Hur media och "fake news" påverkar vår uppfattning av verkligheten och sanning

Den nuvarande globala krisen inom både ekonomi och politik har skapat en särskild miljö där missinformation och "fake news" snabbt sprids och lätt får fäste i vårt medvetande. Post-truth-samhället, där sanning och fakta ofta ses som relativa och subjektiva, bygger på samma mekanismer som undergräver tidigare, mer etablerade mediernas roll i samhället. Det är inte bara så att den postmoderna mediets avcentralisering har lett till en relativism som så småningom utnyttjas av mäktiga aktörer och extremister, utan också att dessa förändringar är starkt kopplade till den ekonomiska kollapsen och misslyckandet hos den neoliberala politiken att både förutse och svara på dessa kriser.

Det är svårt att förneka att den neoliberala agendan har bidragit till att avskaffa de traditionella idéerna om en offentlig sfär. Marknaden, som på ytan framstår som naturlig och neutral, har ersatt många av de tidigare koncepten som hållit oss enade i förståelsen av samhällsfrågor. Vi har därmed förlorat den gemensamma grunden för hur vi ser på mediernas roll, på allmänintresset och på journalistikens ansvar i att hålla makten till svars.

I detta sammanhang är det nödvändigt att vi börjar skilja på mediekompetens och dess användning; att separera verktygen från våra händer, så att vi inte endast diskuterar medierna i abstrakta termer, utan även ser på de konkreta konsekvenserna av dessa medier i våra liv. David Buckingham, som under arbetet med en särskild utgåva av tidningen Cultura y Educación om samma tema, ger ett viktigt bidrag i diskussionen om "fake news". Han föreslår att det behövs en dekonstruering av begreppet bias och att vi som samhälle måste acceptera att fördomar, antaganden och förutfattade meningar är en del av livet. Att se på bias och hur det formar våra tankar om medier innebär också en fördjupad förståelse av hur institutionella och ekonomiska drivkrafter påverkar dessa processer.

Men den pedagogiska utmaningen i att bemöta "fake news" är betydande. Det finns en farlig tendens att anta att det hela handlar om rationella processer som kan läras ut genom utbildning. Men vi måste fråga oss varför människor tror på falsk information i första hand. All medieanvändning är inte rationell. Vår vilja att tro på det vi vill tro på är lika stark som någon form av kalkyl. Detta blir ännu mer komplext när vi kan kontrollera de mediekällor vi exponeras för, vilket skapar filterbubblor och ekokamrareffekter där vi bara exponeras för det som passar vår världsbild.

Denna utveckling leder till en situation där nyheter som passar våra egna förutfattade meningar blir mer populära och sprids vidare, vilket skapar ett ekonomiskt incitament för sociala medier att fortsätta främja detta innehåll. I och med detta skapas en djupare polarisering i samhället och förtroendet för traditionella auktoriteter minskar. Om vi ser på dagens medielandskap, där nyheter sprids snabbt genom kanaler som WhatsApp, ser vi hur "fake news" kan leda till våldsamma konsekvenser, som i fallet med en dödlig lynchning i Mexiko efter att osanna rykten spridits.

Det är tydligt att vi inte längre kan ignorera de potentiella farorna med "fake news". Men om vi fokuserar enbart på de individuella effekterna av desinformation riskerar vi att missa det större sammanhanget. När makten över information och tolkning av sanning flyttas till allt fler aktörer i ett fragmenterat medielandskap, ställs vi inför en historisk övergång. Fake news är kanske bara ett första steg i en längre process av politisk manipulation och propaganda. För att förstå detta är det nödvändigt att se bortom den enskilda aktörens handlingar och förstå de djupare makroekonomiska och politiska krafter som driver dessa förändringar.

