kriser ger ökad möjlighet till presidentens framgång, garanterar de inte att han eller hon kommer att lyckas. För att göra historia måste en president vara kapabel att ta tillvara på de möjligheter som uppstår och använda sina politiska färdigheter för att uppnå resultat (Edwards III, 2012). Dessa färdigheter handlar till stor del om förmågan att förhandla och övertala andra beslutsfattare om fördelarna med hans idéer, lagförslag eller handlingssätt.

Barack Obamas chef för personalen, Rahm Emanuel, påpekade en gång att "man ska aldrig låta en allvarlig kris gå till spillo", men Obama kritiseras av vissa för att ha gjort just detta. Under finanskrisen 2008 hade han möjlighet att genomföra omfattande reformer för att förändra det amerikanska finansiella systemet och sociala strukturer, men valde istället att rädda det som redan fanns. Han räddade bankerna som orsakade krisen till en kostnad av hundratals miljarder dollar för den amerikanska skattebetalaren, och han misslyckades med att hålla individer ansvariga för deras felaktigheter. Slutresultatet blev en serie ljummare reformer som egentligen förstärkte den finansiella status quo. Trump har däremot inte haft någon sådan kris att hantera och utan en sådan möjlighet för handlingsutrymme har hans chanser att göra något av historisk betydelse varit starkt begränsade.

Dessutom styr Trump under en period av extrem politisk polarisering, där politiker från oppositionen är ovilliga att stödja presidentens initiativ. Att bygga överenskommelser över partigränserna, vilket en gång var vanligt, har blivit sällsynt. Med intressegrupper som är bättre organiserade och finansierade än någonsin och med Högsta domstolens beslut om Citizens United, som gör det möjligt att spendera obegränsade summor på politiska kampanjer, kan de effektivt skydda sina redan etablerade intressen och motverka hot om reformer. Det politiska systemet har blivit alltmer trögt och svårnavigerat, vilket gör att presidentens möjligheter att påverka minskar. Det finns idag mindre utrymme för övertalning, och när övertalning ändå sker är den generellt sett mindre effektiv.

Men det finns också en annan aspekt som förklarar Trumps "vanlighet": själva hans personlighet och arbetsmetod. Trump har visat sig vara ineffektiv i sina ledarskapsförmågor. Han har inte lyckats "tömma träsket", som han lovade i sin valkampanj. Han har inte kunnat bryta igenom de etablerade praktikerna, reglerna och regleringarna som styr utgångarna i amerikansk politik, vilket är en av anledningarna till att hans få politiska framgångar har varit de traditionellt republikanska, snarare än populistiska eller radikalt förändrande.

En av Trumps största svagheter har varit hans brist på strategisk förmåga. Hans beslut om personal, till exempel, baserades ofta på lojalitet och utseende snarare än erfarenhet, kompetens eller ideologi. Han verkar ointresserad av de interna stridigheter som pågår i hans administration och har istället tillåtit, ja till och med uppmuntrat, kaos. Hans sätt att föra politik är djupt problematiskt, med en tendens att ändra ståndpunkter på en sekund och en förkärlek för att använda Twitter för att styra sitt offentliga liv. Hans största metod för att åstadkomma framgång – vad vi kan kalla "gisslanpolitik" – har visat sig vara självdestruktiv.

Trumps metodologiska brister har försvårat hans förmåga att uppnå sina politiska mål och öppnat ett utrymme där andra snabbt har kunnat dominera agendan. Denna brist på strategisk förmåga förklarar varför Trumps få politiska framgångar har varit begränsade till mainstream-republikanska förslag snarare än någon större samhällsförändring.

Hur Trumps förhandlingstekniker och oförutsägbarhet påverkade hans relation med Kongressen

Donald Trump kom till presidentposten som en outsider, med löften om att skaka om Washington och förhandla på ett sätt som ingen tidigare hade gjort. Hans rykte som en skicklig förhandlare och affärsman var en central del av hans politiska varumärke. Men när han ställdes inför den komplexa och ofta oförutsägbara verkligheten i amerikansk politik, särskilt i relation till Kongressen, visade det sig att hans stil för att hantera politikens kraftspel inte var lika framgångsrik som han hade hoppats.

