Att förstå vad som skiljer Trump-anhängare från andra konservativa, särskilt i termer av deras syn på uppfostran och personlighet, kräver en djupare analys av deras värderingar och prioriteringar. När det gäller uppfostran av barn, visar en undersökning att Trump-anhängare skiljer sig från andra grupper, inte nödvändigtvis genom en strikt auktoritär syn på samhället, utan snarare genom ett fokus på säkerhet och att skydda familj och kultur från externa hot. De flesta, oavsett politisk hemvist, föredrar att barn uppfostras att följa samhällets konventioner, följa auktoritet och arbeta tyst för förändring. Men när man går in på mer specifika aspekter, som hur barn bör bemöta auktoritet eller om de bör vara aggressiva i att driva förändring, börjar skillnaderna mellan Trump-anhängare och icke-Trump-anhängande konservativa bli tydligare.

Trump-anhängare är mer benägna att välja alternativet att inte arbeta i tysthet för förändring. Detta står i kontrast till den mer traditionella konservativa synen, där man anser att förändringar bör ske på ett mer subtilt sätt, utan att dra uppmärksamhet till sig själv. Även när det gäller att fostra barn att vara ödmjuka och blygsamma, verkar Trump-anhängare föredra att barn ska vara mer självsäkra och ha större självförtroende, vilket återspeglar den brash och självcentrerade stil som kännetecknar deras idol, Donald Trump. Detta visar att deras personlighet inte så mycket kan beskrivas som auktoritär, utan snarare som "securitär" – ett begrepp som betonar behovet av att skydda individen och den egna gruppen från externa hot.

Vid en närmare granskning av personlighetstest som mäter såväl auktoritär som securitär tendens, visar sig att Trump-anhängare tenderar att ha högre poäng på securitärskalan än på auktoritärskalan. Detta innebär att deras primära motivation är att säkerställa trygghet och stabilitet för sig själva och sina familjer, snarare än att upprätthålla strikt ordning och disciplin. Securitär personlighetsdrag fokuserar mer på att förbereda sig för hot från externa aktörer, snarare än att upprätthålla strikt hierarki och lydnad inom samhället. Det är därför inte förvånande att Trump-anhängare är mer benägna att hålla svaghet som något negativt och att lägga stor vikt vid att vara förberedd på hot.

De känslomässiga och psykologiska motiven bakom Trump-anhängarnas uppfattningar kan förstås som en reaktion på globalisering, social osäkerhet och en känsla av att traditionella värden hotas. Dessa individer upplever att deras kultur, familj och nationella identitet är under attack från externa krafter, och deras svar är att förstärka och skydda dessa element genom en fokus på säkerhet och självförsörjning. Detta skiljer sig från mer traditionella konservativa synsätt, där värderingar som lydnad och auktoritet har varit mer centrala.

Denna distinktion mellan auktoritär och securitär personlighet är viktig för att förstå hur Trump-anhängare inte bara ser på uppfostran av barn utan också på politiska frågor. När de rankade sina prioriterade politiska frågor, visade det sig att deras främsta oro rör säkerhet och att skydda det som de ser som viktiga inhemska värden, snarare än att bekymra sig om traditionell auktoritet. På detta sätt kan man förstå deras politiska agenda som en åtgärd för att bevara säkerheten och stabiliteten i deras egen kultur mot externa och interna hot.

För att bättre förstå dessa tendenser är det viktigt att beakta hur politiska idéer inte enbart formas av intellektuell övertygelse, utan också av psykologiska behov av säkerhet och identitet. Trump-anhängare, i jämförelse med andra konservativa grupper, tenderar att ha en mer defensiv syn på världen, där hot från omvärlden uppfattas som mer påtagliga och där det finns ett större behov av att förbereda sig för potentiella katastrofer.

Det är också av intresse att notera att dessa securitäriska tendenser inte är exklusiva för Trump-anhängare. Istället är det en gradvis utveckling där dessa drag också kan observeras bland icke-Trump-anhängande konservativa, om än i mindre utsträckning. Detta tyder på att de politiska och psykologiska uppfattningarna om säkerhet är ett bredare fenomen som sträcker sig bortom individuella politiska figurer och snarare reflekterar djupare, strukturella förändringar i samhället.