Ett av de mest oroväckande aspekterna av denna utveckling är att medierna själva, genom sin egen pedagogiska roll, kan vara en del av problemet. Dannah boyd påpekar att "för mycket mediekompetens" kan skapa en situation där människor inte längre litar på någon källa, vilket leder till en generaliserad misstro mot all journalistik. Detta ses i forskning där ungdomar, efter att ha blivit tränade i kritiskt tänkande om media, ofta avstår från att lita på någon källa överhuvudtaget. I länder som Indien och Mexiko ser vi också hur misstro mot medier leder till en ökning av nationalistiska tendenser och politiska polariseringar, där "fake news" används som ett politiskt verktyg för att förstärka redan existerande ideologier.

För att möta dessa utmaningar är det viktigt att vi inte bara fokuserar på att stärka individens förmåga att navigera i ett osäkert informationslandskap. Vi måste även förstå de större filosofiska frågorna kring sanning och kunskap, om vad det betyder att ha rättfärdiga övertygelser i en tid när sanning ofta verkar relativ och flytande. Vi behöver ställa oss frågan om bevisen för våra egna övertygelser verkligen är tillräckliga och om det finns något slutgiltigt "bevis" som kan rättfärdiga våra trosuppfattningar i dagens värld.

Hur påverkar algoritmer och digitala medier våra uppfattningar om sanning i en post-sanningstid?

I en demokrati påstås det ofta att det finns grader av fördomar och grader av osanning, och att bekräftelsebias endast kan påräknas där fakta och källor till fakta ifrågasätts och därför saknar trovärdighet. Med andra ord, när medborgare inte kan tro på alternativa berättelser, kommer de att luta sig mot sina egna övertygelser. En sådan observation är avgörande i en värld där vi ständigt ställs inför ett hav av information, och där det är lätt att dras med i den virvelvind av åsikter och data som dominerar våra digitala liv.

I Moskva, februari 2019, gav jag en föreläsning på National Research University Higher School of Economics under en konferens med titeln "Digital Media for the Future". Här samlades akademiker och mediepedagoger från hela Ryssland för att diskutera de digitala utmaningar vi står inför i dagens samhälle. De kritiska dialogerna var mångfacetterade, och forskare som Vasily Klucharev och Evgeny Osin delade med sig av insikter om konformismens neurologiska grunder samt om lyckans komplexitet i informationsåldern. Diskussionerna handlade även om den digitala teknikens påverkan på vårt etiska tänkande och hur artificiell intelligens (AI) förändrar våra synsätt på sanning och värderingar.

En av de mest tankeväckande frågorna som dök upp under konferensen var varför det är lättare att hålla med majoriteten, varför falska nyheter sprids snabbare än sanning och varför det är så svårt att nå en konsensus om vad som verkligen är sant. Det handlar om mer än bara de rent tekniska aspekterna av algoritmer och digitala medier. Det handlar om hur dessa teknologier formar vårt sätt att tänka och förhålla oss till världen omkring oss. En av de mest slående observationerna var hur människor med låga resurser för att hantera osäkerhet ofta känner sig utanför det dominerande diskursen, vilket gör att de söker bekräftelse i de källor som bekräftar deras egna förutfattade meningar. Detta bidrar till en känsla av att verkligheten är delad och polariserad, där "rätt" och "fel" är mer en funktion av ideologi än av objektiv sanning.

Under en annan konferens i Hongkong, november 2018, diskuterade vi de komplexa relationerna mellan politik, ekonomi och teknik i en stad som står i övergång. Under samtalen blev det tydligt att det idag krävs en medveten ansträngning för att undervisa och fostra en generation som inte bara förstår teknologin de använder, utan också de sociala och etiska konsekvenserna av dess användning. Jag mötte lärare och mediepedagoger som, likt jag själv, såg ett växande behov av att förbereda unga människor på att kunna hantera den informationsöverflöd de ständigt konfronteras med. I många fall handlar det inte om att bara förstå hur man navigerar i digitala plattformar utan också om att kunna analysera och kritiskt bedöma den information man får från dessa plattformar.

