Donald Trumps tal och tweets under den amerikanska presidentvalskampanjen 2016 reflekterade ett strategiskt användande av språkliga verktyg som hjälpte honom att särskilja sig från sina motståndare. En av de mest framträdande metaforerna som Trump använde var tävlingsmetaforen, där politiska frågor reducerades till en enkel nollsummespel-logik. I denna världsbild är det inte bara en förlust i ett spel, utan en förlorad rättmätig seger, stulen av oärliga motståndare. Trump framställde sina politiska mål som något som kunde uppnås enbart av "de rätta" amerikanerna, medan allt som stod i vägen för denna seger var ett hot mot landets existens.

Trumps användning av tävlingsmetaforer var särskilt tydlig i hans retorik om immigration, där han avhumaniserade invandrare och deras barn. Enligt honom var dessa individer inte bara en ekonomisk belastning på "ressurser" och "säkerhet", utan även ett hot mot landets framtid. De var en del av en större bild där han talade om ett "oskyldigt" USA, där endast de "rätta" medborgarna hade rätt att ta del av landets förmåner. Detta "dehumaniserande" av invandrare gjorde det lättare för honom att framställa sina politiska motståndare som svaga och hans egna åsikter som rättmätiga och naturliga.

Trump använde sig av en förenklad världsbild där frågor som terrorism och immigration reducerades till en enkel tävling. För honom var världen ett nollsummespel, där det fanns en rättvis vinnare, nämligen "vårt lag", och där en förlust inte bara var ett misslyckande utan en orättfärdig handling av motståndare som inte förstod de "rätta" reglerna. Genom att använda denna typ av metaforer för att beskriva världen, skapade Trump en inramning som gjorde det lättare för hans anhängare att känna sig rättfärdiga i sina åsikter och handlingar.

Detta sätt att tänka förde med sig en inställning där all motståndskraft mot Trumps politik inte bara blev ett argument mot hans politik, utan ett direkt hot mot landets överlevnad. Trumps kampanjbudskap – "Make America Great Again" – blev en förenklad version av en kamp där endast en grupp, de "rätta" amerikanerna, kunde vinna och där alla andra var förlorare.

Metaforer av denna typ är inte unika för Trump. De har använts av politiska ledare genom historien för att mobilisera människor och skapa en känsla av enig nationell enhet. Men Trumps användning av dem var påfallande direkt och krävde att man antingen stödde hans synsätt eller blev betraktad som en fiende som inte förstod hur världen skulle fungera. Det var en utmaning mot hela det politiska systemet, där hans åsikter blev sanningen, och alla andra alternativ blev omoraliska eller illegitima.

Det som särskilt skiljer Trumps metaforer från andra politiska retoriker är hans syn på "resurser". Trumps definition av vad som var "rätt" eller "fel" baserades inte på objektiva fakta, utan på en förenklad och ofta felaktig uppfattning om resursbrist och en allmän känsla av att vissa amerikaner, genom födsel eller handling, var mer berättigade att ta del av dessa resurser än andra. Denna tro på att vissa individer har rätt till landets resurser medan andra inte har det, speglade en nollsummespel-logik där "vinst" för en grupp innebär "förlust" för en annan.

När Trump talade om sina motståndare i politiska tävlingar – som när han anklagade Ted Cruz för att "stjäla" hans seger i Iowa – handlade det inte om den objektiva verkligheten i tävlingen, utan om en känsla av att hans rättmätiga seger hade blivit borttagen av yttre krafter som inte följde de regler som Trump själv hade ställt upp. Denna syn på förlust som en stöld är inte bara ett känslomässigt svar, utan en manifestation av en djupare tro på att världen, och särskilt politiken, borde vara en kamp där "vår" sida alltid ska vinna.

Det är också viktigt att notera att Trumps användning av metaforer för att beskriva kampen inte bara var en taktisk strategi under valkampanjen, utan en reflektion av hans syn på världen i stort. För honom var världen inte en plats för samarbete eller ömsesidig förståelse, utan en ständig kamp där det enda sättet att vinna var att hålla fast vid sina egna regler och aldrig ge efter för de "felaktiga" influenserna.

För att verkligen förstå den politiska retorik som Trump använde under sin kampanj är det viktigt att se bortom de ytliga anklagelserna och de förenklade lösningarna. Det handlar inte bara om att förstå hur han använde tävlingsmetaforer för att förenkla komplexa frågor som immigration och terrorism, utan om att förstå hur denna retorik speglade hans ideologi om världens ordning. En värld där vissa grupper hade rätt att ta del av resurser och makt, och där alla andra var hot mot denna ordning.

