När GAO:s (Government Accountability Office) budget reducerades med 40 % under 1990-talet, markerade det ett avgörande skifte i myndighetens historia. Nedskärningarna innebar inte bara att regionala kontor stängdes och att personalstyrkan minskade med nästan en tredjedel – de utgjorde också en brutal påminnelse om att även en myndighet som är förankrad i neutralitet inte är immun mot politiska attacker. Den dåvarande Comptroller General, David Walker, tog denna utmaning som en möjlighet att rekonfigurera GAO:s struktur och praxis så att den inte längre skulle uppfattas som ett redskap för den ena politiska sidan. I intervjuer med anställda på GAO beskrivs denna förändringsprocess som en medveten och strategisk insats för att återställa förtroendet och befästa en institutionell oberoende kultur.

Walkers reformer innefattade bland annat utvecklingen av de så kallade kongressprotokollen – interna regler som klargjorde hur GAO ska hantera interaktioner med Kongressen. Dessa protokoll, först införda år 2000, gav prioritet åt förfrågningar från utskottsordförande och oppositionsledare, vilket reducerade risken för att GAO skulle manipuleras av tillfälliga majoriteter. De anställda beskrev dessa dokument med samma vördnad som den berömda "Yellow Book", revisionsmanualen som styr deras metodologi. Dessa regelverk blev en sorts institutionell försäkring mot partipolitiskt tryck – en garanti för att verksamheten skulle kunna utföras med professionell integritet, även under stormiga politiska perioder.

Men detta återerövrade oberoende kom inte utan ett pris. Ett återkommande tema bland intervjupersonerna var att GAO som organisation blivit mer riskavert. Inte i bemärkelsen politiskt konservativ, utan snarare institutionellt försiktig. Detta är förståeligt: en myndighet som en gång hotats av nedmontering lär sig att inte sticka ut i onödan. Trots detta rapporteras det att GAO fortsatt att dra på sig kritik från verkställande makten – ett tecken på att organisationen inte låtit sin vaksamhet gå över i feghet. Det är en hårfin balans mellan att undvika partiskhet och att undvika konflikt, och GAO verkar ha internaliserat denna balans till en dygd.

Kärnan i GAO:s etos formulerades av dess egna anställda med en slående enighet. Orden “accountability, integrity och reliability” återkom som ett mantra. Detta är inte tomma fraser – de är praktiska vägledare i en vardag där varje formulering måste kunna stå pall för juridisk och politisk granskning. En tjänsteman uttryckte det som att "vad vi skriver måste kunna överleva granskning." En annan: "Det vi gör är att ge faktabaserad information för att förbättra staten." Dessa värden är inte påklistrade slogans – de är en arbetskultur, en levd praxis. Att arbeta i en myndighet där sanningen – inte åsikterna – är slutmålet, upplevs som ett kall, inte bara ett yrke.

Det som ytterligare skiljer GAO från andra federala myndigheter är den unika

Hur kan offentliga myndigheter behålla sin neutralitet och kompetens i en politiskt laddad miljö?

Entreprenöriella ledare för myndigheter har alltid haft en central roll i att säkerställa överlevnaden och integriteten för sina institutioner. Detta gäller särskilt i den politiskt laddade miljö som omger amerikanska federala byråer, där strategiskt politiskt stöd ofta är avgörande för att skydda deras oberoende. Exempelvis har ledare för CBO (Congressional Budget Office) genom åren varit noga med att upprätthålla starkt stöd hos viktiga kommittéer i Kongressen, såsom Budget-, Appropriations- och Ways and Means-kommittéerna. Dessa kommittéer är ansvariga för en rad komplexa frågor som ofta kräver sofistikerad ekonomisk modellering, vilket gör att CBO:s expertutlåtanden blir oumbärliga för beslutsfattare. Genom att noggrant odla denna relation har CBO lyckats bibehålla sin oberoende roll, även under politiskt turbulent tid.