Hur länge lever säkerhetspopulismen vidare – är den ett eko eller en början?

Det är en vanlig föreställning att det som nu betraktas som nationalkonservativt motstånd mot globalisering och migrationsliberalism är en tillfällig reaktion, något som snart försvinner med generationsskiftet. Men frågan är mer komplex än så. Undersökningar visar att politiska attityder tenderar att stabiliseras redan vid cirka 25 års ålder, och även om viss förskjutning åt höger förekommer med stigande ålder, är stabilitet det mest dominerande mönstret. Detta antyder att den politiska orienteringen bland unga idag, även om den skiljer sig från äldre generationers, sannolikt inte kommer att förändras radikalt över tid.

När man tittar närmare på förhållandet mellan ålder och så kallad “securitarianism” – en politisk inställning som prioriterar nationell säkerhet, ordning och skydd mot yttre hot – framträder ett nyanserat mönster. Endast 3 % av amerikaner under 30 år ansåg 2019 att Donald Trump var en av de bästa presidenterna i USA:s historia, medan 31 % av dem över 70 år höll med om detta. Liknande skillnader framträder i inställningen till symboler som MAGA-kepsen, där bara 13 % av de yngre kunde tänka sig att bära en sådan, jämfört med 44 % av de äldre.

Det vore dock förenklat att tolka dessa siffror som ett tydligt tecken på ett snart slut för säkerhetspopulismen. I frågor som rör invandring, hot från andra länder, brott och terrorism, är skillnaderna mellan generationerna visserligen påtagliga – men inte absoluta. En betydande minoritet bland de yngre uppvisar redan idag en stark säkerhetsorientering: 20 % stödde Trump, 22 % ville minska invandringen, och 28 % föredrog säkerhet framför demokrati. Det är siffror som pekar på en strukturell närvaro av säkerhetspopulistiska instinkter även i den yngre befolkningen.

Det är också värt att notera att vissa värderingar inte förändras särskilt mycket med åldern. Idén att det är viktigare att ett land är säkert än demokratiskt stöds av nästan en tredjedel av befolkningen oavsett ålder. Rädslan för yttre hot – terrorism, Kina, brottslighet – är genomgående hög även bland unga, vilket indikerar att själva behovet av trygghet är tvärkulturellt och generationellt. Det är först i hur detta behov uttrycks politiskt som skillnaderna blir tydliga.

Säkerhetspopulismen är alltså inte en monolit bunden till en generation, utan ett återkommande svar på upplevda hot – verkliga eller symboliska. En intressant observation gäller afroamerikanska väljare. Trots att de röstar demokratiskt i högre grad än vita, uppvisar de i vissa avseenden starkare securitarian tendenser än sina vita partikamrater. Betydligt fler svarta demokrater än vita håller med om att vaksamhet är avgörande för att undvika att bli offer, och att det värsta som kan hända ett land är att uppfattas som svagt. Här samverkar erfarenheter av historisk utsatthet och marginalisering med en djupt rotad oro för säkerhet och stabilitet.

Det innebär att säkerhetspopulismen inte nödvändigtvis är högerideologisk i sin kärna, utan snarare ett sätt att orientera sig i en värld präglad av förlust av kontroll, social fragmentering och institutionellt förtroendefall. Det är också därför som en ny form av säkerhetspopulism kan vinna fo

Varför prioriterar olika grupper säkerhet över demokrati, och hur påverkar det politiken?

I en komplex politisk verklighet framträder skillnader i synen på säkerhet och demokrati tydligt mellan olika etniska grupper och politiska tillhörigheter. Bland demokratiska väljare är det särskilt intressant att notera att en betydligt större andel svarta demokrater prioriterar säkerhet framför demokrati jämfört med vita demokrater — 42 procent mot 14 procent. Detta tyder på en djupare oro över landets styrka och säkerhet, där uppfattningen att vara svag är det värsta som kan hända en nation. Denna oro förstärks också av tron på att utomstående sannolikt har illvilliga avsikter, något som 26 procent av svarta demokrater instämmer i, jämfört med 12 procent av vita demokrater.

