De var inte portugiser. Men för den resande, som inte känner dessa okända människor och deras traditioner, verkar det som om dessa kvinnor var märkliga för sitt ursprung. När de rörde sig genom Mohenjo-daros badhus, nakna som Adam och Eva, och accepterade de mest friande tillgångarna till sig själva, fanns det något förvirrande i deras fria sätt att leva. Det var klart att de inte tillhörde den tid eller den kultur som de besökande europeerna var vana vid. Det var något oförklarligt, som för de som ännu inte förstår att själva tidens gång är ett skämt, en illusion som kan återskapas när som helst.

För den som kände sig som en fånge i sin egen tid, blev verkligheten här ännu mer förvirrande. Phillips försökte förklara för Willoughby, en man från en annan tid, att de inte bara var bortförda till ett avlägset land, utan till en annan tid — en framtid. En framtid där alla deras bekanta referenser hade förlorat sin betydelse. När han talade om att de var fångar av en tid som inte längre fanns, så slog det honom att han kanske inte var så mycket mer än en förvirrad spegelbild, som försökte ge sin vän en insikt som bara kunde vara galenskap i hans ögon. Han talade om platser och tider som Willoughby inte kunde förstå, och det var som om varje försök att förklara bara fördjupade hans väns förtvivlan.

"Människa, vi har blivit bortförda, inte bara genom världen, utan genom tidens gång", sa Phillips och såg Willoughby för att få honom att förstå. "De har dragit oss, du och jag, långt in i framtiden." Men Willoughby, som var fångad i sin egen tids logik, hade svårt att förstå. En sådan idé kändes som om det var en absurd dröm, en galen fantasibild.

Men för Phillips var det inte bara en dröm. De var inte bara fast i ett främmande land, utan i en illusion av alla platser och tider som de hade känt. Städer som Alexandria, Timbuktu, New Chicago och även Mohenjo-daro fanns på en karta som var både förlorad och återuppfunnen av en annan makt. Världen som de en gång kände till hade upphört att existera, och det var svårt att förstå om det var en konsekvens av deras fångenskap eller om det helt enkelt var deras nya verklighet.

Där, i den gamla staden Mohenjo-daro, var allting en lek. Städer byggdes och raserades på ett ögonblicks begäran. När förlorad tid plötsligt blev verklighet, som en slags påhittad scenografi, var ingenting permanent längre. Och mitt i detta förvirrande landskap, där gatorna var fyllda av människor som levde för att leka sin roll utan att förstå, fanns de själva. Tillsammans med Willoughby var de fångade i något mer än en tidsresa — de var fångade i en värld där tidens gång inte längre hade betydelse. Allt de kände var dött och borta, och om de inte fann ett sätt att ta sig bort från detta ställe, skulle de bara förlora sig själva.

De var i en stad av illusioner, där vad som var viktigt var att förlora sig själv i drömmen om att vara någon, någonstans. Och kanske, kanske var det själva meningen med hela deras existens här: att vara förlorade, fångade i någon annans fantasi.

För läsaren blir det uppenbart att det som gör denna plats så farlig är inte dess fysiska fara, utan den mentala labyrint där tid och plats inte längre har någon betydelse. För de fångade i denna verklighet, var den enda vägen ut att förstå illusionen, att inse att det inte var deras verklighet längre. De var på en plats bortom all förklaring, där tidens gång inte bara var förlorad, utan manipulativt omformad. Det var en förlorad värld där minnen och identiteter inte längre var urskiljbara. Och för att överleva, måste man släppa taget om sina gamla värderingar och förstå att inte ens i framtiden finns det några fasta gränser för vad som är verkligt och vad som är dröm.

Vad är det att tro i en värld där förnuftet råder?

Jag minns när jag som ung, efter en tid av tvivel, reflekterade över min far’s ord: "Gud finns inte. Det är bara påhitt." För honom var det självklart, och för mig blev det en ledtråd för mina egna tankar om tro. Det fanns inget utrymme för tvivel. Ingen plats för de irrationella övertygelser som så många valde att hålla fast vid. Jag var inte först med att vara en tvivlare, men jag var den första i min omgivning som uttalade sig högt om det, vilket fick mig att uppleva en förvirring från de troende omkring mig.