Ett av de största hindren för Trump att lyckas bygga koalitioner och få igenom sina reformer i Kongressen var hans brist på en konsekvent politisk agenda. Han lyckades ofta inte kommunicera sina ståndpunkter klart och tydligt. Hans svängningar mellan olika positioner på viktiga frågor gjorde det svårt för hans politiska motståndare och allierade att förstå var han egentligen stod. Under ett berömt möte med kongressledamöter om immigration, i januari 2018, framstod Trump som osäker och oförmögen att hålla fast vid en enda ståndpunkt. Ibland föreslog han en omfattande lösning, vid andra tillfällen bad han om en "ren" DACA-lösning, och ytterligare ibland betonade han vikten av att bygga en mur på gränsen. Denna brist på tydlighet i hans förhandlingar bidrog till att skapa en atmosfär av förvirring och instabilitet bland de som försökte arbeta med honom.

Trump ansågs vara en mästare på att förhandla om affärsavtal, men den typen av förhandlingar skiljer sig fundamentalt från de som krävs i den politiska arenan. Affärsnegotiationer handlar om att få det bästa avtalet för ett företag eller en enskild person, medan politiska förhandlingar ofta kräver kompromisser och långsiktiga relationer. Trump, med sin affärsinriktade inställning, tenderade att överskatta värdet av att hålla fast vid en hård förhandlingslinje utan att förstå det finstilta i politiska allianser.

En annan aspekt som påverkade hans förhandlingsförmåga var hans karaktär. Trump hade en tendens att vara nedlåtande och respektlös mot politiker från alla sidor. Hans krav på lojalitet utan att ge något tillbaka skapade spänningar, inte bara inom det egna partiet, utan även med oppositionen. Trots sin självutnämnda förmåga som en "stor förhandlare" har hans stil inneburit att han har haft svårt att bygga de långsiktiga relationer som krävs för att effektivt navigera genom den politiska processen i Washington.

En del kritiker menade att Trumps förhandlingstekniker var en bluff. Hans rykte som en skicklig förhandlare förstördes av hans okunskap om politik och hans ovilja att respektera det komplexa maktspelet i Washington. Hans förmåga att skapa en stark förhandlingsposition genom att bygga upp en pålitlig rykte, en förmåga som är viktig för att samla stöd och skapa koalitioner, saknades. Trump misslyckades med att upprätthålla de grundläggande principerna för politiska förhandlingar, som att vara pålitlig, förutsägbar och konsekvent i sina åtgärder.

För att verkligen lyckas i Washington måste en president bygga ett starkt rykte som en förhandlare som både är trovärdig och respektfull. Politiker och kongressledamöter som Trump försökte samarbeta med, behöver känna att de kan lita på hans ord och att hans beslut är långsiktiga och genomtänkta. Detta är särskilt viktigt när det gäller att få igenom viktiga reformer och budgetbeslut. Trumps sätt att hela tiden omvärdera sina beslut gjorde det svårt för hans medspelare att veta hur de skulle förhålla sig till hans agenda, vilket ledde till att många av hans förslag aldrig blev verklighet.

Det finns även ett grundläggande problem med Trumps inställning till politikens dynamik. För honom var politiken inte nödvändigtvis en fråga om långsiktig styrning och samarbete, utan mer en fråga om att "vinna". Denna attityd kunde vara effektiv i affärer, där man ofta arbetar för att få ett bättre avtal än motparten, men i den politiska världen krävs det mer än så. Politiken handlar om att bygga hållbara lösningar för medborgarna, att säkerställa att de institutioner som styr landet fungerar effektivt och stabilt.

Trots sina påståenden om att vara en "outsider" som skulle förändra Washington, föll Trump i många av de fällor som är typiska för politiska aktörer i maktens centrum. Hans oförutsägbarhet och inkonsekventa ståndpunkter underminerade inte bara hans egna förmågor att genomföra sin politik, utan gjorde det också svårare för hans allierade att samarbeta med honom. I slutändan visade det sig att hans förhandlingstekniker, när det gäller politik, inte var lika framgångsrika som han trott.

Det är avgörande att förstå att politiska förhandlingar handlar om mer än att vinna här och nu. För att vara framgångsrik i att leda ett land krävs förmågan att bygga långsiktiga relationer, visa respekt för motståndare, och att kunna kommunicera konsekvent och tydligt. Trump misslyckades ofta med dessa grundläggande krav, vilket försvårade hans förmåga att navigera i den politiska terrängen.

Hur kan en extraordinär president ha ett ordinärt presidentskap?

När vi ser på de två senaste amerikanska presidenterna, Barack Obama och Donald Trump, framstår skillnaderna i deras syn på utrikespolitik som tydliga. Obamas administrations syn på globalisering och multilaterala samarbeten byggde på ett komplext nät av interdependenser och diplomatiska relationer. Hans utrikespolitik försökte vara både sofistikerad och reflekterande, där fördelarna med samarbete mellan länder stod i centrum. För Obama var världen ett sammankopplat system där nationer borde arbeta tillsammans för att lösa gemensamma problem.