Samtidigt är det en markant skillnad i vad som uppfattas som det största hotet mot landet. En överväldigande majoritet vita demokrater (83 procent) ser koncentrationen av makt inom landet som den största faran, medan endast 48 procent av svarta demokrater delar denna uppfattning. Denna skillnad pekar på hur erfarenheter av marginalisering och maktstruktur påverkar hotbilden — för svarta demokrater är hotet mer kopplat till yttre faktorer än interna maktkoncentrationer. Hispaniska demokrater ligger härmit på en mellannivå, med svar som i genomsnitt placerar sig mellan svarta och vita demokrater.

Skillnaderna mellan grupper sträcker sig även till andra politiska frågor. Svarta demokrater tenderar att inta mer konservativa ståndpunkter i sociala frågor, såsom lägre stöd för abort och homosexuella äktenskap jämfört med vita demokrater. Exempelvis stödjer endast 42 procent av svarta demokrater homosexuella äktenskap, jämfört med 83 procent av vita demokrater. Skolbön, en fråga ofta kopplad till konservatism, stöds av 56 procent av svarta demokrater mot 25 procent av vita demokrater. Även på ekonomiska frågor visar svarta demokrater en mer konservativ hållning, med större stöd för sänkta skatter generellt och mindre stöd för högre beskattning av de rika.

När det gäller securitarianism — en betoning på lag och ordning, nationell säkerhet och traditionella värden — är svarta demokrater i större utsträckning positiva till dödsstraff, begränsningar av invandring, rätten att bära vapen, ökade försvarsutgifter och att engelska ska vara nationellt språk. Dessa tendenser sträcker sig bortom enbart identitetspolitik och visar på komplexiteten i hur utsatta grupper samtidigt kan omfatta mer auktoritära eller säkerhetsinriktade perspektiv.

Det är viktigt att förstå att svarta amerikaners överväldigande stöd för demokratiska kandidater inte beror på ett avvisande av securitarianism, utan snarare på deras status som outsiders i samhället. När fler inom denna grupp kommer att uppleva sig som insiders kan man förvänta sig att deras securitarianistiska tendenser i större utsträckning kommer att återspeglas i politiska val, vilket potentiellt kan påverka Demokraternas ställning negativt. Liknande rörelsemönster kan också ses inom HBTQ-gemenskapen när acceptansen i samhället ökar, vilket kan leda till att fler med securitarianistiska värderingar söker sig till mer konservativa kandidater.

Trots att securitarianism i nuläget omfattar omkring en fjärdedel av vuxenbefolkningen, förblir dess inflytande betydande i amerikansk politik, särskilt inom Republikanerna där nästan hälften identifierar securitarianism som sin viktigaste fråga. Även bland republikaner som prioriterar sociala eller ekonomiska frågor är securitarianism ofta den näst viktigaste frågan, vilket indikerar en bred förankring i partiets bas.

Securitarianismens framtid hänger nära samman med partikoalitioner och hur dessa grupper väljer att samarbeta eller splittras. Efter Trump-eran kvarstår frågan om republikanerna kommer att fortsätta vara en koalition av securitarianer och icke-securitarianer eller om en mer uttalad uppdelning kommer att ske. Resultatet av detta kommer i hög grad att avgöra politiska landskapet framöver och säkerhetens roll i amerikansk politik.

Det är av stor vikt för läsaren att förstå att denna komplexa dynamik mellan säkerhet och demokrati, insider- och outsiderstatus, liksom etniska och kulturella skillnader, är central för att kunna tolka nutida och framtida politiska utvecklingar. Att betrakta politiska preferenser som enkla vänster-höger-fördelningar är otillräckligt; det är nödvändigt att ta hänsyn till hur frågor om tillhörighet, trygghet och maktfördelning formar människors värderingar och val. Denna förståelse ger en mer nyanserad bild av hur olika grupper navigerar i det politiska landskapet och hur deras prioriteringar kan komma att förändras över tid.

Hur påverkar kompensationsflödet hydrauliska slagmekanismer och varför förändras inte slagfrekvensen utan ackumulator?
Hur kan religion omformas till en social rörelse i den offentliga sfären?
Hur förbättrar olika konsensusalgoritmer tillförlitligheten i distribuerade system?
Hur kan 3D-simuleringar förbättra förståelsen och hanteringen av isbildning på helikopterrotorer?