Hur Trump-administrationen förändrade USA:s utrikespolitik och relationen till Mellanöstern

I april 2019 meddelade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att Israel skulle börja annektera olagliga israeliska bosättningar på den ockuperade palestinska Västbanken, vilket effektivt dödade förutsättningarna för en tvåstatslösning. Samtidigt har USA:s hållning gentemot Saudiarabien varit nästan slavisk i sin eftergivenhet. Relationen mellan Washington och Riyadh har sina rötter i ett möte mellan president Franklin D. Roosevelt och kung Abdul Aziz Ibn Saud ombord på USS Quincy i Bitter Lake, Egypten, år 1945. Det var där den långvariga alliansen mellan de två nationerna grundades, en allians som byggdes på Saudiarabiens status som en olje-jätte, vilket gav Riyadh enorm ekonomisk och geopolitisk påverkan.

Under kalla kriget fördjupades förbindelserna när USA försökte hindra sovjetiskt inflytande i denna strategiskt viktiga region. Denna allians nådde sin kulmen under operationerna Desert Shield och Desert Storm 1990–1991, när Saudiarabien inbjöd USA att etablera en stor militärbas i Dhahran för att stödja kampen mot Irak. Trots att de internationella politiska och ekonomiska förutsättningarna förändrades efter dessa händelser, och trots att den kalla krigen var slut, stannade USA:s militära närvaro kvar i regionen och blev permanent.

Samtidigt blev den amerikanska militära närvaron i Saudiarabien problematisk, särskilt efter händelser som attacker mot amerikanska ambassader i Kenya och Tanzania 1998, attacken mot USS Cole 2000 och, inte minst, attackerna den 11 september 2001. Dessa attacker anses vara en konsekvens av den amerikanska närvaron i Saudiarabien, som orsakade starka reaktioner från extremistgrupper. Speciellt för al-Qaida, som med Osama bin Laden i spetsen såg USA:s närvaro som ett avgörande motiv för sina attacker.

I samband med dessa förändringar har relationen mellan USA och Saudiarabien genomgått ytterligare förändringar. Den 11 september och Saudiska engagemanget i finansiering av extrem islamistisk doktrin bidrog till att komplicera förhållandet ytterligare. I en läckt diplomatisk rapport uttryckte Hillary Clinton att "donatorer i Saudiarabien är den största källan till finansiering för sunnitiska terrorgrupper världen över". Trots detta förblev USA:s partnerskap med Saudiarabien intakt, inte minst eftersom Irans ökade inflytande i Mellanöstern efter Irakkriget 2003 oroade både USA och Saudiarabien.

Det är viktigt att förstå att dessa allianser, särskilt med Saudiarabien, inte bara bygger på gemensamma politiska mål utan också på en lång historik av strategiska överenskommelser. För USA är dessa allianser inte bara en fråga om säkerhet, utan också om ekonomiska och geopolitiska intressen, där olja och kontroll över regionala marknader spelar en stor roll. Samtidigt har detta förhållande varit föremål för kritik, både inom USA och internationellt, särskilt gällande den saudiska behandlingen av mänskliga rättigheter och deras engagemang i destabiliserande konflikter.

USA:s drag att lämna Iran-avtalet, som en del av sin "maximala press"-kampanj, förvärrade relationerna med globala aktörer och ställde Washington i opposition till andra viktiga världsmakter, från Europa till Kina. I det här sammanhanget kan vi också se att USA:s politik under Trump bidrog till en ökad spänning med Iran, trots att landet följer avtalet och att den strategiska betydelsen av avtalet för icke-spridning av kärnvapen fortfarande är stor.

För att bättre förstå dessa komplexa relationer och hur de påverkar inte bara Mellanöstern utan även världspolitiken, är det avgörande att se till de långsiktiga konsekvenserna av att undergräva internationella överenskommelser som JCPOA (Iran-avtalet). Dessa åtgärder kan inte bara isolera USA utan också skapa förutsättningar för nya konflikter, som de vi ser växa i Mellanöstern, där både USA och Saudiarabien har haft svårigheter att balansera sina långsiktiga mål med den realitet som råder på marken.

Det är också viktigt att notera hur dessa relationer påverkar USA:s inrikespolitik och hur beslut som tas i utrikespolitiken kan ha långtgående konsekvenser för både säkerhetspolitik och ekonomiska intressen. Vidare påverkas den internationella stabiliteten av USA:s val att förlita sig på sådana strategiska allianser i en allt mer multipolär värld. Samtidigt pågår en global omvärdering av USA:s roll som hegemon i internationella relationer, särskilt i takt med att Kina och andra regionala aktörer får mer inflytande.

