Vad gör människor som inte är dedikerade?

Det finns en sorts person som, trots att han ofta befinner się i situationer som kräver kompromiss, hela tiden gör sitt bästa för att undvika att verkligen engagera sig. Denna attityd, som i grunden handlar om att inte vara dedikerad till något större syfte än sin egen överlevnad, verkar ofta vara förklädd i en mask av cynism och desillusion. Men egentligen handlar det om att vara fast i en slags mental passivitet, att rida på momentum utan att faktiskt bry sig om vart man är på väg. Ett exempel på en sådan person är Paco, en man vars liv till stor del präglas av kortsiktiga beslut, men som samtidigt inte kan undgå att känna ett slags dragningskraft till de som lever för sina ideal, oavsett hur bristfälliga deras egna liv är.

Det är just denna brist på dedikation som driver honom att vara en del av den här gruppen – eller åtminstone att tillåta sig själv att vara nära dem. Han inser, som många gör, att om man vill vara en del av något större än sig själv, måste man ge något av sig själv. Men istället för att vara någon som är villig att brinna för ett större syfte, känner han sig som en stor lastbil utan bromsar, på väg ner för en brant backe utan möjlighet att stanna. Han har ingen egentlig plan, men han är tvungen att åka med tills han antingen kraschar eller lyckas ta sig ner på ett smidigt sätt.

För många människor, och inte bara de som står vid sidan om och betraktar världen genom en kritisk lins, är denna form av passiv engagemang ett sätt att skydda sig själv från smärta och förlust. Det är lättare att vara en observatör än att verkligen delta i de komplexa processer som krävs för att förändra något eller vara del av en förändring. Att hålla sig till ytan, att inte verkligen dyka ner i något som kan få en att känna sig sårbar eller utsatt, verkar vara den enda verkliga tryggheten.

Det handlar också om ett sätt att hantera den inre konflikten mellan att vilja vara del av något större och samtidigt vara rädd för att engagera sig fullt ut. För Paco är den inre kampen tydlig. Han har nog sett tillräckligt av människor som slutar kämpa när elden börjar brinna för starkt, och på något sätt förhåller han sig till livet som en stadig glidning framåt, där han förlorat sitt behov av att vara dedikerad till någon högre sak.

Det är också viktigt att förstå att denna form av självbevarelse inte alltid är ett val, utan ibland en konsekvens av upprepade besvikelser och misslyckanden. När man gång på gång konfronteras med människor och situationer som inte lever upp till sina löften, utvecklas en naturlig misstro mot all form av idealism. För Paco och många andra kan det vara lättare att avstå från att engagera sig än att hela tiden riskera att bli bränd. Men denna typ av skyddsmekanism innebär också en sorts inre död, där varje känslomässig investering i andra människor eller saker slutar i misslyckande.

En annan viktig aspekt att tänka på är hur vi ser på de som fortfarande försöker. Trudy, Howard och andra i gruppen, som söker efter något att hålla fast vid, fungerar som en kontrast till Paco. Deras engagemang är inte alltid konsekvent eller väl genomfört, men deras strävan efter något bättre är ett tecken på att de inte helt har förlorat hoppet. Det finns något djupt mänskligt i att fortsätta tro på förändring, trots alla bevis på det motsatta.

Slutligen, medan Paco och likasinnade rör sig genom världen med en känsla av att de inte riktigt är hemma någonstans, så är det just detta externa avståndstagande som till en början ger dem en känsla av trygghet. Men för varje dag som går utan att de verkligen gör något med sin situation, ökar risken att de förlorar sig själva helt och hållet.

Hur påverkar minnen av förlorad kärlek våra liv och val?

