Hur konspirationsteorier bryter ner det gemensamma förnuftet och demokratin

Konspirationsteorier utmanar vår förståelse av den politiska och sociala verkligheten och bryter ner det som traditionellt har setts som gemensamt förnuft – den grundläggande förståelsen av världen och våra sociala relationer som alla människor kan relatera till och dela. Enligt den politiska teoretikern Hannah Arendt är gemensamt förnuft den del av vårt tänkande och vårt kollektiva arv som alla människor har gemensamt i varje civilisation. Det handlar om en acceptans av de grundläggande fakta som definierar vår verklighet och våra gemensamma tolkningar av den.

Konspirationsteorier kan ofta verka absurda för dem som inte tror på dem. Ta till exempel påståendet att den amerikanska regeringen skulle ha hjälpt till att planera terrorattackerna den 11 september. Varför skulle regeringen – och vem inom regeringen – attackera sina egna medborgare och sitt eget försvarsdepartement? Eller ta Jade Helm-konspirationen från 2015, där det påstods att den amerikanska armén planerade att invadera delstaten Texas, avväpna befolkningen och införa undantagstillstånd. Här avväger inte påståendena med någon rimlig förklaring, vilket gör dem svåra att förstå för de flesta och placerar dem utanför det som traditionellt ses som gemensamt förnuft.

Vad innebär då gemensamt förnuft? Enligt vissa filosofiska teorier handlar det om en medfödd moralisk känsla eller en instinktiv förståelse för världen, något som alla människor i en viss civilisation delar. Men det är inte det gemensamma förnuftet vi talar om här. Istället handlar gemensamt förnuft om en acceptans av de grundläggande och ofta oföränderliga fakta i världen som vi har delat erfarenhet och tolkning av. Det är dessa förutsättningar som gör politisk diskussion möjlig i ett demokratiskt samhälle. Utan detta gemensamma förnuft finns det inte längre ett gemensamt språk att föra diskussioner på eller bygga politiska beslut kring.

För när konspirationsteorier sprider sig börjar de underminera detta gemensamma förnuft genom att privilegiera en liten grupp, de som har "insikt" i en alternativ verklighet. Detta underminerar en demokratisk diskussion eftersom det skapar en uppdelning mellan dem som "förstår" den sanna verkligheten och alla andra. Här ser vi en retorik där påståenden som "många människor säger" används för att bygga upp en känsla av konsensus och för att utgöra en maktposition, men detta är inte ett genuint åtagande för ett gemensamt förnuft. Det handlar om att skapa en grupp som påstår sig ha exklusiv kunskap om världens verkliga tillstånd, vilket leder till en förnekelse av den gemensamma verkligheten.

Denna epistemiska polarisering skapar inte bara en politisk uppdelning utan en djupare klyfta i hur människor uppfattar världen. Konspirationsteorier tvingar människor att konstruera en egen verklighet, ofta baserad på en uppfattning av att "det finns fiender inom oss" som hotar samhället. Detta är en destruktiv dynamik, för den skapar en värld där samtal inte längre kan byggas på gemensamma fakta eller gemensamma erfarenheter. Om de grundläggande antagandena om världen blir förlorade, finns det ingen gemensam grund för att diskutera eller fatta beslut om framtiden.

Det är viktigt att förstå att konspirationsteorier inte bara påverkar den politiska arenan eller offentliga debatter utan även påverkar personliga och sociala relationer. När dessa teorier sprider sig till arbetsplatser, familjer och grannskap, blir det svårare att upprätthålla normala, rationella interaktioner. Den som tror på konspirationsteorier tenderar att omge sig med andra som delar samma syn på verkligheten och kan börja avvisa alla andra som "ovetande" eller till och med som fiender. Detta skapar sociala klyftor och polarisering på en djupare nivå än vad politisk polarisering gör.

För att förstå det allvarliga hotet som konspirationsteorier innebär för demokratin måste vi reflektera över deras förmåga att förvränga vad det innebär att veta något. I en värld där förnuft och fakta inte längre delas, finns det inget utrymme för argumentation, förhandling eller kompromisser, alla grundläggande delar av en fungerande demokrati. När människor inte längre har en gemensam uppfattning om vad som är verkligt eller möjligt, kollapsar förutsättningarna för politisk handling.

Det är också avgörande att notera att detta fenomen inte är begränsat till det politiska livet eller till offentliga diskurser. Det går djupt in i våra privata och sociala liv och påverkar hur vi relaterar till varandra på en individuell nivå. Därför blir det inte bara en politisk fråga utan även en fråga om mänsklig interaktion och samhällelig sammanhållning.

