Korruption är ett genomgående tema i de politiska och ekonomiska strukturerna i många länder, och den påverkar både medborgarnas förtroende för sina ledare och stabiliteten i samhället. Det handlar inte bara om brott eller olagligheter, utan om ett system där makt och ekonomiska intressen flätas samman, vilket underminerar demokratins grundvalar.

I samband med den amerikanska politiska scenen, och särskilt under Donald Trumps presidentskap, blev korruption och lobbying mer synliga än någonsin. Trumps kabinett bestod av individer med nära band till den privata sektorn och ekonomiska intressen som ofta stred mot allmänhetens bästa. Bland dessa fanns personer som betytt mycket för lobbyverksamhet och affärsavtal med stor påverkan på politikens innehåll och riktning.

Det blev tydligt hur politiska beslut ibland drevs av personliga ekonomiska vinster. När exempelvis Scott Pruitt, som var chef för den amerikanska miljömyndigheten EPA, hade starka band till fossilindustrin, blev hans beslut ofta ifrågasatta, eftersom de gynnade stora företag snarare än att skydda miljön. Denna koppling mellan politiker och privata intressen är inte ny, men under de senaste åren har den blivit mer öppet synlig.

Enligt forskning av Janine Wedel är dessa nätverk av så kallade "skuggelobbyister" en viktig del av hur den moderna makten fungerar. Skuggelobbyister är inte alltid de människor som står i centrum för offentligheten eller de som är formellt kopplade till politiska processer. De arbetar ofta bakom kulisserna och har en enorm inverkan på beslut som tas i både offentliga och privata sektorer. Dessa personer är ofta de som har de verkliga påtryckningarna och driver igenom beslut, utan att själva synas i media.

Sådana skuggelobbyister är ofta affärsmän, tidigare politiker, eller andra makthavare som fortsätter att påverka politiska beslut långt efter att de lämnat sina formella politiska positioner. Denna "gråzon" av makt är svår att komma åt och ökar risken för en korrupt maktstruktur där beslut fattas utifrån privata intressen snarare än folkets vilja.

Enligt flera rapporter, som till exempel den från The Washington Post, visar det sig att lobbyverksamheten kring Trumps administration var mycket omfattande. Från hans dotters företagsintressen till hans nära allianser med företagare som var direkt beroende av politiska beslut, är bilden av ett system där affärer och politik blandas samman uppenbar. Det gäller särskilt när vi ser på de finansiella intressen som styrde politiska beslut om exempelvis handelsavtal eller miljöskydd.

Förutom de direkta ekonomiska intressena finns det också en större, mer systematisk fråga som handlar om hur elitgrupper inom både näringslivet och politiken ofta står för beslut som gynnar deras egna intressen på bekostnad av medborgarnas välfärd. Denna korruption är inte alltid lätt att identifiera, eftersom den kan vara inbäddad i lagar, regler och beslut som på ytan verkar rättvisa och rationella.

Viktigt att förstå är att den här typen av maktspel inte bara handlar om individuella aktörer eller skandaler. Det handlar om en större strukturell fråga där politiken är alltför beroende av privata pengar, och där offentlig makt används för att upprätthålla privata intressen. Detta skapar en miljö där den demokratiska processen försvagas, eftersom de som har ekonomiska resurser har möjlighet att påverka beslut på ett sätt som inte är transparent eller tillgängligt för alla.

Därför är det avgörande att medborgarna är medvetna om dessa maktstrukturer och att det finns en ständig vaksamhet kring hur politik och affärer samverkar. Att utmana dessa strukturer kräver mer än bara att avslöja korruption. Det handlar om att bygga en större förståelse för hur makt fungerar i dagens samhälle och för att säkerställa att alla har lika tillgång till makt och inflytande.

Att bekämpa denna form av korruption innebär att vi måste titta på de underliggande systemen som möjliggör denna blandning av affärer och politik. Det krävs också starkare regleringar och transparens för att säkerställa att beslutsfattare verkligen arbetar för allmänhetens bästa och inte för sina egna privata intressen.

Hur skapar Bolsonaro en ny politisk verklighet genom digital populism och anticorruptionsdiskurs?