Det var en tid då vi var unga och trodde att vi skulle vara osårbara. Jag satte mig vid bordet och försökte fokusera på den ångande kaffekoppen framför mig, men tankarna på hur vi brukade vara tillsammans var svårt att undvika. Lukten av hennes mintdoftande tvål och en subtil antydan av parfym fyllde rummet. Jag hade inte kunnat undvika att minnas hur hon brukade applicera den – bakom öronen, vid knäna och på magen. Det var detaljer som en gång var så självklara, men som nu verkade vara förlorade i tiden.

Jag minns så väl den gången vi gick på dans. Jag var 23 och hon var 19, och den aftonen var som ett hål i verkligheten där vi bara var vi två. Hon hade på sig en zebra-randig blus och en kort kjol, och när hon rörde sig på dansgolvet var det som om världen runt oss stannade. Vi åkte till min bil, en Chevrolet, och där, på motorhuven, under månens ljus, var vi bara unga, vilda och fria. Ingen framtid, inget förflutet – bara nuet. Det var då jag kände mig stark och odödlig, som om inget ont någonsin skulle kunna nå oss.

Sedan kom frågan om Howard. Jag ville egentligen inte höra om honom, men ändå var det det första jag frågade när jag såg henne. Svaret var enkelt – de var skilda, och hon hade gått igenom ett antal förhållanden utan att hitta något som ens kom nära det vi hade haft. Orden var smickrande, men också tunga. Jag ville inte känna mig som en annan av hennes besvikelser, men någonstans visste jag att det var just det vi var för varandra – en del av den där långsamma kedjan av misslyckade relationer, varje gång med samma känsla av att något saknades.

"Jag har saknat dig, Hap", sa hon plötsligt. De orden, som ekade genom rummet, var både ett erkännande och en lockelse. Kanske var det den där gamla passionen som inte riktigt hade försvunnit, kanske var det något annat. Jag kände hur allting föll på plats när vi låg där tillsammans, som om all den tid som förlorats inte betydde något längre. Men var vi verkligen samma människor som då?

Några timmar senare, när natten var som djupast, ringde telefonen. Leonard. Vi hade den där typen av vänskap, där ingen egentlig förklaring behövdes. "Är hon där?" var hans första fråga, och när jag bekräftade det, var hans nästa kommentar lika omedelbar som den var förutsägbar: "Du är körd igen, Hap." Han var alltid den som satte ord på mina svagheter, men hans ord gjorde mig bara mer medveten om att jag var på väg att repetera samma gamla misstag.

Samtalet med Leonard satte perspektiv på det hela. Han hade rätt, och jag visste det. Trudy var en förtrollning, men hon var också en fallgrop. Hennes närvaro fick mig att tappa omdömet, att drömma om en tid som var förlorad och omöjlig att återuppleva. Det var den där typen av relation som var vacker när den var där, men alltid fylld av förlorade drömmar och misslyckade försök att återskapa något som förlorat sin form.

Så vad ska vi förstå om det som händer när vi återvänder till det förflutna? Vad betyder det egentligen när vi försöker återskapa något som en gång var vackert, men som nu bara känns som en gammal, välkänd smärta? Det är viktigt att förstå att minnen av förlorad kärlek ofta färgar våra nuvarande val. De kan ge oss en falsk känsla av att vi kan återskapa något som inte längre existerar. För i slutändan handlar det inte om att återskapa det som var, utan om att förstå att vi är andra människor nu, och att den kärlek vi söker kanske aldrig var så perfekt som vi mindes den.

Vad händer när man är fångad i ett farligt spel?

Jag hade plockat upp små detaljer här och där när jag lyssnat på deras samtal, både på Sixties Nest och nu här hemma hos Leonard, och hade en god uppfattning om deras allmänna, om än inte specifika, planer. Förutom Paco, som var sluten och svår att läsa, var de inte hemlighetsfulla om det mesta. De hade tagit oss hit för att de avsåg att köpa vapen någonstans utanför LaBorde, och varken LaBorde eller denna plats var alltför långt bort från Leonards hus. Trudy nämnde att Paco hade kontakter i LaBorde som skulle hjälpa dem att gå under jorden. De var inte ex-revolutionärer, utan narkotikasmugglarna. Men metoden för att försvinna från mainstreamen var densamma oavsett syfte. Eftersom Paco hade gjort det i många år, var det bara att följa hans exempel.

