Hur Mitch McConnell och hans inflytande på amerikansk politik formade Trumps presidentskap

I takt med att attackerna på Amerikas europeiska allierade blev allt mer oroande, omgärdade Donald Trump sig med rådgivare som Paul Manafort, hans kampanjordförande, och General Michael Flynn, hans seniora utrikespolitiske rådgivare, som hade oroande kopplingar till personer nära Putin. The New York Times och Washington Post rapporterade om ett möte mellan seniora Trump-kampanjrådgivare och representanter för Putins regering. Redan i augusti hade den amerikanska underrättelsetjänsten funnit tydliga bevis på att Ryssland genomförde en organiserad insats för att påverka det amerikanska presidentvalet till Trumps fördel och mot Hillary Clinton, som Putin föraktade.

McConnell triumferade på alla fronter i 2016. Det skulle vara svårt att identifiera många röster eller väljare som röstade för Hillary Clinton eller för demokratiska senatskandidater, eftersom Mitch McConnell hindrat president Obama från att nominera en domare till Högsta domstolen. Jämfört med detta mobiliserade McConnells drag många konservativa väljare att lägga undan sina tveksamheter om Donald Trump för att fokusera på den övergripande betydelsen av vem som skulle nominera nästa domare till Högsta domstolen. Nästan alla de täta senatsvalen slutade med en seger för republikanerna, och Chuck Grassley vann omval med en jordskredsseger. McConnells utan tvekan historiens största politiska åtgärd var en ren demonstration av politisk makt som saknar motstycke.

När det gäller att hantera Trump, var McConnell snabbt tvungen att spela en central roll. Donald Trump, som hade ingen tidigare erfarenhet av politik eller förvaltning, var en kaotisk president som ofta fattade impulsiva beslut. Trumps administration präglades av rivaliteter och bristande kontroll i Vita huset. Till skillnad från Trump, som inte hade några tydliga policys eller politiska strukturer på plats, hade McConnell varit en politisk veteran i över tre decennier. Hans förmåga att organisera och använda sin kontroll över den republikanska senaten var central för hans politiska framgångar. McConnell visade sig vara en skicklig politisk spelare som visste exakt hur han skulle dra fördel av sin makt.

McConnell hade dock inte bara att hantera Trump. Han skulle också behöva samarbeta med en annan politisk kraft – Chuck Schumer, den nya demokratiska minoritetsledaren. Schumer, som tidigare varit en hård kritiker av McConnell, var nu tvungen att hitta ett sätt att arbeta tillsammans med honom. Trots deras tidigare konflikter och Schumers motstånd mot Trumps nominering av Elaine Chao till transportminister, tvingades de två politikerna ändå att samarbeta under en av de mest polariserade perioderna i amerikansk politik.

Det är viktigt att förstå hur McConnell inte bara agerade utifrån de rådande politiska omständigheterna, utan också hur han aktivt formade dem till sin egen fördel. Han förstod och utnyttjade de institutionella maktstrukturerna i Washington för att genomdriva sin agenda, ofta genom att blockera eller försvaga motståndet från demokraterna och från andra interna faktorer. Hans sätt att navigera genom dessa komplicerade politiska vatten är ett exempel på hur en skicklig politiker kan utnyttja systemets svagheter för att uppnå sina mål.

McConnell framstår som en person som är beredd att göra vad som helst för att behålla makten. Hans agerande under valåret 2016 och hans inflytande i senaten reflekterar en person som inte bara agerar taktiskt utan också har en djupare förståelse för hur makt fungerar på lång sikt. Det är också viktigt att förstå att McConnell inte bara var en aktör i det politiska spelet, utan också en arkitekt för många av de förändringar som definierade den politiska arenan under och efter Trumps tid vid makten.

Hur McConnell Tvingade Genom Neil Gorsuchs Bekräftelse: En Inblick i den Politiska Kampen i USA:s Högsta Domstol

Under de kommande veckorna skulle McConnell hantera motstånd från demokratin och vissa moderata republikaner. Gorsuch själv hade framstått som en rättvis och kompetent kandidat, men det var den politiska bakgrunden och McConnells handlingar som väckte störst uppmärksamhet. Hans beslut att blockera Merrick Garland, Barack Obamas nominerade domare för samma position året innan, hade skapat en politisk klyfta som skulle prägla processen.

McConnell utnyttjade sin majoritet i senaten och den politiska situationen till sin fördel. Trots att han hade 52 republikanska röster i senaten, vilket inte räckte för att uppnå den nödvändiga majoriteten på 60 röster för att avsluta debatten och bekräfta Gorsuch, lyckades han övertyga sina partikamrater att ändra senatens regler. Han sänkte tröskeln för att bekräfta domare till en enkel majoritet. Detta beslut, som skulle bli känt som "nuclear option", förändrade spelreglerna för framtida nomineringar och bekräftelser i den amerikanska politiken.