I dagens politiska landskap i Brasilien framträder Jair Bolsonaros populism som en kraftfull omformare av demokratins grundvalar, där anticorruptionsdiskursen spelar en central roll i konstruktionen av en ny verklighet. Bolsonarism, likt Trumpism i USA, är inte bara en ny aktör i en mångfacetterad offentlig sfär utan en radikal omvandling som syftar till att vända den liberala politiska normativiteten upp och ner. Den digitala strategin bakom Bolsonaro, särskilt under presidentvalet 2018, utnyttjade de tekniska möjligheter som finns inbyggda i den plattformbaserade internetarkitekturen, vilket möjliggjorde en mycket effektiv spridning av hans budskap och en djup påverkan på väljarnas känslomässiga och politiska engagemang.

Anticorruptionsdiskursen destabiliserade det brasilianska politiska etablissemanget innan Bolsonaros maktövertagande, och blev en hörnsten i hans populistiska kommunikation. Efter knivattacken mot honom en månad före det första valomgången tog hans digitala följarskara över kampanjen, vilket skapade vad som har kallats "kungens digitala kropp". Denna digitala kropp förmedlade inte bara innehållet i Bolsonaros budskap, utan också dess politiska grammatik, som tog starka messianska drag och definierade en ontologisk skiljelinje mellan det rena, anticorrupta "folket" och dess korrupta fiender, särskilt "vänstern". Detta språkbruk blev tillgängligt för olika delar av väljarbasen eftersom det erbjöd en enhetlig upplevelse som korsade politikens gränser och även integrerade aspekter av underhållning, religion och vardaglig moral.

Det unika i denna digitala strategi är hur mediearkitekturens fragmenterade, användarcentrerade design suddar ut gränser mellan offentligt och privat, mellan olika sociala sfärer. Detta skapar en plattform där populistisk antagonism kan frodas genom en vän–fiende-dikotomi, där motståndare inte ses som legitima politiska aktörer utan som fiender som måste utplånas från det politiska livet. Memer och digitala uttryck spred en bild av motståndarna – exempelvis feminister – som moraliskt och fysiskt fördärvliga, i skarp kontrast till den patriotiska, rättfärdiga högerns kvinnliga sympatisörer. Genom att påverka på en djup känslomässig nivå underminerades väljarnas förmåga att se politiska motståndare som legitima samhällsmedlemmar.

Den digitala infrastrukturen bakom denna populism är designad för att utnyttja användarnas inbäddade kognition, vilket skapar subjekt som är särskilt mottagliga för politisk påverkan. Detta skapar en förskjutning från den liberala demokratins balans mellan folkets suveränitet och institutionell legalitet, där den senare försvagas medan den förra överdrivs till det extrema. Efter valet 2018 och under pandemin har Bolsonaro anpassat sin populistiska kommunikation för att undvika ansvar för de ökande dödstalen och arbetslösheten, genom att skylla på fiender och bibehålla epistemisk tvetydighet. Samtidigt har han ökat användningen av klientelistiska metoder för att stärka sin makt och popularitet, vilket signalerar en förskjutning bort från liberala demokratiska normer och en omdefiniering av korruptions- och anticorruptionskomplexet i illiberala termer.

Bolsonaros illiberala vändning går djupare än bara korruptionsfrågan och antyder en konvergens mellan Brasiliens auktoritära kulturarv, statens övergivande av utsatta grupper och nyliberala idéer om meritokrati och undantagsstyre. Detta är en anpassning av nyliberalismen till de illiberala, straffande, moraliserande och reaktionära krafter som den både samverkat med och formats av. Bolsonaros framgång bygger på att skapa en ny politisk verklighet där digital populism, messianska uttryck och en skarp fiendeorientering förstärks av digitala mediers unika egenskaper.

Det är viktigt att förstå att denna utveckling inte bara handlar om enstaka politiska aktörer utan om en djupare förändring i hur politiken fungerar i en digitaliserad värld. Medieplattformarnas tekniska och sociala strukturer formar möjligheterna för politisk mobilisering och påverkan på sätt som undergräver traditionella demokratiska processer och normer. För att greppa detta krävs insikt i hur känslor, identitet och teknologi samverkar i samtida populistiska rörelser och hur dessa rörelser kan omdefiniera begrepp som rättvisa, folket och staten på nya och ibland farliga sätt.

Hur påverkar Bolsonaro-regimens koppling till militären och pandemihanteringen Brasiliens politiska landskap?

