Hur fungerar semantiska funktioner och deras betydelse i språket?

Det enkla påståendet "Immanuel Kant var en tysk filosof" kan vid första anblicken verka som en rakt av beskrivande mening, där de tre huvudvariablerna—namnet "Immanuel Kant", adjektivet "tysk" och predikatet "filosof"—korresponderar till olika aspekter av världen. Men den här till synes enkla meningen kan vara missvisande, då den ger intrycket av att det finns en direkt en-till-en-semantisk koppling mellan komponenterna i meningen och världens aspekter. I verkligheten är de semantiska kopplingarna mycket mer komplexa. De variabler som används i språket motsvarar inte sina objekt på ett oberoende sätt, utan de blir förståeliga först när de är placerade i en specifik mening eller kontext.

Vidare finns det två typer av lingvistiska representationer: deskriptiva och direkta. Deskriptiva representationer, som i exemplet med Kant, syftar till att avbilda eller stå för verkliga världshändelser. Deras innehåll definieras av vad de måste motsvara i världen. Å andra sidan är direkta representationer sådana där innehållet kräver att lyssnaren utför en handling för att uppfylla det, som i fallet med en befallning som "Uppmärksamhet, var god!" I denna typ av representation är det lyssnaren som har en mer aktiv roll i att göra världen motsvara tecknet.

Enligt Millikan (2004) kan vi förstå semantiska funktioner som en kartläggning av världen, där den som producerar tecknet är ansvarig för att detta korresponderar med verkligheten i deskriptiva representationer. I de direkta representationerna är det konsumenten, dvs. den som tar emot språket, som är den som gör världen att motsvara tecknet. Filosofin om språk har som uppgift att identifiera dessa konventionella funktioner för olika lingvistiska representationer och de korresponderande semantiska funktionerna.

Fiktiva representationer, som de som används i litteratur eller sagor, måste också hanteras på ett särskilt sätt. Millikan föreslår att när människor använder fiktiva meningar, som i berättelsen om "Pojken som ropade varg", handlar det om en form av föreställning eller "pretendering", där vi låtsas att de representerade världshändelserna existerar, trots att de inte gör det. Detta kräver en särskild kognitiv förmåga att förstå motfaktiska påståenden—påståenden om något som inte existerar men som vi förstår på ett sätt att vi låtsas att det gör det.

Millikans teori om semantiska funktioner ger en enhetlig förklaring för alla typer av tecken, från undermedvetna signaler till djursignaler och språk. Men även om teorin ger en sammanhängande syn på hur tecken fungerar, är den inte utan sina brister. En kritik är att Millikan förutsätter en viss metafysisk hållning när hon pratar om dispositioner, egenskaper och typer som universella. Frågan om universaliers existens har varit föremål för filosofisk debatt sedan antikens Grekland. Denna ontologiska grund kan göra teorin svår att tillämpa eller bekräfta empiriskt. För det andra, Millikan antar att vi har en viss kognitiv kompetens att förstå och tolka sådana fiktioner och kontrafaktiska påståenden, men detta tas inte upp tillräckligt i hennes teori.

En annan problematik är att Millikan inte riktigt förklarar skillnaderna mellan djursignaler och mänskligt språk. Hon tar upp att språket utvecklades från enklare former av signaler, men hon förklarar inte tillräckligt var gränsen går mellan dessa och mer komplexa lingvistiska uttryck. Språk och tecken i djurriket har en annan funktion än i människans språk. Till exempel, efter att ha hört upprepade varningsrop om varg, förlorar byborna sin tro på att det verkligen finns en varg. Även om meningen med ordet inte försvinner, förlorar det referentiella värdet som det en gång haft.

Det finns också en viss spänning mellan språkets offentliga funktion—där ordens betydelser är definierade av konventioner—och individens praktiska användning av dessa ord. Detta leder till att varje individ kan använda och förstå språkliga former på sitt eget sätt. För att förstå språkets funktion i ett specifikt sammanhang, måste vi ta hänsyn till hur tecknet används och tolkas i praktiken. Millikan har utvecklat begrepp som unicept och unitracker för att hantera denna fråga, men frågan om hur vi definierar och använder språket i enskilda sammanhang är fortfarande omtvistad.

