Hur kan religion omformas till en social rörelse i den offentliga sfären?

Staten bör inte enbart vara neutral gentemot religionsfriheten, utan den bör främja och möjliggöra denna frihet. Tidigare tenderade liberal protestantism att alliera sig med strikt sekularism, särskilt med organisationer som ACLU och Protestants United för separationen mellan kyrka och stat. Men den samtida postmoderna mentaliteten, betoningen på multikulturalism i det offentliga rummet, oviljan att helt utesluta trosbaserade offentliga diskurser, rättvisefrågan som ger alla former av yttrandefrihet, inklusive religion, lika rättigheter, samt den religiösa vänstern som nu försöker hinna ikapp den religiösa högern i sin politiska och moraliska närvaro i landet, gör att progressiv religion i allt större grad intar en mer påstridig hållning när det gäller religionens plats i det offentliga livet.

Det verkliga religiösa problemet med den amerikanska konstitutionen, som ett halvt sekel av högsta domstolens beslut försökt att arbeta igenom eller kringgå, är dess intellektuella kontext inom 1700-talets upplysning. De "originalister" som ofta verkar vara konservativa missar detta. Grundarna, med fräscha och smärtsamma minnen av de europeiska religiösa krigen och med en överlägsen tilltro till sin egen upplysningsrationalism, trodde att de skulle kunna dela världen. Vad som började som en separation mellan kyrka och stat blev, i takt med att upplysningstänkandet och senare sekulär tankeverksamhet fick större och större dominans, en separation mellan religion och kultur, och mellan det privata (den sfär till vilken religionen kom att förvisas) och det offentliga – världen av hjärtat kontra den av politik, ekonomi, verklig makt och, i den nuvarande ekonomiska jargongen, rationella val.

I viss mån lever vi nu i en post-upplysning, postmodern tidsålder där alla mångfaldigheter ska erkännas och vägas och rymmas inom samhället – eller till och med firas. Förespråkarna för denna insikt nämner alltid ras, klass och kön. Det är hög tid att även religion tas upp i diskussioner om "intersektionaliteter". Kan alla kristna någonsin enas om att representera en befriande Guds närvaro i det gemensamma livet? Är en ny social evangelium som proklameras, lobbas och blir levd av kristna en för långt bortdrömd vision?

När vi ser på kyrkans roll som en social rörelse i den offentliga sfären, är det uppenbart att kontemplation och handling ofta nämns som dimensioner inom andlig formation – från att meditativt se Kristus till att efterlikna Kristus på jorden. 2013 började den nya påven Franciskus modellera den helgonfigur vars inverkan på tolvhundratalet var den djupt betydelsefulla Fransiskanska rörelsen. Liksom Frans av Assisi förstår nuvarande påve att man måste både se något, vara något och göra något om man vill vara en lärjunge av Jesus Kristus. Han lever enkelt och utvecklar denna strävan för hela världen. Han öppnar även påven på det sättet för en mer inkluderande kyrka som kan vara en plats där människor möter och kommer nära Kristus – inte en privat kapell för ortodox renhet eller självisk klärikalism och självtjänande sexism.

Den kristna tro som tiderna kräver är en som avkodas i exodus, omfamnar profeterna och följer Jesus som den jordiska mönsterguden för en befriande Gud. Ett kristet evangelium som är nedsatt till försäljning i en amerikansk kontext kan inte ge robust motivation och tydlig vision för framtiden. Hebreiska profeternas vassa ord tränger inte igenom de ekonomiska krafter som begränsar det offentliga livet. Konservativa bibeltroende missar Messianska programmet som Jesus proklamerar och leder det i en annan riktning, mot könskrig och amerikansk nationalism.

På senare år har den romersk-katolska kyrkan i Amerika dragit sig tillbaka från den friska vinden från Andra Vatikankonciliet på 1960-talet och dess historiskt rika sociala läror, och rört sig mot en institutionaliserad reträtt och en allt snävare reducering av kristendomen till en besatthet av abort, preventivmedel, homosexualitet och inramningen av kvinnor. Ett politiskt parti som stödjer denna agenda stöds ofta, ibland entusiastiskt, av biskoparna. Många amerikanska biskopar har i praktiken förvandlat sig själva till konservativa republikaner för att stödja anti-abortagendan.

Hur bör kristna förhålla sig till nationalism och social rättvisa i en globaliserad värld?

I Nya testamentet inleds en av de mest centrala verserna med orden: ”Ty så älskade Gud världen” (Johannes 3:16). Den kärleken till hela världen innebär att vi som kristna inte kan begränsa vår kärlek och tjänst till enbart nationella eller etniska grupper. Därför måste vi förkasta nationalistiska slagord som ”America first” eller liknande, eftersom de i sin teologiska innebörd blir en slags villolära för den som följer Kristus. Det är naturligt att känna patriotism och älska sitt land, men detta får aldrig utvecklas till en xenofobisk eller etnonationalistisk hållning där en nation sätts över andra som ett politiskt mål. Istället är vår kallelse att verka för ett rättvist och hållbart förvaltarskap av jordens resurser, i en anda av global utveckling som främjar människans välmående för alla Guds barn.

Den mest avgörande responsen på tidens avgudadyrkan – vare sig den är politisk, materiell eller kulturell – är att hålla fast vid det första budordet: ”Du skall inga andra gudar ha jämte mig” (2 Mos 20:3). Jesus sammanfattade de två största buden som kärleken till Gud och kärleken till nästan, ”utan undantag” (Matt 22:37–40). Att praktisera denna kärlek är den enda verkliga grunden för all tro och handling.

Däremot finns det en lång tradition inom kristendomen, inte minst inom lutherdomen, som betonar tron i handling – ”tron som är verksam i kärlek”. Social rättvisa kan då förstås som frukten av ett liv i evangeliet, snarare än en metod för frälsning. Även om kyrkan ibland präglats av en tystnad eller försiktighet inför politiska revolutioner, är Bibelns budskap och Jesu liv en stark uppmaning till rättfärdighet och omsorg om den svage.

Att efterlikna Kristus är en gammal och djup andlig tradition som inte har förlorat sin relevans i en postmodern och post-kristen tid. Denna efterföljelse handlar inte bara om privat fromhet utan kan också utgöra en grund för en radikal kristen motståndskraft, vision och handling i samhället. Att leva som Kristus innebär att gestalta ett nytt Guds rike, både inombords och i världen omkring oss.

Det är en utmaning att integrera denna radikala efterföljelse i det offentliga livet, men också en möjlighet att skapa ett socialt evangelium som svarar på vår tids stora behov. Denna efterföljelse förutsätter ett djupt andligt engagemang som formar våra handlingar och vår inställning till rättvisa, makt och gemenskap. Den inbjuder till en samverkan i en framtidstro där Guds rike gradvis blir synligt i världen, ett rike byggt på kärlek, rättvisa och sanning.

Det är viktigt att förstå att kärleken och rättvisan vi kallas till inte är begränsade till individuella handlingar eller ens enbart till nationella sammanhang. Den kristna tron kräver en global medvetenhet och ett engagemang som går bortom politiska ideologier och maktspel. Den bjuder in till en förvandling av våra hjärtan och samhällen, en förnyelse som börjar med oss men som sträcker sig över hela världen. Endast genom att bejaka denna helhetssyn kan vi leva troget inför Gud och våra medmänniskor i en tid av stora utmaningar och behov.