Vad innebär återhållsamhet i amerikansk utrikespolitik?

Återhållsamhet i utrikespolitiken handlar om att förstå att inte alla globala händelser har en betydande inverkan på USA:s säkerhet eller medborgarnas välbefinnande. Det innebär också att förstå att USA:s förmåga att påverka resultat i andra länders inre angelägenheter är begränsad, ofta omstridd och kostsam. Ett viktigt kännetecken för en politik präglad av återhållsamhet är att användandet av militär makt inte ska vara första alternativet. USA:s primära verktyg för att uppnå sina utrikespolitiska mål bör vara diplomati, handel och samarbete, snarare än militär intervention.

Sedan andra världskriget har krig och militär intervention haft en oproportionerligt stor roll i USA:s utrikespolitik. Kenneth Waltz påpekade att USA under kalla kriget använde militär makt betydligt oftare än Sovjetunionen för att ingripa i andra länders angelägenheter. Efter kalla krigets slut har användningen av militär makt från USA:s sida ökat ytterligare. Enligt Congressional Research Service har USA använt sina styrkor utomlands över 200 gånger sedan 1989. Även om USA alltid kommer att behöva en stark militär för avskräckning och självförsvar, bör användandet av våld vara en sista utväg.

Det finns en inbyggd tro i USA på att världens angelägenheter kan styras bäst genom militär närvaro eller hot om våld. I själva verket är militär makt ofta en grov och ineffektiv metod, som inte sällan förstärker små konflikter, skapar nya fiender och drar USA djupare in i osäkra och omöjliga situationer. Den amerikanska strävan efter att sprida demokrati, bekämpa terrorism och bygga nationer med militär makt har ofta haft den motsatta effekten: att förvärra och förlänga konflikter snarare än att lösa dem.

Att omfamna principen om återhållsamhet innebär att Washington accepterar att USA inte alltid kan uppnå sina önskade resultat, och att dessa inte alltid kommer att komma snabbt. Diplomati är en långsam process och ibland, som i fallet med Syrien, kan diplomati inte förhindra eller lösa en konflikt. Men som även Syrien visar, var militär intervention inte en rimlig lösning för USA. Den syriska inbördeskrigen utgjorde inget direkt hot mot USA, och de underliggande problemen i Syrien kunde inte lösas genom militär makt.

Diplomati, handel och samarbete är de mest direkta vägarna för att uppnå USA:s utrikespolitiska mål: goda relationer med vänliga nationer, ökad ömsesidig handel och möjligheten att arbeta multilateralt för att sätta globala standarder och lösa globala problem. Trots att vissa förespråkare av USA:s primat menar att en global militär närvaro är nödvändig för att skydda världens marknader, är det faktiskt handelspolitik och internationellt samarbete mellan nationer som är viktigast. Handelsflöden kommer att fortsätta om USA drar tillbaka sina trupper från Sydkorea, men inte om USA lämnar Världshandelsorganisationen eller överger sina frihandelsavtal.

För att en framgångsrik utrikespolitik av återhållsamhet ska vara möjlig krävs ett mycket större engagemang för diplomati än vad vi har sett under tidigare administrationer. USA måste stärka sin diplomatiska kapacitet och infrastruktur, och det innebär att omdirigera resurser från Pentagon för att utbilda och anställa erfarna diplomater som kan utföra det svåra arbetet med flexibel och intelligent statsförvaltning. Statsdepartementet måste också byggas upp och revitaliseras efter den demoraliserande "omorganisationen" som genomfördes under Rex Tillersons tid och den indifference till diplomati som Trump-administrationen visade.

I slutändan bör USA:s utrikespolitik åter riktas mot de liberala värderingar och normer som traditionellt har varit grundläggande för landets politiska ledarskap. Under den nuvarande perioden av primat, har USA:s moraliska auktoritet eroderat och underminerat den normerande, regelbaserade karaktären hos det internationella systemet. Det är svårt att hävda att USA:s militära makt upprätthåller den liberala ordningen när landet stöder Saudiarabien, en av världens mest reaktionära och auktoritära regimer, i krigsbrott mot Yemen. Samtidigt som USA:s hårda linje mot Iran delvis motiveras av dess illiberala regim och stöd till terroristhandlingar, stödjer Washington flera diktaturer som själva understöder väpnade militanter.

Hur påverkar generationella skillnader amerikansk utrikespolitik?