Det var inte en spännande morgon. Paco använde Leonards telefon ett par gånger för att mumla i telefonen med någon, och förutom Howard, som satt på soffan med sitt vapen, var vi i stort sett ignorerade. Till slut kom Trudy fram, satte sig på soffan, räckte under sin (min) skjorta och drog ut pistolen ur midjan och sa till Howard: "Jag ska hålla vakt ett tag." Howard reste sig och gick fram till bordet, lade sitt vapen bredvid påsen med skorpor, öppnade påsen och började äta. Jag kunde nästan känna Leonard rycka till medan Howard åt. Leonard älskade verkligen sina skorpor. Jag log åt Trudy. Det var inget snällt leende. "Ni är alla idioter," sa jag. Hon log åt mig. Det var inget snällt leende. "Vad du än tycker, Hap. Du och jag är inte kopplade på något sätt längre. Det finns inget där. Vad du säger spelar ingen roll för mig. Gör du inte vad vi säger, försök att smita innan vi är redo att släppa er, försök att förstöra något, kommer vi att skjuta er. Skjuta er om vi måste. Tänk inte att vårt förflutna hindrar mig från att dra avtryckaren själv. Förstår du?" "Allt för väl."

Paco ringde sina kontakter, och vi gav oss iväg i minibussen. Chub körde, Paco satt i framsätet bredvid honom, och Trudy och Howard satt på baksätet och pekade pistolriktade handdukar mot mig och Leonard. Utanför hade vädret blivit blött med isregn, och torkarna svepte fram och tillbaka som en galning som försökte simma.

Det var en dag full av beslut och maktspel. Det var svårt att avgöra vem som egentligen hade kontrollen här, men en sak var säker: vi var alla fångade i ett större spel, och ingen visste riktigt hur det skulle sluta.

Hur reagerar vi när livet hänger på en tråd?

En skarp smärta. En smäll mot golvet. Ett ögonblicks förvirring och sen, direkt därefter, den brutala insikten att kroppen inte längre kan följa med. Någon drar kniv, någon annan försvarar sig med en blandning av vilja och desperation. Ibland finns det inget mer än överlevnad, ingen tid att reflektera. Det handlar bara om att agera – att reagera på vad som händer här och nu.

Fysiskt går det att vara kvar i en värld som försöker förinta en. Man slår tillbaka, kanske utan att tänka, kanske utan att känna. Instinkten talar för oss. Men vad händer efteråt? När explosionen av våld har lagt sig och vi står kvar, rörande på oss själva i ett ögonblick av stillhet? Det är där frågan om moral och medmänsklighet plötsligt får ett ansikte.

Efter att ha överlevt, efter att ha kämpat, kommer insikten om att inget av detta var meningsfullt. Inte i den ursprungliga, politiska betydelsen. Inte för något större syfte. Allt som återstår är smutsen av våra val, de som vi trodde var rätt i stunden men som kanske aldrig borde ha varit val överhuvudtaget. Vi blir inte de hjältar vi drömde om, utan de trasiga överlevarna som fortsätter gå framåt för att vi inte har något annat val. Detta är inte en berättelse om rättvisa. Det är en berättelse om det förlorade och fördömda.

Och kanske, i slutet av allting, när smärtan börjar att lätta, när vi känner oss tryggare för första gången på länge, är det inte ögonblicken av våld eller hat som definierar oss. Det är de ögonblick då vi på riktigt stannar upp och funderar över vad vi egentligen har blivit, vad vi har kvar, och vad vi fortfarande har att ge. Det är dessa frågor, de som vi stänger in djupt, som i slutändan avgör vem vi blir när allt är över.