Denna medieutbildning har blivit än viktigare i en värld där begreppet post-sanning har blivit en central del av samtalet. Falska nyheter och digitala verktyg för att manipulera information har blivit en del av den vardagliga verkligheten, vilket gör att vi måste bli mer medvetna om hur information konstrueras och sprids. Medieutbildning har därför blivit en av de mest avgörande faktorerna för att kunna identifiera och hantera falska nyheter och den digitala desinformation som florerar i vårt samhälle. Det handlar om att utrusta unga människor med verktyg för att kunna se igenom den yta av information som ofta presenteras för oss.

För att kunna hantera denna informationsvärld på ett effektivt sätt måste vi också förstå hur de digitala plattformarna fungerar. Många använder algoritmer för att filtrera den information vi möter på nätet. Dessa algoritmer bygger på data om våra tidigare val och beteenden och tenderar att förstärka våra egna åsikter och intressen. Detta kan skapa en värld där vi bara får ta del av information som bekräftar våra egna uppfattningar, vilket leder till en alltmer polariserad syn på verkligheten. Vad som gör detta än mer komplext är den ökande användningen av artificiell intelligens, vilket gör att vi inte bara kan fråga oss vad som är sant, utan även hur sanningen har skapats.

När vi talar om post-sanning och dess konsekvenser måste vi också överväga hur vi som individer navigerar genom en värld som präglas av konstant förändring och osäkerhet. Hur reagerar vi när vår förståelse av världen hotas? Hur hanterar vi den emotionella påverkan av att ständigt konfronteras med information som utmanar våra världsuppfattningar? I denna digitala era krävs en balans mellan att vara kritisk och samtidigt öppen för nya perspektiv.

Det är viktigt att vi som samhälle reflekterar över vilken roll digitala medier och algoritmer spelar i att forma våra kollektiva och individuella uppfattningar om sanning. Vi måste vara medvetna om att sanningen inte alltid är något objektivt som kan mätas eller bevisas en gång för alla. Sanningen är något som hela tiden förhandlas och omförhandlas beroende på de krafter och influenser vi utsätts för. Detta innebär att vi, som medborgare i en digital värld, måste bli mer medvetna om de mekanismer som påverkar vår förståelse av världen. För att navigera på ett effektivt sätt måste vi inte bara förstå hur teknologin fungerar, utan även hur vi kan upprätthålla vår kritiska förmåga när den ständigt utmanas.

Hur kan medier och utbildning forma vår förståelse av "fake news" och social inkludering?

I dagens samhälle, där fragmentering och sociala klyftor ständigt ökar, är behovet av medieutbildning större än någonsin. Steve Connolly, en framstående forskare inom området, belyser hur medieutbildning kan fungera som en väg för social inkludering, särskilt för unga människor som annars riskerar att stå utanför de informativa och ekonomiska strömmarna i samhället. Connolly, som idag är verksam vid University of Bedfordshire, delar sin egen erfarenhet av att undervisa och forska om medier, och han menar att medieutbildning inte bara är ett ämne för en liten grupp akademiker, utan något som borde vara tillgängligt för alla elever. Genom sin egen väg från att vara nyutexaminerad till att bli en specialist inom medieutbildning, har han utvecklat en djup förståelse för hur detta ämne kan ge eleverna en nyckel till större förståelse och ökad tillgång till utbildning generellt.

Connollys syn på medieutbildning är att den bör vara både inkluderande och utvecklande. Hans arbete i en skola i ett socialt utsatt område i södra London, där medieutbildning infördes över hela läroplanen, visade på svårigheterna att få en sådan omfattande förändring att lyckas fullt ut. Trots detta lyckades han skapa förutsättningar för eleverna att bättre förstå medielandskapet och hur det kan påverka deras liv. Han lyfter fram det faktum att medieutbildning kan fungera som en bro till andra utbildningsmöjligheter och bidra till att elever som annars skulle stå utanför får en väg in i samhället.