Under flera decennier mötte GAO (Government Accountability Office) betydande utmaningar, särskilt efter att Republikanerna tog kontroll över Kongressen 1995. Myndigheten, som tidigare hade arbetat nära med Demokratiska kommittéledare, såg sin neutralitet ifrågasättas när de nya makthavarna i Kongressen tog över. Trots detta lyckades GAO återupprätta sin ställning som en viktig aktör genom att börja ge lika prioritet till både Demokratiska och Republikanska ledamöter, vilket gav myndigheten ett brett och stabilt politiskt stöd över partigränserna. Denna förändring var avgörande för GAO:s långsiktiga överlevnad och fortsatta inflytande i den federala beslutsprocessen.

I kontrast till dessa exempel finns det också myndigheter som haft svårare att etablera samma nivå av politiskt skydd. ERS (Economic Research Service), som tillhör det amerikanska jordbruksdepartementet, har varit en sådan myndighet. Trots dess tekniska kompetens har ERS haft svårt att hitta en tydlig organisatorisk plats inom departementet och förlorade en betydande mängd politiskt stöd när den flyttades till Kansas City under Trump-administrationen. Flytten, som inte mötte lika starkt motstånd som andra förändringar inom federala byråer, illustrerar hur beroende av politiska allianser dessa institutioner är för att säkerställa sin överlevnad.

Att ha stöd från mäktiga politiska aktörer och kommittéer är därför en av de mest effektiva försvarsmekanismerna för myndigheter som vill bevara sin neutralitet och kompetens. Detta fenomen är väl illustrerat i OMB:s (Office of Management and Budget) arbete, där nära kopplingar till beslutsfattare gör det möjligt för myndigheten att upprätthålla sitt inflytande och skydda sin oberoende funktion. OMB:s arbete, särskilt inom regleringsområdet, har emellertid inte alltid varit okritiskt granskad. Trots att OMB strävar efter att basera sina rekommendationer på data, har dess engagemang i den politiska processen ofta lett till kritik om bristande neutralitet.

Det är också viktigt att förstå att neutralitet och kompetens inte kan existera i ett vakuum. De offentliga institutionerna måste vara värderade av de som har makten för att deras arbete ska kunna tillämpas effektivt. Om denna värdering inte kommer från den myndighetens direkta rapporteringskedja, blir det än viktigare att bygga relationer med andra makthavare som kan ge stöd. I många fall är det just genom att upprätthålla dessa relationer som byråerna kan fortsätta fungera effektivt, trots politiska påtryckningar.

Myndigheter som CBO och GAO har lärt sig att deras största utmaning inte bara handlar om att producera objektiva och noggrant underbyggda rapporter, utan även om att navigera i de politiska vattnen för att skydda sin oberoende ställning. Den senaste utvecklingen under Trump-administrationen visade tydligt hur när myndigheterna engagerade sig i politiskt känsliga frågor, började de utsättas för direkta attacker. Det är här som byråernas neutralitet och deras förmåga att stå emot sådana attacker blir kritiska för deras överlevnad.

För att en myndighet ska lyckas bevara sin neutralitet, måste den förstå den politiska dynamiken och anpassa sig utan att ge avkall på sina kärnvärden. OMB:s erfarenheter under de senaste åren är en bra påminnelse om hur nära samarbete med maktens centrum kan både stärka och utmana en myndighets ställning. Men det finns också risker. När en byrå blir för beroende av politiskt stöd, kan den förlora sin objektivitet och sina långsiktiga mål för att istället följa kortsiktiga politiska agendor.

Endtext

Hur har Trump-administrationen förändrat den neutrala kompetensen inom den amerikanska byråkratin?

Under Trump-administrationens tid vid makten blev den amerikanska byråkratin föremål för en intensiv omprövning och förändring. Den traditionella uppfattningen om den neutrala kompetensen, som innebär att tjänstemän ska agera objektivt och med hög professionell kompetens utan att påverkas av politiska agendor, undergrävdes i många fall. Administrationen, med sin uttalade ovilja mot byråkratin och dess strukturer, utmanade denna balans genom att främja en kultur som prioriterade lojalitet framför objektivitet.