En viktig aspekt av amerikansk utrikespolitik, särskilt när det gäller att förstå nuvarande och framtida trender, är påverkan av generationella skillnader på allmänhetens attityder och politiska beslut. Det finns en lång tradition av att studera hur olika generationer relaterar till och uppfattar den globala politiken. Från den kalla krigets dagar till dagens multipolära värld, har åldersrelaterade attityder och perspektiv på internationella relationer spelat en avgörande roll i hur USA förhåller sig till omvärlden.

Enligt forskning från Pew Research Center har den offentliga synen på olika utrikespolitiska frågor förändrats över tid, delvis beroende på ålder och erfarenheter. Till exempel, medan äldre generationer tenderar att vara mer konservativa i sin syn på militär intervention och USA:s globala ansvar, har yngre generationer ofta visat en större skepsis mot engagemang i utländska konflikter och en ökad betoning på diplomati och multilateralt samarbete.

Det är viktigt att notera att dessa skillnader inte enbart kan förklaras genom förändringar i politiska partiers ideologiska landskap. Snarare speglar de djupt rotade sociala och kulturella förändringar som format varje generation. För millenniegenerationen, som vuxit upp efter Sovjetunionens fall och sett framväxten av globala utmaningar som klimatförändringar och migration, är synen på utrikespolitik ofta präglad av en vilja att se världen genom en mer pragmatisk och humanitär lins. Denna generation tenderar att vara mer kritisk till militär intervention och mer benägen att stödja diplomatiska lösningar och internationella avtal som klimatavtal och migrationspakt.

En av de mest framträdande frågorna för dagens unga amerikaner är USA:s roll i internationella allianser, särskilt NATO. För många är det inte längre självklart att USA bör vara den dominerande makten i globala frågor. Detta står i kontrast till äldre generationer, där synen på globalt ledarskap har varit mer förknippad med USA:s överhöghet och en önskan att bibehålla en hegemonisk roll. Det innebär en potentiell konflikt mellan de som förespråkar ett mer interventionistiskt och hegemoniskt USA och de som söker en mer återhållsam och samarbetsinriktad utrikespolitik.

Vid sidan om detta har det amerikanska samhället blivit mer polariserat, vilket återspeglas i den utrikespolitiska debatten. Frågor som invandring, internationell handel och terrorism är djupt polariserande, och medan äldre generationer tenderar att stödja striktare gränskontroller och mer skyddade ekonomiska strategier, är yngre generationer mer öppna för en globaliserad värld. Det är därför inte förvånande att det finns så starka åsiktskillnader mellan olika åldersgrupper gällande USA:s inblandning i internationella konflikter och landets roll på den globala arenan.

För att förstå dessa dynamiker är det också viktigt att ta hänsyn till förändringar i den internationella ordningen. Efter kalla krigets slut och den unipolära världens framväxt har vi nu gått in i en mer multipolär värld där maktbalansen är mindre förutsägbar. Det innebär att yngre generationer har vuxit upp i en värld där USA inte längre ses som den enda globala supermakten, vilket kan påverka deras syn på landets utrikespolitik och dess engagemang i globala frågor.

Vidare måste vi förstå hur olika politiska och ekonomiska faktorer samspelar för att forma attityder och preferenser. Det är inte bara en fråga om ideologi eller politisk övertygelse, utan också om materiella förhållanden och förändringar i livsstilar och värderingar som förändrar människors syn på världen. I en tid av globalisering, där människor är mer sammanlänkade än någonsin genom teknik och sociala medier, påverkas unga människor av händelser runt om i världen på ett sätt som inte var möjligt för tidigare generationer.

I ljuset av dessa förändringar är det avgörande att förstå hur unga amerikaner idag förhåller sig till frågor som internationell handel, klimatpolitik och militär intervention. Det är inte längre en självklarhet att det amerikanska samhället kommer att stödja en global hegemonisk roll, och därför bör de som utformar USA:s utrikespolitik vara medvetna om dessa skiftande attityder och preferenser för att kunna navigera i en alltmer komplex och osäker internationell miljö.

Vidare, för att få en djupare förståelse för de faktorer som påverkar amerikansk utrikespolitik, är det viktigt att överväga den större bilden av global makt och inflytande. USA:s framtida utrikespolitiska strategi kommer sannolikt att behöva ta hänsyn till ett flertal nya utmaningar, inklusive uppkomsten av nya ekonomiska och politiska maktcentrum i Asien och Europa. Hur USA balanserar sina relationer med dessa aktörer, samtidigt som man beaktar interna politiska dynamiker, kommer att vara avgörande för den globala stabiliteten.