Trump, å andra sidan, närmar sig utrikespolitik från ett mer realistiskt perspektiv. Hans syn på internationella relationer är präglad av nationalism, där varje nations suveränitet och självständighet sätts i första rummet. Han avvisar globalismen och ser internationella organisationer och multilaterala avtal som ineffektiva eller till och med skadliga. Trumps världssyn grundas på en mer direkt maktbalans där internationella relationer ses som ett nollsummespel – en värld där vinster för en part innebär förluster för en annan.

När vi ser på Trump genom linsen av republikanska prioriteringar blir hans utrikespolitik mindre radikal än den först verkar. Hans politik är inte så mycket en revolution som en återgång till traditionella republikanska ideal, där fokus ligger på styrka och nationell suveränitet. I jämförelse med tidigare republikanska presidenter som George W. Bush, Ronald Reagan och Richard Nixon, verkar Trumps politik faktiskt ganska ordinär. Trots att han genomförde en spektakulär kampanj, som bröt mot många etablerade normer, slutade hans valframgång vara typisk för en republikansk president.

I sin självbild ser Trump sin egen prestation som extraordinär, och han har ofta uttryckt att han tillhör de största amerikanska presidenterna. Men när man granskar hans faktiska åtgärder och resultat framstår dessa som mycket mer ordinära, särskilt när de ställs mot de överdådiga löften och självskryt han så ofta kommit med. Att lova att göra Amerika stort igen och stoppa den internationella föraktet för landet har visat sig vara lättare sagt än gjort.

Det finns flera faktorer som förklarar varför Trump, trots sin exceptionella personlighet och sätt att framträda som president, ändå hamnat i ett ganska ordinärt presidentskap. För det första är USA:s konstitutionen utformad för att begränsa presidentens makt och hindra en koncentration av makt i en enda individ. Dessa institutionella strukturer, som skapades för över 200 år sedan, har en stadig inverkan på Trumps handlingsutrymme, precis som på alla andra presidenter före honom. Utan en enorm politisk kris är det osannolikt att Trump skulle ha fått möjlighet att genomföra några större förändringar eller att omstöpa den internationella ordningen på det sätt han lovat.

Dessutom är Trump en outsider-president. Han saknar den politiska erfarenhet och det nätverk av allierade som andra presidenter har haft. Detta har försvårat hans möjlighet att snabbt skapa de politiska koalitioner och resurser som behövs för att genomföra större politiska förändringar. Trumps brist på erfarenhet av att leda ett så komplext politiskt system har försvårat hans regeringstid. Hans största svårighet har varit att han måste hantera ett politiskt landskap där han inte bara har stött på motstånd från oppositionen utan även från sin egen parti.

Trumps styrka, hans förmåga att övertyga och skapa uppmärksamhet, har gjort honom till en extraordinär president i offentlighetens ögon, men hans förmåga att styra på ett effektivt sätt har varit begränsad. Hans användning av media som ett primärt verktyg för att driva sin politik har ofta lett till att han förlorat viktiga stödjepunkter inom regeringen. Den personliga ledarskapsstil som han har tillämpat har underminerat det institutionella arbetet i Vita huset och skapat en splittrad administration.

Trots hans extraordinära självbild och populistiska framträdanden är resultatet av Trumps presidentskap relativt måttligt och präglat av konservativa republikanska idéer. Hans presidentperiod har inte varit en tid för revolutionerande förändringar eller en omvandling av den amerikanska politiska landskap, utan snarare en återgång till tidigare republikanska prioriteringar och politik.

I ljuset av detta är det viktigt att förstå att Trump, även om han varit en extraordinär figur inom det politiska spelet, har hanterat sin presidentskap på ett sätt som många skulle kalla ordinärt. Hans inkompetens i att bygga effektiva politiska allianser och hans oförmåga att övervinna de institutionella hinder han ställs inför förklarar varför hans presidentskap har varit långt ifrån det storslagna som han lovat. Den verkliga utmaningen för Trump, och för alla presidenter, är inte att skapa stora rubriker utan att kunna förverkliga långsiktiga politiska mål och skapa bestående förändring i en värld där makt och inflytande ofta fördelas på ett mer komplext och långsamt sätt.

Hur ska man förstå och tillämpa substitutionsregeln och integration genom delar?
Hur väl kan DES och IDDES simulera aerodynamiken hos isbelagda svepta vingar vid stall?
Hur hanteras analoga ingångar och ADC-konvertering i inbäddade system?