Vid ett tillfälle stötte jag på några irländska ungdomar. De såg på mig som om jag var ett mysterium, en varelse från en annan planet, en som inte delade deras tro. Jag minns hur de ifrågasatte mig, men snarare än att argumentera, så bemötte de mig med fysiskt hot. Jag undvek situationen, men incidenten blev en markering i mitt liv. Från den dagen lärde jag mig att vara mer försiktig med att uttrycka mina tankar om religion, men något förändrades inte inom mig. Jag förblev skeptisk.

Det fanns andra än de troende som såg ut att leva i illusioner. Åren gick, och nya "gudar" dök upp; från mysticismen och de metafysiska trosföreställningarna till de senaste trenderna som Zen-buddhism och astrologi. Jag var inte motståndare till dessa rörelser, men jag kunde inte följa dem. Jag vägrade att acceptera något som inte kunde bevisas, oavsett hur lockande eller hur populärt det var. Liksom neutriner och svarta hål, accepterade jag det som var vetenskapligt belagt och ignorerade allt annat. För mig var förnuftet och vetenskapen det enda som kunde ge svar på livets mysterier, och det var en väg som jag valde att följa trots de många frestelserna som samhället bjöd på.

När jag senare, under mina år som vuxen, såg på världen genom en mer mogen lins, kom även en insikt om religionens roll i samhället. Jag avundades troende för deras tro, särskilt under de mörka tider då det fanns ett behov av något större att luta sig mot. Vad gör man när världen verkar drivas framåt mot katastrof, när allt runt omkring en tycks upplösas? För den troende är lösningen enkel – be. För mig var det inte så lätt. Även när mörka tider gjorde mig osäker, och jag kände att jag inte längre hade någon annan utväg, var min tro på förnuftet starkare än någonsin. Jag önskade ibland att jag också kunde be, att jag också kunde finna tröst i en högre makt. Men det var för sent för mig att ge upp min egen vilja och överlämna mig åt något jag inte kunde förstå eller bevisa.

Det är lätt att känna en viss förlorad känsla när man konfronteras med världens alla katastrofer och dystopiska framtidsutsikter. När jag växte upp på 70-talet var det en tid av pessimism, där människor talade om civilisationens kollaps. Det var en tid då vi såg på världen genom en lins av förväntade katastrofer: miljöförstöring, befolkningsökning, krig och sociala oroligheter. Människor diskuterade de mörka framtidsvisionerna och drog stora paralleller till gamla domedagsprofetior. Men vad gjorde vi åt det? Vi pratade om det, men de flesta av oss var för lamna att göra något. Många av oss sökte tröst i religion, men för mig var det omöjligt att ta den vägen.

Med åren blev världen mer kaotisk. Nyheter om samhällskollaps, klimatkatastrofer och politiska kriser fyllde våra tidningar och TV-sändningar. Jag var en av dem som förblev skeptisk, men jag såg samtidigt att fler och fler människor vände sig till olika religioner, andliga rörelser och apokalyptiska sekter som lovade räddning i tider av förtvivlan. Tanken på en framtida katastrof, kanske en världsomfattande undergång, var inte längre bara en tanke, utan ett verkligt perspektiv för många. Andra som jag, som vägrade ge upp förnuftet och rationellt tänkande, var nu i minoritet.

Det var inte så att jag inte förstod lockelsen i dessa trosföreställningar. Jag såg varför människor ville tro på en större ordning, på en gudomlig plan som kunde förklara världens oordning. Men varje gång jag försökte se världen genom religiösa ögon, krockade det med min inre logik och skeptiska synsätt. Jag kände inget behov av att underkasta mig något som jag inte kunde förklara. Trots min längtan efter tröst var jag tvungen att hålla fast vid förnuftet.

