Hur kan vi förstå och analysera falska nyheter genom utbildning i mediekunskap?

I dagens digitala landskap är falska nyheter ett ständigt närvarande fenomen som kan påverka både individuella åsikter och samhällsdiskussioner i stort. För att bemöta denna utmaning har utbildning i mediekunskap blivit en central komponent i att förse elever och studenter med de nödvändiga verktygen för att kritiskt granska och förstå nyhetsinnehåll. En effektiv metod för att närma sig detta ämne är att be eleverna själva formulera frågor kring nyhetskällor, tillsammans med vissa uppsatta kriterier. En sådan uppgift kan till exempel innebära att eleverna väljer ut tio exempel på nyheter, varav fem ska komma från etablerade medier, två från retweets, och de övriga tre får vara fria val. Syftet med denna övning är att bedöma processen för att välja ut exempel som eleverna tycker är svårast att särskilja som falska eller sanna, och att söka mönster i dessa exempel.

Det är viktigt att övningen inte förstärker intrycket av att falska nyheter är harmlösa. För att förhindra detta ska eleverna, om möjligt, identifiera åtminstone ett exempel på potentiellt skadlig manipulation av information. Detta kräver pedagogisk skicklighet och ett medvetet fokus på etik och skydd av individer i lärprocessen. Det handlar inte bara om att känna igen vad som är falskt, utan också om att förstå de negativa konsekvenserna som sådan manipulation kan ha på samhället.

En annan metod för att fördjupa förståelsen för nyheters trovärdighet och påverkan är att använda det europeiska projektet Media in Action (MIA), som producerar lärmaterial kring mediekunskap, nyhetskunskap och digital storytelling. Ett av de mest användbara verktygen från MIA är konceptet "Nutritional Labels for News", vilket använder en analogi med näringsdeklarationer för att hjälpa elever att utveckla sina egna kriterier för att bedöma nyheters hälsa. Denna metod uppmuntrar eleverna att förhandla om nyhetsvärdering, snarare än att ge dem fasta regler för vad som gör en nyhet trovärdig eller falsk. Här ges eleverna friheten att formulera sina egna indikatorer för nyheters kvalitet, vilket främjar ett konstruktivistiskt lärande där eleverna själva tar ansvar för sin förståelse.

För att ytterligare förstå den komplexitet som falska nyheter medför, kan man använda dokumentären "The Fake News Challenge to Politics", producerad av BBC World Service. Den här dokumentären ger en bred översikt över diskussionen om falska nyheter, med perspektiv från flera inflytelserika aktörer som The New York Times, RT och Wikipedia. Genom att analysera denna dokumentär får eleverna en förståelse för de olika diskurserna som omger falska nyheter. En lärandestrategi kan vara att använda en "Top Trumps"-modell för att bedöma varje expertpanel, där eleverna själva skapar kategorier för att kritiskt bedöma de argument och exempel som presenteras. Denna strategi, som involverar att eleverna själva sätter upp kriterier för bedömning, hjälper dem att bli mer medvetna om de olika sätt på vilka vi kan analysera och utvärdera argument, samtidigt som de utvecklar en djupare förståelse för vad som utgör trovärdighet och objektivitet i nyhetsrapportering.

En annan viktig metod för att utbilda studenter i att förstå och motverka falska nyheter är genom faktakontroll, som beskrivs i UNESCO:s handbok för faktagranskning. Faktakontroll, verifiering och debunking är alla processer som studenterna kan använda för att granska och utvärdera påståenden i media. Genom att kategorisera påståenden med färgkodning (grön för verifierbara, röd för de som inte kan verifieras, och orange för osäkra) får studenterna praktiska verktyg att analysera påståenden och tillämpa källkritik. En viktig del av denna övning är att ge eleverna riktlinjer för att välja källor som är nära datan, har expertkunskap, samt uppvisar transparens och tillförlitlighet. Denna metod skiljer sig från traditionell journalistik, eftersom den fokuserar på ex-post-faktakontroll, vilket innebär att granska offentliga påståenden efter att de har publicerats för att hålla makthavare ansvariga för sanningshalten i sina uttalanden.

För att ge studenterna en mer praktisk och nyanserad förståelse av falska nyheter, kan det också vara användbart att tillhandahålla exempel på hur dessa nyheter sprids, och vilka mekanismer som driver denna spridning. Sociala medier spelar en central roll i spridningen av falsk information, och det är avgörande att eleverna förstår de algoritmer och strukturer som gör att viss information får större synlighet och spridning än annan. Det är också viktigt att eleverna utvecklar en förståelse för de sociopolitiska och ekonomiska krafterna bakom produktionen av falska nyheter, särskilt hur dessa nyheter kan vara ett verktyg för politiska agendor eller kommersiella intressen. För att effektivt bekämpa falska nyheter krävs en medvetenhet om både de teknologiska och de mänskliga faktorer som driver detta fenomen.

Hur kan vi förstå och reglera medielandskapet i den digitala tidsåldern?

