Hur påverkar den globala energiövergången USA:s säkerhetsstrategi och inflytande?

USA spelar en framträdande roll i den globala energi-säkerheten. Landets marina överlägsenhet ger USA ett stort ansvar för att skydda sjötrafik, särskilt den internationella transporten av olja, naturgas och andra energi-resurser. Denna säkerhetsfunktion ger USA både makt och inflytande, vilket gör att deras militära styrka är avgörande för både allierade och motståndare. Denna viktiga roll inom energisäkerhet ger USA en unik position på den internationella scenen, där kontrollen över viktiga sjövägar har stor betydelse.

USA:s roll sträcker sig dock bortom maritim säkerhet. Landet är världens största exportör av energivaror, inklusive råolja, naturgas, raffinerade petroleumprodukter och andra gasprodukter som ammoniak och propan. Detta gör USA till en central aktör i den globala energimarknaden. Dessutom är USA fortfarande den största offentliga investeraren inom forskning, utveckling och demonstration (FoU&D) av ren energi, vilket ger landet en konkurrensfördel inom nya teknologier och stödjer innovationer som sprids till den privata sektorn.

För att behålla sin globala inflytande måste USA förbereda sig på en värld där energihandel mer handlar om samarbete i globala leverantörskedjor, särskilt för material som är avgörande för den nya generationens teknologier. Detta innebär att bygga starkare ekonomiska partnerskap med långvariga allierade och att omorientera strategin för energihandel mot nya, teknologidrivna områden. En sådan omställning innebär bland annat att stärka och säkra infrastrukturen för smarta elnät och försvara integriteten för 5G och autonoma fordon.

För USA innebär den framtida energiövergången ett behov av att utveckla mer avancerade verktyg och strategier för att säkra sin energitillgång, i takt med att mer energi används för elektrifiering. I denna process kommer decentralisering och redundans att bli viktiga lösningar för att förhindra att elektriska infrastrukturer blir måltavlor för angrepp eller påtryckningar. I den nya världen där el blir en allt viktigare energikälla, kommer länder som geografiskt fungerar som nav för elektrisk infrastrukturhantering och handel att göra betydande geopolitisk vinst.

USA måste alltså formulera en ny säkerhetsstrategi för att förbereda sig för denna omvälvning i energilandskapet. Detta kommer inte bara att påverka landets egna energisäkerhet utan också dess globala inflytande, vilket kräver att nationen anpassar sig till en värld där energi inte längre enbart handlar om råvarutransporter, utan om avancerad teknologi och innovationsledarskap.

I takt med att världen genomgår en energiövergång, bör vi också förstå att dessa förändringar innebär ett paradigmskifte i hur internationella relationer och maktbalans kommer att formas. För att USA och andra nationer ska kunna behålla sitt globala inflytande kommer framtida konflikter och samarbeten i energisektorn sannolikt att handla mer om teknologiska och industriella förmågor än om traditionell råvarubaserad makt. Länder som effektivt kan integrera förnybar energi och digitala lösningar i sin infrastruktur kommer att stå bättre rustade för att navigera i den nya geopolitiska verkligheten.

Hur den globala energipolitiken och klimatförändringar påverkar USA:s strategi för Mellanöstern och olja

Händelser som attacker mot fraktfartyg i Hormuzsundet och Bab el-Mandeb, samt en luftangrepp på Saudiarabiens oljeförädlingsanläggningar i Abqaiq, blottade de geopolitiska sårbarheterna hos globala oljeinfrastrukturer. USA svarade initialt försiktigt på attackerna, men den underliggande strategin var tydlig: att försöka balansera en direkt militär reaktion med en långsiktig säkerhets- och ekonomipolitik som i allt högre grad fokuserade på att skydda USA:s egna intressen snarare än de globala oljeflödena.

Den offentliga debatten om USA:s militära åtaganden för att skydda Mellanösterns olja växte under valkampanjen 2020, där demokraten Joseph Biden uttryckte att Saudiarabien borde betraktas som en "paria". Men de geopolitiska förändringarna, som Rysslands invasion av Ukraina 2022, återuppväckte behovet av att omvärdera energisäkerheten, vilket ledde till att USA återigen engagerade sig i att stärka sina band med Saudiarabien och andra oljeproducerande länder för att säkerställa globala energiflöden. Samtidigt har en snabbare omställning till förnybar energi börjat påverka relationerna mellan USA och dess traditionella allierade i Mellanöstern, inklusive Saudiarabien. Den här divergerande utvecklingen i intressen gör att framtida samarbeten och allianser inte längre kan tas för givna.