Gorsuchs bekräftelse kom den 7 april 2017, och McConnell såg det som ett stort personligt och politiskt nederlag för demokratin. Hans retorik var kraftfull, och han argumenterade för att han var en försvarare av rättvisa och en stark motståndare till det han såg som en vänsterdriven kamp för att undergräva den amerikanska rättsstatens oberoende. Schumer, ledaren för demokraterna i senaten, svarade med bitterhet och kritiserade McConnell för att ha "stulit" Garland’s plats, men McConnell svarade med att hävda att hans handlingar var en nödvändig motåtgärd mot det som han såg som ett allt mer extremt vänsterinriktat rättssystem.

Trots att Gorsuchs nominering inte förändrade domstolens ideologiska balans, var hans bekräftelse viktig för den republikanska agendan. För republikanerna var det en vinst som förde domstolen närmare en konservativ dominans, men för demokraterna var det en påminnelse om deras politiska svaghet och den enorma klyftan som fanns mellan de två parterna när det gällde frågor om domstolens framtid.

McConnell och republikanerna hade länge haft en mer strategisk syn på domstolen och dess betydelse för att forma landets framtid. Detta visade sig vara särskilt tydligt efter Trumps valseger och hans första utnämning av en domare till Högsta Domstolen. Demokraterna, å andra sidan, hade länge varit mindre fokuserade på domstolens makt och inflytande, vilket gjorde att de inte var beredda på den politiska krigföringen som McConnell hade förberett.

Vad som följde var en politisk eldstorm. Trump-administrationens beslut att avskeda FBI-direktör James Comey skapade en ny politisk kris, och en rad avslöjanden om Trumps inblandning i ryska angelägenheter gjorde att det politiska landskapet i USA förändrades drastiskt. McConnell och andra republikanska ledare fortsatte att stödja Trump, trots de växande misstankarna om hans inblandning i rysk påverkan under valkampanjen.

Denna period av politisk turbulens har visat på domstolens avgörande roll i att forma amerikansk politik och hur dessa strider kring Högsta Domstolen ofta handlar om mycket mer än bara den ideologiska sammansättningen av domarna. Det handlar om makt, om att kontrollera den politiska framtiden och om att slå vakt om en politisk agenda. Detta gör att frågor om domstolens struktur och sammansättning fortsätter att vara en av de mest laddade och avgörande i amerikansk politik.

Domstolens betydelse för USA:s politiska framtid går långt bortom själva rättsliga beslut. McConnell och hans allierade har visat att de är beredda att gå till ytterligheter för att säkerställa en långsiktig konservativ dominerande kraft. Demokratins institutioner, särskilt den federala domstolen, har blivit en arena för politisk krigföring, där varje nominering och varje bekräftelse är en potentiell kamp om landets framtid.

Hur ett politiserat pandemibeteende påverkade Trumps ledarskap och dess konsekvenser

Från och med Memorial Day, började människor i hela USA att återvända till ett mer normalläge, och folkmassor samlades utan masker. Trots att många träffades utomhus, vilket minskade virusets spridning, ökade risken i barer och runt simpooler. Under juni började smittspridningen att ta fart på nytt i stora delar av söder och mellanvästern. I slutet av juni började nästan alla republikanska senatorer använda masker och tala om vikten av att bära dem, men det var för sent för att bromsa den våg av smittade som nu var på väg att eskalera.

Trump, som aldrig visade någon förmåga till empati, var mer oroade över att pandemin hotade hans ekonomi och omval. Hans svar på denna oro var att hålla massiva rallyn för sina anhängare. Dessa evenemang var, trots råd från hälsoexperter, potentiella super-spridare av viruset. I juni inbjöds en miljon människor till en stor rally i Tulsa, Oklahoma, som var planerad att hållas den 19 juni – en datummarkering för ett av de blodigaste rasupproren i amerikansk historia. Detta var en uppenbar provokation i en tid då hela landet var i sorg efter mordet på George Floyd och Black Lives Matter-rörelsen var i full gång.

När Trump insisterade på att hålla rallyt, trots varningar om faran, visade hans ledarskap på en chockerande brist på ansvarstagande. Han avfärdade kritiken genom att anklaga media för att “skambelägga” hans evenemang, samtidigt som han undvek att se de potentiella konsekvenserna av att samla folkmassor under en pandemi. Följderna av hans agerande var tydliga. På dagen för rallyt var arenan halvfull, med många tomma platser, och en majoritet av publiken valde att inte bära masker, trots att ett utomhusområde hade förberetts för att rymma det förväntade överskottet av besökare. Rallyt blev ett bevis på Trumps förmåga att mobilisera sina fans, men också på hans oförmåga att prioritera folkhälsan.

Vid den här tidpunkten borde det ha varit uppenbart för både Trumps allierade och hans motståndare att hans ledarskap var ett hinder för att effektivt bekämpa pandemin. Hade han valt att stödja maskanvändning och social distansering som en åtgärd för att bromsa spridningen av viruset, hade miljontals människor troligen följt hans exempel. Men istället valde han att hålla fast vid en politik som fördjupade den politiska polariseringen och satte liv på spel.