Men kanske är det just här, i det osäkra och förvirrande mellanskicket mellan förnuft och tro, som människan verkligen måste leva. I den tysta, påträngande ångesten som genomsyrar varje dag, där framtiden känns allt mer osäker, finner vi vårt existentiella val – antingen att tro på något större än oss själva eller att fortsätta vår resa med förnuft som vår ledstjärna.

Vad betyder det att vara en del av en mission i en okänd värld?

För åtta eller tio år sedan, när jag bar mitt ärevördiga halsband, var jag respekterad och till och med beundrad av de flesta. Men nu är jag här, på Entrada, där ingen längre ser på mig som de en gång gjorde. Jag bär inte längre min tjänstebroder, inte ens under dessa hetare omständigheter. Förmodligen kommer jag aldrig att bära den igen, oavsett vilket klimat jag än kommer att befinna mig i när jag lämnar denna plats. Någon annan har nu tagit min roll som Lord Magistrate of the House of Senders. Med bara medallionen, som en symbol för min tidigare ställning, får jag dock en respekt som jag aldrig haft på Zima. Här på Entrada verkar det som att de anpassar sig efter sina egna tolkningar av Darklaw, och de följer de regler som passar deras egna behov, medan de lätt avfärdar sådant som känns för restriktivt. Jag är inte säker på detta, men det verkar troligt. Att tala om sådana ämnen med någon jag har träffat här är förstås omöjligt. De människor jag har lärt känna, på hospice, i kapellhuset och på värdshuset, är vänliga och sociala. Men när jag börjar tala om Jorden, migrationen till rymden, eller om själva uppdraget, blir de genast nervösa och obekväma. Det är uppenbart att det händer saker här som ingen av Orden grundare förutsett. Och de är inte villiga att tala om detta med någon som fortfarande bär på medallionen.

Det är en förändring i mig själv som jag knappt reagerar på längre. Varför skulle vi tro att vi kunde skapa en enda lagkodex som skulle passa hundratals olika världar? Självklart skulle de anpassa våra läror till sina egna kulturer, och vissa skulle förlora sig helt i andra vägar. Det var något vi borde ha förväntat oss, men jag började inte tänka på detta förrän nu, på denna resa. Många insikter har kommit till mig, sådant som jag tidigare inte ens övervägde att fundera på. Mycket annat förblir dock gåtfullt. Jag står på en livlig strandpromenad, lutar mig mot räcket och stirrar ut mot den dimmiga, grå toppen av Volcano Isle långt ute på havet. Det är mitt på förmiddagen, innan den värsta hettan av middagssolen har infunnit sig. Jag har varit här länge nog för att börja betrakta detta som den svala delen av dagen.

En man ropar upp mig. En mörkhårig, medelålders man, klädd i sliten sjömansdräkt och en flätad kaptenhatt, är på väg upp från en roddbåt som ligger vid sjökanten. Han ler och vinkar. Jag har ingen aning om vem han är, men han vill uppenbarligen prata med mig, och allt som kan hjälpa mig att bryta barriären mellan mig och denna plats känns som ett bra steg. Han pekar bort mot hamnens ände där en ramp leder upp från stranden och gestikulerar att han ska lägga till sin båt och gå iland. Jag väntar vid rampen och efter en stund kommer han fram till mig. Han är kanske femtio år, trådsmal och solbränd, med ett väderbitet ansikte.

"Du kommer inte ihåg mig", säger han.
"Tyvärr inte."
"Du intervjuade mig personligen och godkände min ansökan för att emigrera för arton år sedan. Sandys. Lloyd Sandys." Han ler förhoppningsfullt som om bara hans namn ska väcka mina minnen till liv. När jag var Lord Magistrate granskade jag femhundra ansökningar i veckan, intervjuade tio, femton personer om dagen, och glömde genast varje ansikte så snart jag godkänt eller avslagit dem. Men för denna man var mötet med Lord Magistrate det mest betydelsefulla ögonblicket i hans liv. "Beklagar", säger jag. "Så många namn, så många ansikten…"
"Jag hade känt igen dig även om jag inte redan hört att du var här. Efter alla dessa år har du knappt förändrats." Han ler brett. "Så nu har du kommit hit för att bosätta dig på Entrada?"
"Bara en kort visit."
"Ah." Han ser besviken ut. "Du borde tänka på att stanna. Det är en fantastisk plats, om man inte har något emot lite hetta. Jag har inte ångrat mig för en sekund."