För läsaren är det väsentligt att förstå att bakom Trumps val av metaforer finns en större ideologisk övertygelse om vem som har rätt att bestämma, och vilka värderingar som ska styra politiken. Denna syn på världen som ett tävlingsspel, där förlorare inte bara misslyckas utan också berövas sina rättmätiga vinster, påverkar inte bara sättet på vilket politik bedrivs, utan också sättet på vilket människor uppfattar sina egna rättigheter och sin plats i samhället.

Hur manifesteras populistiska drag i Donald Trumps språk och retorik?

Populismens framträdande i Donald Trumps språkbruk visar en tydlig dualism där världen delas in i två polariserade grupper: "Team Trump" och dess motståndare. I denna dikotomi är gränserna mellan “folket” och “eliten” inte alltid tydligt definierade, utan tillhörighet till grupperna är ofta flytande och tilldelas snarare av Trump än av individer själva. Han använder sig av vaga tredje personens pronomen och generella beskrivningar som "allt", "något" och "miljoner" vilket skapar en abstrakt och samtidigt absolut verklighetsbild där saker och ting framställs som antingen helt goda eller helt onda. Detta svartvita perspektiv förstärker polariseringen och förenklar komplexa frågor till moraliska kategorier där motståndare kallas "korrupta" eller "lögnare" och där hans egen grupp framställs som en enad, moralisk front.

Trumps retorik är ett tydligt exempel på en populistisk strategi där det politiska motståndet inte bara är en annan grupp utan en fiende som är emot “den stora rörelsen” han leder. Istället för att se “folket” som en homogen massa, framträder “Team Trump” som den överordnade identiteten som inkluderar delar av folket men även mer än så. Till exempel är immigranter ett skiftande tema: å ena sidan utmålas de som ett hot och problem, å andra sidan inkluderas vissa grupper av ättlingar till immigranter som potentiella väljare, men utan att deras intressen direkt tas tillvara. Detta illustrerar hur populistisk retorik kan vara pragmatisk och flexibel, anpassad efter politiska behov snarare än ideologiska konsekvenser.

Den språkliga stilen som Trump använder är anmärkningsvärt konversativ och liknar spontana samtal snarare än traditionell politisk talekonst. Hans meningar är korta och innehåller fler koordinerade än underordnade satser, med en förenklad vokabulär, upprepningar och många vaga pronomen. Denna stil skapar en känsla av närhet och inkludering med publiken, som om han talar direkt till “folket”. Samtidigt kombineras denna “man av folket”-image med en grandios självframställning där han ofta refererar till sig själv i tredje person för att ge en illusion av objektivitet och pondus. Denna balans mellan att framstå som både vanlig och extraordinär är kärnan i Trumps populistiska karisma.

Trumps kritik av den etablerade eliten, särskilt medierna, uttrycks genom demonisering och misstänkliggörande. Han beskriver medier som ett verktyg för eliten att underminera honom och hans anhängare, vilket driver honom att ofta kringgå traditionella medier och i stället vända sig direkt till sociala medier för att kommunicera med sina följare. Denna strategi förstärker bilden av en ledare som talar “för folket” utan filter, vilket skapar en illusion av autenticitet och direktkontakt som är central för populismens appel.

Det är också viktigt att förstå att denna form av retorik fungerar som ett spel där lojalitet inte är statisk utan kan skifta, och där gränserna mellan “vi” och “dom” är strategiskt dragna för att maximera mobilisering och kontroll. Den populistiska språkanvändningen är således inte bara ett uttryck för en politisk idé, utan en taktisk praktik som kontinuerligt formar och omformar politiska identiteter.

Den som vill fördjupa sig i populismens språkliga dynamik måste också inse att denna retorik bygger på förenkling och emotionell laddning snarare än rationell argumentation. Genom att skapa en känsla av gemenskap och samhörighet, samtidigt som den demoniserar motståndare, fungerar den som ett kraftfullt verktyg för att mobilisera stöd, men riskerar också att förstärka polarisering och minska möjligheterna till dialog och nyanserad förståelse.

Hur kan vi förstå och analysera falska nyheter genom utbildning i mediekunskap?
Hur man hanterar osäkerhet och gör effektivt påverkansarbete inom utbildning
Hur Musik och Andra Praktiker Hjälper Till att Återställa Balansen i Kroppen och Sinnet