Hur kan vi definiera information och hur påverkar det kommunikationen mellan A och B?

I den klassiska kommunikationen mellan två individer, exempelvis där A skriver "Jag älskar dig" på ett papper och vill att B, som är 3000 miles bort, ska ta emot hela meddelandet snabbt och utan förlust av innehåll, uppstår flera frågor om vad som faktiskt överförs. Vad händer om meddelandet blir förvrängt, så att innehållet blir otydligt eller får en annan betydelse? Eller vad om meddelandet levereras för sent? Denna situation, som beskriver ett exempel på kommunikation där information överförs från A till B, belyser de centrala frågorna om informationens natur och hur den fungerar i kommunikationssystemet.

I detta exempel rör vi oss inom ramen för mänsklig språklig kommunikation, som är den mest sofistikerade informationsprocessen vi känner till. Men informationsprocesserna i den levande världen är mycket rikare och mer mångfacetterade än bara språklig kommunikation. Från de kemiska signaler som bakterier och växter använder till djurs kommunikation via kroppsspråk och ljud, finns det en hel uppsjö av informationsformer att beakta. Vidare finns det även informationsprocesser på sub-personliga nivåer, såsom genetisk information och hormoner. På denna nivå är relationen mellan information och dess bärande medier konventionell. Exempel på detta är naturlig information – rök som bär på information om eld, mörka moln som indikerar regn, eller trädets årsringar som berättar om trädets ålder.

Dessa observationer leder oss till en viktig fråga: har alla dessa fenomen något gemensamt när de behandlas som informationsbärande? Och varför borde vi överhuvudtaget försöka samla dem under ett och samma begrepp för information? Det är uppenbart att språklig kommunikation inte är den enda formen av informationsbearbetning, men frågan om de gemensamma grundläggande principerna bakom dessa olika former av information är avgörande för att förstå fenomenet information i en vidare bemärkelse.

När vi talar om att samla, lagra, överföra och hämta information, impliceras en allmänt accepterad idé: att information är en objektiv vara vars produktion, överföring och mottagande inte är beroende av någon förutfattad tolkning. I scenariot ovan representeras informationen genom meddelandet "Jag älskar dig", som överförs från A till B via telegrafen. Men om detta meddelande inte överförs utan förvanskning, är det då verkligen information? Här uppstår komplexiteten: om A inte älskar B utan bara driver med denne, då överförs inte information utan desinformation. Om B redan vet att A älskar denne, är meddelandet inte information eftersom B redan känner till det. Om meddelandet oavsiktligt skickas till en annan person, D, så blir informationen "A älskar D", om D tror att meddelandet var avsett för hen.

Så vad är egentligen information? Det här scenariot hjälper oss att förstå detta genom att dela upp informationen i tre grundläggande delar: signaler, omdöme och nyttjande. Nyttan av information presupposerar omdöme, vilket i sin tur presupposerar signaler. När vi pratar om informationsaspekter som syntaktisk, semantisk och pragmatisk information, handlar det om olika sätt att beskriva dessa tre grundläggande nivåer. Detta är också förenligt med vår vardagliga användning av begreppet information, där vi pratar om mängd, innehåll och värde av information, eller mått, betydelse och användbarhet.

Enligt Shannon och Weavers välkända modell består information av dessa tre delar: signaler, betydelse och användbarhet. Detta har blivit en allmänt accepterad uppfattning inom kommunikationsvetenskapen och är centralt för att förstå informationens roll i kommunikationen. Det är dock viktigt att förstå att information, även om den kan definieras och analyseras, inte är en statisk eller enkel process utan en dynamisk och sammanlänkad kedja av händelser och omständigheter som påverkar både avsändare och mottagare.

Hur mäts information och vad innebär referentiell information?

Strukturer (Str) är resultatet av specifika processer som leder till vissa unika händelser eller arrangemang. Eftersom Str är resultatet av specifika processer, måste dessa ha en viss utsträckning, vilket innebär att de är mätbara. Str kan mätas på två sätt: intrinsikalt och extrinsikalt. Ett exempel på en Str är symbolsekvensen “I love you”. Den består av tio tecken, inklusive åtta bokstäver och två mellanslag. Eftersom telekommunikationsföretaget vill maximera sitt intresse genom att skicka meddelandet så billigt som möjligt, måste företaget hitta det kortaste sättet att koda eller beskriva sekvensen. Med andra ord, för att överföra meddelandet på det mest effektiva sättet, måste företagets algoritm känna till sekvensens komplexitet. För att mäta denna komplexitet används Kolmogorovs komplexitetsteori, som etablerades oberoende av Kolmogorov (1963), Solmonoff (1964) och Chaitin (1987).

Kolmogorovs synsätt på Str innebär att mätningen av Str är intrinsicsik, vilket betyder att den kan mätas genom sekvensen själv, utan att ta hänsyn till externa faktorer. I kontrast till detta står Shannon’s informations teori, där mätningen är extrinsisk. Enligt Shannon definieras information som minskning av osäkerhet. Ju fler alternativ som finns, desto större osäkerhet och ju fler alternativ som reduceras, desto mer information bärs av signalen. Därmed bestäms kvantiteten av Str i Shannons teori inte av signalen i sig, utan av de alternativa signaler som skulle kunna ha skickats istället.