Den globala övergången från fossila bränslen till förnybar energi omformar inte bara den internationella ekonomin utan även de geopolitiska relationerna. Länder som Saudiarabien, som historiskt sett har haft ett nära militärt och ekonomiskt samarbete med USA, ser idag på framtiden med ett mer försiktigt och självständigt perspektiv. Medan USA satsar på en grön omställning och minskar sitt beroende av olja, ser Saudiarabien och andra oljeproducerande nationer att deras egna strategiska intressen blir mer komplexa när oljan inte längre är den dominanta faktorn i världsekonomin.

Det är avgörande för läsaren att förstå att de nuvarande geopolitiska spänningarna inte bara handlar om olja, utan också om det långsiktiga skiftet mot en värld där förnybar energi, teknologisk innovation och klimatförändringar kommer att forma maktbalansen. Detta skifte skapar inte bara en ekonomisk omvandling utan också nya politiska allianser och rivaliteter, som kommer att påverka både internationell handel och säkerhet. Den nya energidynamiken kommer att utmana både gamla allianser och skapa nya geopolitisk risker och möjligheter som inte kan ignoreras.

Hur påverkar geopolitiken övergången till förnybar energi i GCC-regionen?

Utvecklingen av en kraftmarknad inom Gulf Cooperation Council (GCC) präglas av komplexa beteendemönster och utmaningar som speglar regionens unika politiska, ekonomiska och miljömässiga förutsättningar. Trots den stora potentialen för förnybar energi i området – inte minst sol- och vindkraft – har implementeringen och integrationen av dessa energikällor i GCC:s energisystem visat sig vara långt ifrån enkel.

Det finns en tydlig ambition inom flera GCC-länder att diversifiera energimixen och minska beroendet av fossila bränslen, vilket framgår i analyser av möjligheter till koldioxidminskning och användning av ny teknik som ren vätgasproduktion. Samtidigt utgör klimatförändringarnas effekter, som ökade temperaturer och extrem nederbörd, betydande hot mot energisystemens stabilitet och samhällets anpassningsförmåga i regionen. Dessa utmaningar kräver att energimarknaderna utvecklas mot en mer samordnad och integrerad struktur för att bättre kunna hantera klimat- och säkerhetsrisker.

Samarbete över nationsgränser är nödvändigt, men komplicerat. Historiska konflikter, etniska och territoriella spänningar samt frågor kring suveränitet och resurstillgångar skapar hinder för en effektiv regional elmarknad. Samtidigt visar erfarenheter från internationella samarbetsprojekt och studier på att välplanerad integration och gränsöverskridande elhandel kan förbättra energisäkerheten och minska kostnader för alla parter. Men den politiska viljan att genomföra sådana lösningar är ofta svag, på grund av risk för maktförskjutningar och ekonomiska beroenden.

Den ökade satsningen på förnybar energi och dess inverkan på geopolitiken innebär också en omfördelning av ekonomiska resurser och teknologisk kompetens, där länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten försöker positionera sig som ledande aktörer inom framtidens energisektor. Projekt som Desertec och Xlinks visar på visioner om stora sol- och vindkraftsprojekt med internationell räckvidd, men dessa är känsliga för både politiska och tekniska risker.

Det är också viktigt att förstå att förnybar energi i GCC inte enbart är en fråga om miljö och teknik, utan en integrerad del av regionens socioekonomiska utveckling och säkerhetspolitik. Investeringar i förnybar energi kan bidra till att minska interna ojämlikheter och skapa nya arbetstillfällen, men samtidigt kräver det en medveten hantering av energiomställningens sociala effekter för att undvika konflikter och instabilitet.

Den globala energiövergången ställer GCC-länder inför en paradox: de måste agera snabbt för att följa internationella klimatmål och samtidigt bibehålla sin ekonomiska och politiska makt i en föränderlig värld. Detta kräver en djup förståelse för både regionala beteendemönster och globala energimarknaders dynamik. För läsaren är det därför centralt att inse att energimarknadens transformation i GCC är en komplex process där teknologi, politik, ekonomi och klimat hänger tätt samman, och där framgång kräver koordinerade insatser över flera nivåer och aktörer.

Hur kan framtidens energiövergång påverkas av geopolitiska spänningar?

Den framtida övergången till förnybar energi och utvecklingen av internationella elnät kommer sannolikt att vara föremål för både samarbete och konflikter på många nivåer. Trots att det finns stora möjligheter för effektivitetsvinster genom att koppla samman nationella elnät, kommer den geopolitiska dynamiken att spela en central roll i hur dessa nät utvecklas och hur olika aktörer interagerar med varandra. Detta gäller särskilt när det kommer till att integrera förnybara energikällor (RES) i elproduktionen och säkerställa stabiliteten hos kraftsystemen inför framtida klimatrelaterade extremväder.