Endtext

Hur fungerar symbolisk referens och hur kan vi förstå den?

Symbolisk referens är en central aspekt inom lingvistik och filosofi. När vi använder ord som "hund", refererar ordet till ett koncept eller objekt i världen. Det handlar inte bara om ordet i sig, utan också om hur det tolkas i sin kontext. När någon säger "Hund!", tolkar lyssnaren ordet som ett tecken på en hund genom att förstå den övergripande situationen där ordet yttras. Detta är ett exempel på hur ord får sin betydelse genom deras användning i specifika sammanhang.

En intressant aspekt av symbolisk referens är hur det fungerar i samband med andra tecken. Ta meningen "Den första levande varelsen som kretsade kring jorden var en hund." Här refererar ordet "hund" till Laika, den hund som sändes ut i omloppsbana av Sovjetunionen 1957. Det är inte ordet i sig som avgör referensen, utan snarare hur det är inbäddat i en specifik mening. På liknande sätt har namn som "George Washington" en direkt referens, som entydigt pekar på den första presidenten i USA. Enligt Saul Kripkes kausala teori om referens, byggs referensen för ett egennamn genom en kausal-historisk kedja som startade när objektet först identifierades och namngavs.

Därför går inte en symbolisk referens bara på direkta indexikaliteter (dvs. direkta kopplingar mellan ord och objekt), utan fungerar inom ett komplext system där ord och symboler är sammankopplade på ett sätt som gör att referenser kan utvecklas bortom direkta förhållanden. Här kommer Deacon och hans kollega Joanna Raczaszek-Leonardi in med en viktig poäng: de menar att utmaningen i att förstå symboler inte handlar om att förklara hur indexikal och ikoniska former av kommunikation uppstår, utan hur dessa kan användas för att utveckla kommunikation genom "obunden" eller symbolisk användning av tecken.

Symbolisk referens beror på en djupare struktur, som börjar med indexikal referens och vidareutvecklas till något mer abstrakt och autonomt. Det är inte längre de specifika direkta korrelationerna mellan ord och objekt som är avgörande, utan snarare de relationer som finns mellan ord inom ett strukturerat system av symboler. Ett exempel på detta skulle kunna vara meningen "En hund har fyra ben", där ordet "en" refererar till "hund" genom den grammatiska strukturen. Även om denna mening inte hänvisar till en specifik hund, har den ändå en betydelse tack vare den symboliska strukturen som bygger på indexikaliteter.

För att förstå hur symbolisk referens fungerar måste vi förstå att detta inte är en statisk process, utan en dynamisk en som förändras beroende på dess plats i systemet av relationer. Detta gör att symboler kan ha en viss grad av autonomi, i motsats till ikoniska och indexikala tecken, vars betydelse är mer direkt kopplad till sina referenter.

När vi lär oss ett nytt språk, genomgår vi en liknande process. I början använder vi vår modersmål för att förstå och översätta nya ord. I denna fas handlar det om indexikal tolkning - vi hittar motsvarande ord och begrepp mellan språken. När vi blir mer avancerade, börjar vi förstå språket inte bara genom översättning, utan genom att förstå de systematiska relationerna mellan orden och symbolerna i det nya språket. Detta är det stadium där vi börjar utveckla vår symboliska kompetens.

Detta förståelse är inte bara en teoretisk övning. Den påverkar hur vi använder språk i vardagen, hur vi lär oss nya språk, och hur vi tolkar tecken och symboler i olika sammanhang. Den visar också hur språket är mer än bara en samling ord – det är ett dynamiskt och självorganiserande system, där betydelse skapas genom relationerna mellan tecken, inte genom isolerade referenser. Språk är ett mångfacetterat system av tecken, och förståelsen av detta system kräver att vi ser bortom de individuella symbolerna och fokuserar på hur de fungerar i relation till varandra.