Hur den nya konspiracismen destabiliserar demokratin och vår förståelse av verkligheten

Den nya konspiracismen, med sina ständiga anklagelser och tvivelaktiga påståenden, är politiskt steril. Den är en kraft som inte erbjuder några konstruktiva lösningar, utan istället fördömer, förvränger och delegitimerar. Det handlar om att konstant peka ut katastrofer, misslyckanden och förövare, utan att erbjuda något alternativ eller möjlighet till förändring. I denna nya era verkar det som om det som stiger upp från demokratins spillror anses vara mindre viktigt eller intressant än att avslöja de katastrofer som påstås ha skapats av de maligna krafter som hävdar sig representera oss. Här finns en djupt destabiliserande kraft som inte kräver ett alternativt politiskt system som kommunism, fascism eller teism för att underminera demokratin. Enbart den aggressiva och sterila konspiracismen räcker för att delegitimera den.

Konspiracismens nya ansikte kan inte ignoreras eller avfärdas som något bagatellartat eller löjligt. Även om vi ibland backar undan och häpnar över absurditeten i detta konspiratoriska klimat, är den kränkning av det vi ser som politisk verklighet och sunt förnuft som konspiracismen medför just det som gör oss uppmärksamma på faran. Den skapar oro och desorientering i våra tankar. De anklagelser som konspiracismen för fram är ofta förvirrande och upprörande, och den intellektuella och emotionella belastningen är påtaglig. De påståenden som ständigt haglar ner på oss får journalister, socialvetare, psykologer och vanliga medborgare att fokusera sin uppmärksamhet på konspirationsteorier, vilket sliter på vårt gemensamma sätt att förstå världen. Effekterna av dessa oavbrutna anklagelser är inte bara politiska, utan påverkar också oss personligen och individuellt.

Det mest oroande är att en stor del av befolkningen accepterar dessa konspiratoriska påståenden. Mer än hälften av amerikanerna håller fast vid någon form av konspiratorisk berättelse om ett aktuellt politiskt fenomen eller händelse. Det är som om konspiratoriska individer lider av vad filosofen John Dewey beskrev som en "tjänstgöring av tanken", där hela den politiska verkligheten omformas till en mängd intriger och dolda agendor. Den nya konspiracismen attackerar själva kärnan i vår förståelse av verkligheten, av vad vi anser vara sanningen och grundvalarna för denna sanning. Den ersätter bevis, argument och gemensamma förståelser med förvirrande påståenden och konstlade teorier.

Men det är inte alla konspirationer som är utan grund. Historiskt har konspirationsteorier ibland avslöjat politiska skandaler och förfalskningar som hotar demokratin. Konspirationsteorier har visat på korruption hos politiska ledare, samröre med kriminella grupper eller hemliga manövrer från fientliga makter. Genom att undersöka dessa dolda agendor har konspirationsteorier ibland blivit ett verktyg för att reformera den demokratiska politiken. Det finns goda skäl att inte omedelbart avfärda alla konspiratoriska påståenden som ogrundade. Det klassiska detektivarbete som konspirationsteorierna ofta involverar har avslöjat viktiga sanningar om regeringen som annars skulle ha hållits dolda. Exempelvis avslöjades allvarliga hälsorisker för invånarna i Flint, Michigan, där politiska ledare medvetet ignorerade säkerhetsföreskrifter och därigenom tillät förorenat dricksvatten. Genom oberoende forskning och tryck från medborgargrupper avslöjades till slut sanningen, trots initiala försök att dölja den.

Men att skilja mellan trovärdiga och ogrundade konspirationsteorier är en utmaning. Den största svårigheten ligger i hur konspirationer ofta smälter samman med politisk partiskhet. Vänster- och högerpolitiska aktörer håller ofta på olika narrativ som båda involverar konspirationsteorier. Demokraterna är mer benägna att hävda att Trump var involverad i en rysk inblandning i valet 2016, medan republikaner tenderar att påstå att medierna konstruerade falska nyheter för att underminera Trump. På detta sätt finner vi oss själva i en politisk värld där konspirationsteorier från båda sidor ständigt kolliderar och där vi inte längre kan vara säkra på vad som är verkligt.

Det är tydligt att denna virvelvind av konspirationer inte bara påverkar politiken utan också vår syn på den. Vi måste vara medvetna om att det inte finns något enkelt sätt att avgöra vad som är sant och falskt i denna allt mer konspiratoriskt laddade värld. Vår kollektiva förståelse av verkligheten är under angrepp, och det krävs en noggrann och kritisk granskning av varje påstående för att kunna navigera i denna komplexa och ofta farliga politiska terräng.