I Trump-administrationens styre blev det tydligt att de civila tjänstemännens lojalitet gentemot presidenten var av största vikt. Detta manifesterades bland annat genom att kritiska röster, såsom McCabe och Yovanovitch, blev mål för offentliga angrepp, och att tjänstemän uppmuntrades att lämna sina tjänster om de inte var i linje med administrationens mål. Denna nedvärdering av neutralitet påverkade inte bara byråkratins anseende utan också dess funktionalitet. Byråkrater som traditionellt sett haft en plats i den politiska processen, för att ge opartisk rådgivning och analysera politikens långsiktiga effekter, ställdes inför nya krav.

I enlighet med teorier om "bargaining" inom offentlig förvaltning, som föreslagits av Hood och Lodge, rörde sig Trump-administrationen från en traditionell modell av avtal mellan politik och förvaltning, till en modell där "partnerskap" snarare än neutralitet definierade relationerna. De som tjänstgjorde i den federala byråkratin förväntades nu mer vara "leverantörer" och "partners", som Mark Meadows, Trumps sista stabschef, beskrev det som: en medarbetare vars huvuduppgift var att förstå presidentens vilja och arbeta för att uppnå den genom alla medel. Byråkratin skulle nu ses som ett verktyg för att genomföra presidentens vilja, och inte som en oberoende institution som upprätthåller långsiktig kompetens och objektivitet.

Trots denna förändring visade det sig att många av de byråkratiska strukturerna som Trump-administrationen försökte omvandla hade djupa institutionella skydd och en stark kultur av neutralitet. Detta blev särskilt tydligt i de delar av byråkratin som var mer avlägsna från administrationens centrum. De institutioner som hade byggt upp en starkare kultur kring neutralitet och kompetens, som de kongressrelaterade byråerna, klarade sig bättre än de som var mer direkt kopplade till presidentens politiska vilja.

De byråkratiska förändringarna under Trump-administrationen bör ses i ett historiskt sammanhang. Under tidigare presidenter, som Nixon och Reagan, fanns också en tendens att utmana byråkratins oberoende, men aldrig i samma utsträckning som under Trump. Det som kännetecknar Trump-administrationens påverkan är inte bara den öppna fientligheten mot de anställda, utan också den långsiktiga påverkan på de institutionella skydden och de relationer som tidigare byggts mellan byråkrater och politiska ledare.

Den här förändringen, om den visar sig vara bestående, kommer sannolikt att bli ett av de mest markanta arven från Trump-administrationen. Byråkratin, som traditionellt sett har fungerat som en garant för objektiv kompetens, står inför en framtid där dess roll i relation till den politiska makten riskerar att omdefinieras. Det är inte längre självklart att en byråkratisk tjänsteman agerar oberoende av politiska krafter, och frågan om hur byråkrater ska balansera sin neutralitet mot ett växande tryck att vara "leverantörer" för politiska ledare blir alltmer aktuell.

När vi blickar framåt är det klart att denna förändring inte bara handlar om Trump-administrationens politiska agenda, utan om en djupare fråga om hur byråkratiskt oberoende ska kunna bevaras i en tid av ökande politisk polarisering och cynism gentemot expertis och opartiskhet. Om nuvarande trender fortsätter kan byråkrater som tidigare har arbetat för att upprätthålla en neutral kompetens finna sig själva allt mer integrerade i det politiska spelet, vilket kan underminera både deras effektivitet och objektivitet.

Endtext

Hur Archimedes löste Hieron’s problem och upptäckte principer om flytbarhet
Hur hybriddrift kan optimera bränsleförbrukning och funktioner i moderna fordon
Hur kan olika PCC-teknologier påverka elproduktionskostnader och framtida CO2-användning?