Det finns tre väsentliga delar i referentiell information: Str, den referentiella relationen och det objekt eller den händelse som Str refererar till. Denna relation är inte inbyggd i signalen själv, vilket innebär att den inte är intrinsisk. Ett exempel på detta är hur ett påstående som “Xi Jinping var president i Kina 2020” inte har någon direkt fysisk relation till själva händelsen, men ändå bär med sig referentiell information om denna verklighet.

Det är också viktigt att förstå att referentiell information (Ref) inte är samma sak som betydelse. Medan betydelse ofta kopplas till språkets innehåll, är Ref ett mer grundläggande och inte nödvändigtvis kopplat till språkliga fenomen. Ref är det vi kan kalla den ‘omhandlade’ aspekten av information, den relation mellan signalen och referenten som skapar informationsbärande innehåll, oavsett det språkliga eller fysiska uttrycket.

Det kan vara lätt att förväxla referentiell information med meningsinnehåll, men medan betydelse ofta är knuten till specifika språkliga konventioner, är Ref mer flexibel. Exempelvis kan en symbol inte alltid bär med sig en bestämd betydelse. När vi ser ett fotografi av en människa, får vi information om en specifik person, även om den bilden inte alltid uttrycker en tydlig betydelse i språklig mening. Här kommer också en viktig aspekt av referentiell information fram: att den kan vara multipelt realiserbar. En och samma referens kan uttryckas genom olika medier, exempelvis ljud, text, eller bild, utan att själva betydelsen förloras.

Ytterligare en aspekt är veridikalitet, vilket innebär att den referentiella informationen måste vara sann. Det innebär att informationen som överförs måste stämma överens med verkligheten för att den ska vara korrekt, vilket är en förutsättning för att den ska vara användbar och förståelig för mottagaren. Om någon till exempel säger “Jag älskar dig” och inte menar det, då blir den överförda informationen inte längre sann, och således inte användbar som referentiell information.

Sammanfattningsvis kan man säga att referentiell information handlar om den relation mellan signaler och det de refererar till, och denna relation är inte direkt knuten till signalens fysiska eller språkliga form. Denna förståelse av information hjälper oss att särskilja mellan tekniska mätningar av informationsinnehåll och de mer subjektiva och referentiella aspekterna som har betydelse för vår förståelse av världen och kommunikationen.

Hur representationer fungerar och normativitet i information

Vi kan förstå den fysiska sidan av representation som en spridning av restriktioner. Peirces definition av information som kommunikation av form, och Batesons uppfattning att information är en skillnad som gör en skillnad, kan båda omformuleras fysiskt genom denna ram. Representation är förankrad i den spridning av restriktioner som produceras genom fysiska dynamiska interaktioner. Dock, i kontrast till den fundamentalistiska synen på information, grundar sig meningen i spridningen av restriktioner, men denna gör inte meningen determinerad. Problemen med missrepresentation och innehållens obestämdhet visar att meningen är inneboende normativ. För att ge en fullständig förståelse av mening måste vi förstå den normativa aspekten av information.

Naturliga filosofer vänder sig ofta till teleologiska teorier för att förklara normativiteten i representation. De konceptualiserar representation i termer av funktion. När en objekt eller egenskap väljs för en viss effekt, blir det dess funktion. Med andra ord, det är tänkt att producera den effekten. Exempelvis är funktionen hos en metalldetektor att upptäcka metall, och funktionen hos ett hjärta är att pumpa blod. Det är uppenbart att en metalldetektor kan misslyckas med att upptäcka metall, och ett hjärta kan gå sönder och misslyckas med att pumpa blod. På samma sätt kan en skylt misslyckas med att representera det den ska. Därför har representation som funktion potentialen att vara falsk.

För att förstå hur en naturlig korrelation får sin normativa egenskap att vara representativa relationer, måste vi förklara hur denna normativitet utvecklas. Teorier som teleosemantik har försökt att förklara denna normativitet genom att knyta representation till den valda effekten av biologiska funktioner. Den stora fördelen med teleosemantik är att den inte kräver teleologiska begrepp för att förklara normativitet, utan istället förlitar sig på ett selekterat effektkoncept för funktion. Dock står denna teori inför problemet att den förklarar effekter som produceras av en biologisk egenskap eller objekt i det förflutna (historia), medan det som produceras är effekter i nuet.

Peirce’s semiotik erbjuder ett alternativt sätt att förstå normativiteten i representation. I denna ram spelar tolkning en central roll i att göra en korrelation till en representativ relation. Tolkning är dock ett teleologiskt begrepp som kräver ytterligare naturalistisk förklaring. Därför är det viktigt att överväga modeller som kan förklara tolkning i naturliga termer. En sådan modell kan vara Deacons begrepp om autogenes, som ett möjligt sätt att förstå en primär tolkande system.