Forskning visar att även om länder skulle kunna tillhandahålla hela sin energiförsörjning från inhemska förnybara energikällor, skulle sammanslagning av elnäten fortfarande erbjuda fördelar i form av kostnadsbesparingar och ökad systemstabilitet. Ett av de viktigaste skälen för ett ökat samarbete mellan länder är att bygga upp resiliensen hos elinfrastrukturen mot allvarliga väderhändelser, som kommer att bli allt vanligare i takt med klimatförändringarna. Genom att samarbeta inom ett sammanlänkat nät kan länder snabbt återhämta sig från störningar, ta lärdom av tidigare erfarenheter och förbättra sina system för att förhindra framtida problem.

Samarbete på många nivåer kommer att vara nödvändigt för att uppnå en säker elförsörjning. Detta innefattar organisatoriska, marknadsmässiga, tekniska och regulatoriska samarbeten. Ett annat viktigt område för framtida gränsöverskridande samarbete är utvecklingen av förnybar energi. Storskaliga projekt som havsbaserade vindkraftsparker kommer troligtvis att kräva mer internationell samordning, bland annat när det gäller kapitalbehov, hantering av leveranskedjor och säkerhetsfrågor. Teknologier inom den rena energisektorn är så komplexa att deras utveckling ofta förutsätter internationellt samarbete.

För att förstå dynamiken i de geopolitiska spänningarna är det avgörande att definiera tidsramarna för olika konflikter. Vissa konflikter kommer att uppträda redan under övergångsperioden mot en avkarboniserad framtid, medan andra kommer att utvecklas när ett nytt lågt koldioxidenergisystem med förnybar energi dominerar elproduktionen. Inom elmarknaden har vi redan sett hur geopolitiska intressen driver utbyggnaden av elnät och försvårar utvecklingen av regulatoriska åtgärder. Olika erfarenheter från Europa, Asien, Eurasien och Amerika bekräftar att geopolitiken kring elmarknader kommer att variera beroende på region.

I EU, där elmarknadsintegration redan är långt framme, finns ett delat regulatoriskt ramverk som möjliggör ett mer symmetriskt samarbete mellan länder. Men i andra regioner, där maktstrukturerna är mer centralt kontrollerade (t.ex. Indien, Kina, Ryssland) eller där geopolitisk misstro gör det svårt att etablera internationella samarbeten (t.ex. Centralasien, Sydasien), kan nätintegration vara mycket svårare att genomföra. Dessa regionala skillnader påverkar i sin tur framtida konflikter om var produktions- och konsumtionscentra ska lokaliseras och hur elnätens drift ska regleras.

Under övergångsperioden är de mest troliga konflikterna relaterade till lokaliseringen och tätheten på elnätsförbindelser, nätförvaltning, ägande, ansvar för driftssäkerhet samt fördelning av kostnader och fördelar mellan de involverade länderna. För att undvika framtida konflikter måste ett tydligt regulatoriskt ramverk och internationella avtal om de tekniska, marknadsmässiga och organisatoriska aspekterna av det sammanlänkade systemet utvecklas.

Förutom de interna dynamikerna inom regionerna bör även interregionala producenter–konsumenter-relaterade frågor beaktas. I teorin skulle intermittensen hos RES och det växande behovet av förnybar energi främja bredare samarbete mellan regioner, där konsumentländer skulle vara intresserade av att utveckla importkapacitet från regioner med stora resurser av förnybar energi. Ett sådant interregionalt samarbete skulle kunna ge lägre kostnader och ökad flexibilitet i systemet. Det skulle också kunna optimera den totala energimixen och minska behovet av energilagring, vilket skulle öka stabiliteten i elnätet.

I praktiken har vi dock sett att geopolitiska överväganden och nationella intressen att utveckla inhemsk förnybar energi ofta blockerar utvecklingen av interregionala elnätförbindelser. Ett exempel är EU–MENA-nätintegration, som blockeras på grund av motsättningar mellan de involverade aktörerna. Trots de potentiella fördelarna är geopolitiska spänningar en av de främsta hindren för utvecklingen av dessa interregionala elnät.

Den långsiktiga utvecklingen av dessa interregionala energisamarbeten kommer att bero på vilken modell för nätintegrering som väljs och på den nivån av interkonnektivitet och oberoende som varje region vill upprätthålla i sin energiproduktion.

En annan viktig faktor i den geopolitiska bilden är tillgången till och handel med kritiska material för produktion av förnybar energi, som sällsynta jordartsmetaller (REE). Eftersom dessa material är geografiskt koncentrerade, kan det uppstå spänningar när länder tävlar om tillgång till dessa resurser. Geopolitiska spänningar kan även uppstå om några få aktörer får kontroll över marknaderna för REE och utnyttjar detta för att utöva politiskt och ekonomiskt inflytande.