Att vara mediekompetent i dagens samhälle är överväldigande och faktiskt för mycket för att någon ska kunna hantera det på egen hand. Därför återkommer jag gång på gång till den nödvändiga balansen mellan medieläskunnighet och mediereglering – det vill säga, där samhället säger att det finns en gräns för vad människor kan veta, lära sig och hantera själva, och vid den punkten måste vi ingripa strukturellt för allmänhetens bästa. Jag slår här ett slag för en distinktion mellan läskunnighet och moral, som jag tog upp i en BuzzFeed-intervju. Jag har intervjuat unga människor om var deras data tar vägen och deras uppfattning om privatliv. Det är en relaterad fråga; många säger att unga människor inte har något begrepp om privatliv, men när jag säger det till dessa ungdomar blir de upprörda. De har en mycket stark känsla för privatliv, och på samma sätt har de en stark känsla för rättvisa. Faktum är att jag skulle gå så långt som att säga att varje barn föds med en mycket stark känsla för vad som är rättvist, och det första ett treårigt barn säger är "det är inte rättvist!" Så självklart har de en moral.

Men vi har skapat en värld för dem där deras moral inte tar dem särskilt långt och inte är särskilt fördelaktig för dem. Vi har dessutom, som äldre generation, ökat mängden konkurrens och trycket omkring dem, så de måste spela ett mycket snabbt spel där de konkurrerar eller förlorar. Det är en helt annan verklighet än den jag växte upp i, där konkurrensen var mindre intensiv, välfärdsstaten var starkare, förändringarna var långsammare och det fanns större tolerans för misstag och återhämtning. Därför lever unga människor idag i en hög-risk-miljö, och att försöka skydda deras känsla för moral i det här medielandskapet intensifierar alla de problem de redan står inför.

Vad kan då skolor och utbildare göra i detta sammanhang? Utbildare kan aldrig bara prova en sak och hoppas på ett magiskt resultat. I vår nya rapport "Truth, Trust and Technology" konstaterar vi att det kan vara svårt att lära människor att identifiera sanningen, men vi kan definitivt lära dem att identifiera lögner. En viktig del av utbildningen är att ge verktyg för att kunna göra bedömningar och erbjuda kriterier för att göra detta. Vi kommer inte kunna producera en tumregel som säger "detta är falskt och detta är sant" på ett enkelt sätt, utan att ungdomar också behöver förstå det större nätverket av informationsflöden bakom allt de ser. Vi måste börja undervisa om nätverkseffekter, hur algoritmer och automatiserade processer fungerar, och om internetets internationella natur – hur vad en tonåring gör i Nigeria eller Makedonien kan genom dessa nätverkseffekter ha störande konsekvenser i helt andra sammanhang.

Jag är en rationalist, så kanske något om själva processen att argumentera och försvara sin sak, att undervisa om de överförbara färdigheter som hör till kritisk medieläskunnighet. Detta handlar om att förstå hur starkt ett argument är, om man beaktat motargumenten, om man har granskat bevisen och hur argumentet står i relation till alternativa synsätt. Om det kommer att vara tillräckligt? Nej, jag säger återigen, utbildning kan bara gå så långt, och vissa saker måste regleras bort ur systemet. I en annan kontext skulle jag kunna säga att vi bör dela upp Facebook, stärka valkommissionens roll i regleringen av politisk reklam och förbjuda bots på Twitter. Vi kan inte förvänta oss att barnen ska kunna hantera allt detta, men vi kan lära dem att förstå internet bättre genom kritisk medieläskunnighet.

Men är inte detta bara att göra Medieämnen obligatoriska? Jag tycker att det vore en fantastisk idé. I T3-rapporten säger vi faktiskt att detta borde adresseras i läroplanen – kanske som en fråga om personlig, social och hälsoupplysning (PSHE), kanske som en medborgarfråga. Men varför skulle det inte vara Mediestudier? Problemet är bara att väldigt få ungdomar faktiskt läser Mediestudier idag. Men jag håller med, för innan unga människor förstår karaktären av representationer, nätverkens natur, och de stora organisationerna bakom både representationerna och nätverken, så kommer de inte riktigt att förstå vare sig problemets natur eller lösningen. Och det har faktiskt varit en riktigt dålig historia för Mediestudier, en särskild brittisk historia. Det är ett underligt arv från den brittiska utbildningen där media ofta har setts som något för fritid, något trivialt – "det är för arbetarklassen" – medan vi vill att barnen ska lära sig sina multiplikationstabeller och ordna sina kungar och drottningar.

I den rapporten från London School of Economics som jag nämnt, "Trust, Truth and Technology", föreslås en policy för att skapa en motståndskraftig mediesystem genom att hantera fem element som kräver en snabb politisk respons: förvirring (över vad som är sant), cynism (förlust av förtroende för information), fragmentering (ekokammare, uppdelning av medborgare i separata "sanningens publiker"), oansvarighet (organisationer som arbetar utanför etiska regler och transparens) och som en följd av dessa – medborgartystnad (desengagemang från den offentliga sfären och förlust av tro på demokratin). Dessa fem faktorer är centrala för att förstå och åtgärda den nuvarande informationskrisen.