Han tar med mig till ett värdshus vid havet där han tydligt är välkänd, och beställer lunch till oss båda: spett med små snäckor som ser ut och smakar lite som bläckfiskar, och en flaska med ett märkligt men behagligt smaragdgrönt vin med en tung, musky, kryddig smak. Han berättar att han har fyra starka söner och fyra friska döttrar, att han och hans fru driver en färja mellan öarna i denna arkipelag, som är Entrada största befolkningscentrum. Hans accent bär fortfarande spår av Melbourne. Han verkar mycket lycklig.

"Du ska väl inte ta en rundtur med mig?" frågar han. "Vi har några mycket vackra öar här ute, och du kan inte komma dit med Velde jumps." Jag protesterar och säger att jag inte vill störa honom från hans arbete, men han rycker bara på axlarna. Jobb kan alltid vänta, säger han, på en värld där alla kan kasta sina nät i havet och få en bra måltid. Vi tar ännu en flaska vin. Han verkar öppen, vänlig och pålitlig. Under ost och frukt frågar han varför jag har kommit hit. Jag tvekar. "En informationsuppdrag", säger jag. "Jaha. Är det verkligen så? Tror du att jag kan vara till hjälp?"

Det dröjer flera vinluncher och en liten båtresa till några av de närliggande öarna, doftande av massor av lila blommor, innan jag börjar öppna mig för Sandys. Jag berättar för honom att Orden har skickat mig för att undersöka och rapportera om de livsformer som utvecklas på de nya världarna. Han verkar oberörd av detta, även om Ilya Alexandrovitch kanske hade låtit skjuta mig för att säga något sånt. Senare berättar jag för honom om de avvikelser från uppdragets ursprungliga plan som är orsaken till min resa.

"Menar du att åka bortom hundra ljusårs-zonen?"
"Ja."
"Det är ganska otroligt att någon skulle ge sig ut dit."
"Vi har indikationer på att det händer."
"Verkligen", säger han. "Och på Zima… hörde jag ett rykte om att någon här på Entrada har predikat om att ge sig ut på resor långt bortom det kända mörkret. Vet du något om det?" Hans enda reaktion är en lätt rynkning av pannan som snabbt försvinner. Kanske vet han inget. Eller kanske har vi nått den punkt där han inte vill prata mer. Men flera timmar senare återkommer han själv till ämnet. Vi är på väg tillbaka till hamnen, solbrända och lätt berusade efter ett besök på en av de vackraste öarna, när han plötsligt säger:

"Jag minns att jag hörde något om den predikanten du nämnde tidigare." Jag väntar, säger inget. "Min fru berättade om honom. Någon gick runt och talade om långt bortomresor", säger han. Ny färg kommer till hans ansikte, en djup röd nyans under den solbrända hyn. "Jag måste ha glömt bort det när vi pratade tidigare." I själva verket vet han att jag tycker han varit undvikande, men jag säger inget om det. Vi testar fortfarande varandra.

För att sammanfatta det här samtalet: det är en värld av förtäckta hemligheter och förändrade värderingar där gamla lärdomar och ideal lätt går förlorade eller anpassas till nya tider. Det är tydligt att inget av det vi trodde skulle vara för evigt är det – och det innebär både en frihet och ett ansvar, något som är svårt att förklara för de som är kvar i sina gamla system. Det är därför inte bara viktigt att förstå att en plats som Entrada är en värld i förändring, utan även att förstå att denna förändring inte alltid går att kontrollera. Det handlar om att förstå att framtiden inte handlar om att hålla fast vid gamla läror, utan att vara beredd att skapa nya när förutsättningarna ändras.

Den dolda historien om kriget mot rösträtten
Hur mörkret och vågorna formar ödet på Hudsonfloden
Vad gör en växt till en helig kraft i människans historia?
Hur kan fiskare minska dödligheten hos havsfåglar?