Med ökad beroende av dessa kritiska material kan framtida störningar i leveranskedjor eller monopolistiska åtgärder utgöra en säkerhetsrisk för länder som är beroende av dessa resurser för att bygga sina RES-infrastrukturer.

Hur påverkar växande vätgasmarknader och energitransitioner globala beroenden och geopolitik?

Den globala utvecklingen av en vätgasekonomi skapar en ny dynamik mellan vinnare och förlorare i energilandskapet, där olika aktörers intressen och konflikter formar marknadens framväxt och därigenom påverkar energiomställningens takt. Länder och regioner utan tillräcklig tillgång till förnybar el eller naturgas måste förlita sig på import av antingen grön vätgas (eller förnybar el) eller blå vätgas (eller naturgas). För resursfattiga nationer, exempelvis i Sydostasien och Europa, innebär detta ofta en fortsatt energiberoende av andra länder, vilket kan förstärka gamla beroendestrukturer i en ny kontext.

EU:s vätgasstrategi illustrerar detta tydligt genom sin differentiering där västra medlemsstater förväntas satsa på grön vätgas medan östra medlemsstater förlitar sig mer på blå vätgas. Denna skillnad kan omfördela energiberoenden geografiskt, där västländer kan minska sitt beroende av rysk naturgas men istället bli beroende av import från nya politiskt instabila regioner. Således kvarstår energiberoendet som en realitet även i en mer elektrifierad och vätgasdriven värld, men med förändrade kartor över var detta beroende manifesterar sig.

En central fråga är om energiomställningen kan minska beroenden i en avkarboniserad era, där elektricitet och vätgas dominerar. Svaret är att beroendena förändras men inte försvinner. Om oljerika länder som Saudiarabien och OPEC-länderna inte snabbt anammar förnybar energi och vätgas kan de förlora sin position som energimakthavare till länder som historiskt varit energimottagare, exempelvis Marocko, Mongoliet och vissa afrikanska kuststater.

Historiskt har energiberoenden använts som politiska verktyg, som under oljekriserna på 1970-talet då OPEC använde oljeleveranser som vapen. I en framtid där elektricitet och vätgas är huvudbärare av energi kan sådan exploatering minska, särskilt i ett starkt sammanlänkat elnät där attacker mot en aktör även skadar angriparen. Men sårbarheter kvarstår, inte minst genom cyberattacker, där statliga aktörer kan utgöra ett hot.

Asymmetriska relationer mellan exportörer och importörer skapar fortfarande möjligheter för politisk manipulation. Leverantören innehar ofta en slags “avstängningsknapp”. Dock betyder detta inte nödvändigtvis att leverantören alltid får övertaget, då importören kan ha möjlighet att substituera eller finna alternativa leverantörer. Exempelvis har Litauen visat motstånd mot rysk energipolitik trots tryck och leveransavbrott.

Den framtida energimarknaden förväntas skilja sig markant från den fossila eran. En optimal utveckling förutsätter omfattande investeringar i teknik och marknad, vilket kan lindra energifattigdom och motverka klimatförändringar. Samtidigt står denna utveckling inför motstånd från etablerade industrier och vanemässiga konsumtionsmönster som är svåra att förändra.

Internationella standarder och certifieringar är avgörande för att undvika fragmentering av vätgasmarknaden. Om olika standarder konkurrerar riskerar marknaden att delas upp i konkurrerande block, vilket kan missgynna vissa aktörer. Dessutom kan tekniska val och infrastrukturinvesteringar skapa “inlåsningseffekter” – en modern variant av “kolinlåsning” som kan hindra flexibla övergångar mellan olika teknologier eller leverantörer.

Den traditionella geopolitiska kampen om kontroll över olja och gasledningar illustrerar komplexiteten i energisäkerhet, där strategiska rutter och sårbarheter i infrastruktur ofta utnyttjas i politiska maktspel. Trots övergången till förnybar energi kvarstår sådana utmaningar, fast i nya former kopplade till vätgas och elöverföring, där energiberoenden och sårbarheter inte helt försvinner utan snarare omformas.

Det är viktigt att förstå att den nya energimarknaden för vätgas och elektricitet inte är immunt mot politisk maktutövning och konflikter, men att karaktären av dessa beroenden och risker förändras. I denna komplexa övergång är flexibilitet, diversifiering av energikällor och robusta internationella regelverk avgörande för att säkerställa en hållbar och stabil energiomställning globalt.