Hur ska vi hantera konspirationsteorier och bevara demokratins värde?

I dagens samhälle är det omöjligt att ignorera den påverkan som konspirationsteorier har på den offentliga debatten och den politiska diskursen. Vi ser hur några offentliga tjänstemän insisterar på att följa den vanliga ordningen, försöker genomdriva demokratin och skydda institutioner som säkrar vårt samhälles stabilitet. Samtidigt finns det andra, både offentliga personer och vanliga medborgare, som bestämt motsätter sig konspirationsteorier och talar sanningen om deras destruktiva effekt på vårt samhälle. Denna splittring har en enorm betydelse för vår framtid, där kommande generationer kommer att bedöma vår förmåga att bevara demokratin, bekämpa ojämlikheter och se till att den mänskliga livsmiljön inte förstörs genom vår oförmåga att hantera miljöförstöring.

Konspirationsteorier är inte bara ett hinder för politisk funktionalitet, utan de är också ett hot mot själva kärnan i demokratiska samhällen. De förlamar inte bara de politiska systemen utan underminerar också gemensamma värderingar och gemensamma politiska mål. I en värld där teorier om hemliga makteliter som styr från skuggorna växer sig allt starkare, är det avgörande att vi inte bara förblir ärliga i vårt motstånd mot dessa falska föreställningar, utan också visar visdom. Det räcker inte att enbart vara sanningsenlig i vårt avståndstagande, vi måste också förstå den politiska dynamiken som tillåter sådana teorier att få fäste.

En av de största farorna med konspirationism är dess förmåga att skapa en värld där verkligheten och förnuftet förlorar sin betydelse. När konspirationsteoretiker påstår sig vara de enda som verkligen förstår vad som händer bakom kulisserna, gör de det svårt för vanliga medborgare att lita på den offentliga berättelsen. Demokratins överlevnad hänger på att medborgarna inser att det är genom att bygga ett gemensamt politiskt rum, genom delade värderingar och förståelse, som vi kan forma en hållbar framtid. För att demokratin ska behålla sitt värde, måste människor känna att de har en roll i detta projekt. De måste se att deras handlingar, i samarbete med andra, faktiskt kan göra skillnad.

Konspirationsteorier är inte bara något som existerar i marginalen, utan de infiltrerar även de mest etablerade delarna av vårt samhälle. Enligt många studier tror en stor del av befolkningen på åtminstone en konspirationsteori, och det är inte ovanligt att människor som har förlorat förtroendet för det etablerade systemet söker sig till alternativa förklaringar. Detta underminerar förtroendet för politiska institutioner och skapar en miljö av misstro. Därför måste vi vara vaksamma. För att konfrontera detta måste vi bygga en politisk och social struktur som inte bara utmanar dessa idéer, utan också ger människor verkliga alternativ för att förstå världen runt dem.

Att bekämpa konspirationsteorier innebär att vi måste göra mer än bara tala om sanningen. Vi måste också vara kloka nog att skapa de förutsättningar som gör det möjligt för människor att förstå den komplexa värld vi lever i. Här spelar utbildning och kritiskt tänkande en central roll. Om vi inte lär oss att ifrågasätta information på ett konstruktivt sätt, att inte bara acceptera eller förkasta en idé utan att förstå varför, så kommer vi att fortsätta vara sårbara för desinformation.

Dessutom innebär detta att vi inte bara måste vara medvetna om konspirationsteorier som kommer från externa källor, utan även från våra egna samhällsstrukturer. Att förstå varför vissa människor söker sig till dessa teorier kan ge oss en inblick i de djupa sociala och politiska spänningarna som driver dem. Dessa teorier kan vara symptom på en större politisk och ekonomisk kris, och de måste ses i ett större sammanhang.

För att framtida generationer ska kunna leva i en stark och stabil demokrati, måste vi motstå konspirationisternas krav på att ensidigt definiera verkligheten. Vi måste försvara vår gemensamma förståelse av vad som är sant och vad som inte är det. Genom att stå upp för en verklighetsbaserad politisk värld, där rationellt tänkande och evidens baseras på fakta, kan vi motverka den destruktiva effekten av konspirationsteorier. På så sätt kan vi bevara den demokratiska visionen som en arena för samarbete och utveckling av ett gemensamt politiskt liv.

Endtext