Vad som är viktigt att förstå är att denna politisering av en pandemi inte bara handlar om en viss politisk ledare. Det handlar om hur ledarskap kan forma och förvränga en nationell respons på en global kris. När ett politiskt parti eller en individ väljer att förvandla ett folkhälsoproblem till en ideologisk strid, undermineras samhällets förmåga att ta effektiva åtgärder. I det här fallet kostade den beslutet inte bara Trumps trovärdighet, utan också tusentals liv som kunde ha räddats om nationen hade agerat enat och utan politiska filter.

I denna kontext är det viktigt att reflektera över hur politiska beslut under en kris kan påverka hela samhället. Att inte kunna erkänna den gemensamma, apolitiska kampen mot en pandemi och istället använda det som ett vapen för att polarisera, skapar konsekvenser som går långt bortom valet av en president. Här handlar det om att förstå makten i ledarskapets symbolik, och om hur viktiga, till synes små beslut – som att bära en mask – kan få oanade följder i en krissituation.

Hur gick Trump från att utmana valet till att hota republikens institutioner?

Lindsey Graham gick ett steg längre. Efter att Donald Trump Jr. hade kritiserat Graham för att inte omedelbart ta Trumps sida efter valresultatet, gick Graham på Sean Hannitys program på Fox News för att korrigera sig själv. Han gick till och med så långt som att kalla valen i Philadelphia för "krökta som en orm", och sade att de påstådda felaktigheterna var "shattering", en fullständig katastrof. Graham var också orolig för att om republikanerna inte agerade för att förändra valprocessen skulle det aldrig mer bli en republikansk president. Hans åsikt om att Trump inte skulle ge upp var i linje med den berättelsen som Trumps anhängare försökte sprida.

Mitt Romney, den första senatorn genom tiderna som röstade för att avsätta en president från sitt eget parti, ställde sig dock inte bakom Trump. Romneys kritik mot Trump var skarp och offentlig: Trump hade rätt att begära omräkningar och att be om undersökningar av påstådda oegentligheter där bevis fanns, men han hade fel när han hävdade att valet var riggat och stulit. Denna retorik, menade Romney, underminade de grundläggande institutionerna i den amerikanska demokratin och skulle kunna orsaka farliga och destruktiva känslor i samhället.

Senator Ben Sasse, som nyligen vunnit omval i Nebraska, uttryckte sig också klart och tydligt. Han menade att påståenden om valfusk var farliga och att om Trumps juridiska team hade bevis, borde de presentera dem omedelbart för både allmänheten och domstolarna. I avsaknad av sådan bevisning, påpekade han, måste alla röster räknas enligt relevant statlig lagstiftning. Sasses och andra republikanska ledare som snabbt erkände Bidens seger visade på en betydande klyfta inom partiet i hur man skulle förhålla sig till valresultatet.

Under denna period, där Donald Trump och hans anhängare intensifierade sina påståenden om valfusk, började sociala medier svämma över med "Stop the Steal"-budskapet, vilket genererade miljontals dollar till Trumpkampanjens "Election Defense Fund". Trots att ingen av de över 60 stämningarna som Trumps juridiska team inlämnade i flera svängstater lyckades förändra valresultatet, intensifierade Trump sitt angrepp mot landets institutioner. Detta var en tid då den republikanska partilinjen ställdes på prov, och många var tveksamma till att acceptera det rättsliga resultatet.

Trump satte också press på statliga tjänstemän. I Georgia, där han förlorade med ett smalt marginal, försökte han i samarbete med Graham få den republikanska sekreteraren för staten att riva upp röster från poströstning. Denna uppmaning till oegentligheter och manipulerade resultat för att förändra valresultatet blev en central del av Trumps sista försök att behålla makten, även efter att alla domstolar avfärdat hans påståenden.

Rudy Giuliani och Sidney Powell, som blev mer extrema i sina påståenden om valfusk, var de främsta ansiktena i Trumps "rättsliga" offensiv, vilket ytterligare undergrävde förtroendet för landets demokratiska process. Försök att lansera en landsomfattande rättslig kampanj misslyckades upprepade gånger och blev allt mer absurt i sin natur. Alla dessa handlingar och uttalanden illustrerade hur nära man var att korsa en farlig gräns där förtroendet för demokratins institutioner började erodera.

Det är viktigt att förstå att de åtgärder som vidtogs av Trump och hans anhängare, och det stöd som gavs av ledande republikanska politiker, inte bara handlade om att omkullkasta ett enskilt valresultat. Det handlade om att utmana den grundläggande rättsordningen och de institutioner som bildar fundamentet för hela det amerikanska systemet. I en demokrati är det av yttersta vikt att resultatet av fria och rättvisa val respekteras, och att ingen individ, oavsett maktposition, kan tillåtas undergräva detta system utan allvarliga konsekvenser för landets stabilitet.