Ett centralt tema i Connollys arbete är hur teknologins framväxt och det moderna informationslandskapet förändrar sättet vi definierar och får tillgång till sanningen. Historiskt sett fanns det vissa institutioner, som universitet och medier, som betraktades som tillförlitliga källor för kunskap. Men i och med framväxten av sociala medier och digitala plattformar har dessa centrum försvagats, vilket gör det svårare att fastställa var information kommer ifrån och vilken kvalitet den har. Detta ställer nya krav på både lärare och elever att kritiskt granska och förstå de källor de möter dagligen.

Den utbredda diskussionen om "fake news" har försvårat denna situation ytterligare. I en tid då alternativa fakta och desinformation sprids snabbare än någonsin, måste mediernas roll och makt förstås på nytt. Connolly menar att i medieutbildningens sammanhang handlar det om att förstå både texten och institutionen bakom den. Vad innebär det att producera nyheter? Vem äger nyheterna? Och hur påverkar den moderna teknologin vårt sätt att tänka kring nyhetsvärde? Mediernas inflytande sträcker sig längre än traditionella medier, och figurer som YouTuber Dan TDM belyser hur individer kan påverka den globala publiken utan att vara en del av någon formell medieinstitution. Trots att dessa individer agerar utanför traditionella institutioner, är de inte isolerade från de ekonomiska och sociala system som styr informationsflödet.

Denna förändring har också lett till frågor om jobb och ekonomi. Connolly drar en parallell till den renässansens patronage, där personer som Dan TDM får stora summor för att kunna driva produktplacering eller skapa innehåll för plattformar som YouTube. Vad innebär det egentligen att vara "anställd" i denna nya ekonomiska verklighet? Hur ska vi förstå och undervisa om den nya arbetsmarknaden och dess relation till medierna?

En viktig aspekt av medieutbildning är att det handlar om att förstå makt och ekonomi. I en tid då "övervakningskapitalism" och algoritmer styr stora delar av vårt mediebruk, är det viktigt att ställa de stora frågorna om vem som äger informationen och hur dessa maktstrukturer påverkar oss. För Connolly handlar det om att uppmuntra till ett djupare filosofiskt och epistemologiskt samtal kring medier och information: Vad är det vi egentligen tittar på när vi konsumerar medier? Hur påverkar detta vår förståelse av världen?

Medieutbildning bör inte bara ses som ett ämne som lär ut hur man tolkar och analyserar text, utan också som ett verktyg för att förstå den industriella och ekonomiska bakgrunden till medieproduktionen. Det handlar om att kunna fråga: Vem kontrollerar den information vi tar del av, och varför gör de det? Detta är en central aspekt av medieutbildningens uppdrag – att hjälpa elever att förstå den komplexa världen de lever i.

Det är också viktigt att inse att medieutbildning inte bara handlar om att förstå medier i sig, utan om att utveckla en kritisk förmåga att förstå hur information produceras och konsumeras. I en värld där informationen flödar snabbare än någonsin och där teknologin skapar nya sätt att konsumera och sprida den, är det avgörande att förstå mediernas roll i att forma vår syn på världen. Medieutbildning bör därför ge eleverna verktyg för att förstå både det individuella och det kollektiva perspektivet på information – för att kunna navigera och kritiskt granska det informationsflöde de ständigt möts av.

Vad innebär medieläskunnighet i dagens samhälle och varför är det så viktigt?

Medieläskunnighet är inte längre en fråga om att kunna läsa och skriva i traditionell bemärkelse. I dagens digitala värld, där algoritmer styr flödet av information, handlar medieläskunnighet om att kunna navigera genom ett landskap som är fyllt av både sanna och falska nyheter. Enligt de som deltog i olika workshoppar och diskussioner kring detta ämne, är den verkliga faran inte bara de extrema åsikterna som presenteras av både förmedlare av information och mottagare, utan också själva konstruktionen av informationsflödet, där algoritmer spelar en central roll. Enligt flera deltagare i diskussionerna är valet av webbläsare inte neutralt, utan påverkar den information vi möter och därmed den verklighetsbild vi bygger oss.