Bolsonaro har aktivt förstärkt sin bas av anhängare genom att lyfta fram militären som en central aktör, särskilt under pandemin, där militären framträtt som hans yttersta beskyddare. Trots den historiska belastningen av korruption inom både militär och polis ses dessa institutioner i Brasilien som symboler för moralisk rättfärdighet och patriotism. Denna bild förstärker den föreställning som Bolsonarism bygger på: en konflikt mellan ”kriminella” och ”rättfärdiga medborgare” där militären betraktas som ett överordnat och modererande maktcentrum, en garant för folkets suveränitet och frihet. I praktiken har dock militären blivit en av många aktörer som strider om positioner och resurser inom regeringen, med över 6 000 militärer som innehar olika poster i den federala administrationen, inklusive viktiga ministerposter.

Bolsonaro har, liksom många ledare före honom i Brasiliens historia, försökt skydda sig själv och sin familj från anklagelser om korruption. Denna kamp handlar lika mycket om att behålla privilegiet att undgå moraliskt ansvar som om själva makten. Hans påståenden att korruptionen är utrotad inom regeringen, framställda med en blandning av allvar och ironi, är en del av detta narrativ.

Samtidigt har Bolsonaro skapat en styrningsmodell som fungerar genom att medvetet tänja på gränserna för etablerade institutionella normer. Detta sker i en ständig kamp om maktdelning med andra regeringsorgan och innebär en risk för förvaltningens funktionalitet. Samtidigt oroar sig liberaler för att presidentens ekonomiska politik, trots offentliga utgiftsökningar och pandemistöd, ska hota den neoliberala ordningen i Brasilien, vilket Guedes, hans ekonomiminister och före detta ”Chicago boy”, förväntas försvara.

Pandemin har blottlagt hur Bolsonaros auktoritära populism, socialdarwinistiska föreställningar, konservatism och en form av nekropolitik – där de mest sårbara tillåts dö – sammanflätas i hans regeringsstrategi. Bolsonaro har angripit både inhemska och internationella aktörer som WHO, statliga guvernörer och vänstern, samtidigt som han förespråkat tveksamma behandlingsmetoder och spridit konspirationsteorier om viruset och vaccin. Genom att vägra att formulera en tydlig, nationell strategi för pandemihantering har han undvikit ansvar för den höga dödligheten, och skapat en ”metafysik av oordning” där ansvarsskyldighet försvåras.

Det brasilianska folket har i stor utsträckning visat en låg tilltro till staten, och många har låga förväntningar på dess förmåga att skydda deras rättigheter, något som understryks av den omfattande ojämlikheten och frånvaron av socialt skyddsnät. Social isolering och andra skyddsåtgärder uppfattas ofta som privilegier för eliten, medan en stor del av befolkningen, särskilt informella arbetare, inte har möjlighet att följa sådana rekommendationer. Bolsonaro har förstärkt denna bild genom att framställa pandemins restriktioner som elitistiska och prioritera ekonomins fortsatta funktion, vilket speglar en syn där samhället i första hand är en marknad och viruset en naturlig selektionsmekanism som skiljer vinnare från förlorare.

Bolsonarismen representerar därmed inte ett uppbrott från neoliberalismen, utan snarare en anpassning av dess politik till en moraliserande, reaktionär och auktoritär retorik som länge präglat Brasilien. Den exemplifierar en regredierande och destruktiv temporality där angrepp på statlig planering och social rättvisa samverkar med arvet från landets auktoritära och ojämlika förflutna.

Det är viktigt att förstå hur denna komplexa sammansmältning av auktoritär populism, ekonomisk politik och sociala hierarkier inte bara är en tillfällig kris, utan en djupt rotad struktur som påverkar Brasiliens demokratiska och sociala framtid. Pandemin har inte bara exponerat dessa systemiska problem utan också fungerat som en katalysator för deras förstärkning, där staten utnyttjar krisen för att driva igenom politik som ytterligare marginaliserar de mest sårbara. Samtidigt visar detta på en paradoxal styrka i samhällets institutioner, såsom det nationella hälsovårdssystemet, som trots myndigheternas handfallenhet fortsätter att fungera som en skör skyddsmur mot total kollaps.

Hur transportbrus påverkar lösningar till de stokastiska 2D Euler-ekvationerna och deras skalningsgräns mot Navier–Stokes ekvationerna
Varför är tidsgränserna för oss så viktiga och vad händer när vi bortser från dem?
Hur kan direkt vätskedrivna bränsleceller bidra till global avkolning och hållbar energiomställning?
Vad är reaktionen mot och vad försöker högern skydda?