Reglering är också avgörande. Enligt 3T-rapporten behövs en oberoende plattformsmyndighet som övervakar om alla relevanta parter uppfyller sina ansvar för att säkerställa att medielandskapet tillåter medborgarna att bidra effektivt till demokratin. Detta understryker behovet av att skapa gemensamma regler för alla sociala medieplattformar och att företag som Facebook och andra digitala jättar måste följa nya transparensstandarder, särskilt när det gäller politiskt innehåll inför val.

Hur Förändrad Journalistisk Praxis Påverkar Nyhetsrapportering och Publikens Förmåga att Bedöma Informationskvalitet

I slutet av 1980-talet presenterade Manufacturing Consent (1988) av Herman och Chomsky en ram för att förstå den ideologiska filtreringen av nyheter som de beskrev som "fake news" i en annan form. Men frågan som uppstår nu är om detta perspektiv fortfarande är relevant, med tanke på att nyhetsindustrin har genomgått en nästan total transformation under de senaste trettio åren. Antalet journalister har minskat markant och kommer fortsätta att minska i takt med att annonsintäkterna sjunker. Läsarna, som delar nyheter och berättelser via sociala medier, har idag mer makt än redaktörer i många avseenden, vilket gör att clickbait har blivit en "nödvändig ondska" och att den mellanliggande vägen mellan kvalitetsjournalistik och populism har blivit svårare att navigera.

En tydlig illustration av denna utveckling kan ses i dokumentären Trump's First Year: Reporting the Fourth Estate. I denna film följer vi New York Times-journalister som arbetar och rapporterar om Vita huset under den nya administrationen. I kontrast till traditionell journalistik ser vi en dynamik där Donald Trump, genom att angripa mainstream-media och kalla dem "Fake News", samtidigt erbjuder journalister den största nyhetshändelsen de någonsin kommer att få. Det är ett slags paradox, där Trump förändrar reglerna för spelet men också ger journalister enorma möjligheter att skapa virala berättelser. Således blir han både en fiende och en källa till rikedom för mediehusen.

Med detta sagt, kan man fråga sig om det verkligen finns utrymme för kvalitetsjournalistik i denna nya medievärld? I en tid där medier ständigt och snabbt söker att fånga uppmärksamhet, verkar det som om den ständiga jakten på klick inte bara har förminskat nyhetsrapporteringens kvalitet, utan också skapat en kultur där utbyte av verklig information ofta ersätts av sensationen och underhållningen. Medierapporteringen har blivit en produkt i en affärsmodell som prioriterar intäkter och tittarsiffror över objektiv och djuplodad journalistik.

Trots dessa utmaningar finns det anledning till optimism. Vi har gått från en affärsmodell som i princip "tillverkar samtycke" till en som snarare "tillverkar dissens", där konflikt och upprördhet drivs fram snarare än nedtonas. Det låter dramatiskt, men det innebär inte nödvändigtvis att allt är förlorat. Problemet är inte att vi saknar "bättre journalister" eller att redaktörer skulle kunna förbättra kvalitén på nyheterna genom att bara arbeta mer noggrant. Det handlar istället om den bild av samhället som medierna konsekvent konstruerar och som är en produkt av de ekonomiska och industriella strukturer som medierna själva är en del av.

För att förstå varför och hur denna utveckling har skett är det viktigt att även beakta hur dagens medielandskap erbjuder ett bredare spektrum av perspektiv, vilket gör att vi måste vara mer kritiska och selektiva när vi konsumerar information. På samma sätt som vi har gått från att ha ett fåtal inflytelserika nyhetskanaler till ett enormt utbud av alternativa källor, måste vi också lära oss att navigera denna överflöd av information.

I den nya digitala eran kan vi enkelt exponeras för nyheter som är snabba att konsumera men som ofta brister i djup eller objektivitet. Det är här som begrepp som clickbait och fake news blir särskilt viktiga att förstå. När journalistikens ekonomiska modell är beroende av klick, skapar det ett incitament för att skapa sensationella rubriker och artiklar som inte nödvändigtvis speglar sanningen eller den nyhetsvärde som vi kanske förväntar oss.

Därför är det viktigare än någonsin att förstå att journalistikens roll i samhället inte bara är att rapportera händelser utan också att analysera och ge kontext till dem. Bra journalistik hjälper oss att förstå varför och hur förändringar sker, och det är en förmåga som vi kommer att behöva mer än någonsin i den digitala tidsåldern. Om vi bara fokuserar på att kritisera eller vara skeptiska till mediernas objektivitet riskerar vi att förlora förmågan att kritiskt bedöma vad som faktiskt händer i världen.

Medierapportering idag är en ständig balansgång mellan att vara snabbt och lättillgänglig för att tillfredsställa dagens konsumenter, och att vara noggrann och grundlig för att tillhandahålla korrekt information. För att kunna navigera i denna komplexa miljö är det avgörande att förstå att all nyhetsrapportering inte är objektiv eller neutral. Snarare måste vi förstå de krafter som styr dagens medielandskap för att kunna värdera information på ett mer medvetet sätt.