Denna utveckling leder till en nödvändig diskussion om vad som händer med vår tillit till information. Journalister, som ofta står inför svåra beslut om vad som är korrekt och vad som inte är det, uttrycker en oro för den verkliga världen som deras rapportering påverkar. För dem är varje felaktighet en risk för att skada deras källor, ibland till och med sätta människors liv på spel, som till exempel de som lever under extremt utsatta förhållanden i flyktingläger. I denna kontext blir nyhetsrapportering en balansgång mellan hastighet och noggrannhet, där pressen att vara först på plats på sociala medier ibland leder till att information inte hinner verifieras tillräckligt.

Medieläskunnighet innebär inte bara att kunna läsa och förstå vad som står, utan också att kunna urskilja nyanser och se bakom den ytliga bilden. De flesta journalister betonar att det finns en skillnad mellan artiklar som tar månader att verifiera och de som publiceras inom minuter, där skillnaden i kvalitet och noggrannhet är påtaglig. Denna förmåga att analysera och kritiskt granska information är inte bara viktig för professionella, utan något som även måste integreras i utbildningen för att rusta individer för att förstå och tolka medielandskapet.

En annan viktig aspekt av medieläskunnighet som diskuterades under workshoppene var frågan om kritiskt tänkande före, snarare än efter, att man konsumerat information. Ett exempel som användes för att förklara detta var bilkörning: man behöver inte kunna alla detaljer om bilens mekanik, men man bör förstå hur man styr och reagerar om något går fel. Detta kan jämföras med att förstå hur man navigerar på nätet och hanterar konflikter eller desinformation. Internetkrigare bakom skärmen fungerar ofta som en form av "vägilska", och frågan är hur vi kan rusta människor för att hantera och deeskalera de konflikter som uppstår online.

Det finns också en annan paradox som framkommer när vi talar om medieläskunnighet i utbildningens kontext. På ena sidan står mediestudier som ett ämnesområde, men på andra sidan finns de som menar att om kritiskt tänkande fanns integrerat i alla ämnen skulle vi inte behöva ett eget ämnesområde för det. Trots denna paradox finns det ett starkt behov av mediestudier, eftersom det är det enda stället i utbildningssystemet där frågor om förtroende och pålitlighet i information tas upp på allvar.

När vi pratar om förtroende är det också viktigt att inse att det handlar om en balans. För mycket förtroende leder till blind tro på auktoriteter och en förlorad förmåga att kritiskt granska, men för lite förtroende leder till ett missförstånd av all information som sprids. Att vara medieläskunnig handlar alltså inte om att vara cynisk eller misstroende, utan om att kunna analysera, ifrågasätta och samtidigt vara öppen för olika perspektiv.

I dagens samhälle, där information ofta är valuta, och där ekonomisk status kan bero på kunskapen om vad som är sant och vad som inte är det, är medieläskunnighet mer avgörande än någonsin. Falsk information kan förstöra förtroende och skapa divisioner, medan god journalistik och kritiskt tänkande kan stärka samhällets sammanhållning. Detta innebär också att vi som individer måste ta ett större ansvar för att förstå hur vi konsumerar och delar information, och förstå att den makt som ligger i media också innebär ett ansvar.

Samtidigt är det viktigt att förstå att medieläskunnighet inte bara handlar om att lära sig att navigera och kritiskt granska nyheter, utan även om att utveckla en moralisk förståelse för hur man producerar och sprider information. Det handlar om medborgarskap och det ansvar vi alla har för att skapa en mer medveten och rättvis informationsmiljö.