Hur Desinformation och Propaganda Påverkar Demokratiska Debatter och Beslutsfattande

Under de senaste decennierna har desinformation och propaganda blivit allt mer framträdande inom den offentliga debatten. En av de mest effektiva strategierna för att påverka offentlig opinion är genom skapandet av så kallade "frontgrupper" — organisationer som maskerar sina verkliga intressen och mål genom att utge sig för att vara oberoende, ideella grupper. Genom dessa grupper lanseras ofta PR-kampanjer som syftar till att misskreditera miljöaktivister, vetenskapliga experter och andra kritiker av industrin.

Enligt en viss PR-strateg berättades det på ett möte att för 3 miljoner dollar skulle man kunna bekämpa miljömotståndare genom en kampanj som skulle påstå att miljöorganisationer är extremister. Detta är bara ett exempel på hur stora summor pengar spenderas på att forma en falsk bild av verkligheten. Genom att använda humor för att marginalisera motståndare eller spela på kändisars hyckleri, förvrängs sanningen för att gynna industrins intressen. De som betalar för dessa kampanjer vet att även om de inte övertygar alla, så bidrar de till att förvirra och splittra den offentliga debatten.

Detta fenomen är inte nytt. Den amerikanska kolindustrin använde liknande PR-tekniker redan på 1980-talet för att marknadsföra begreppet "clean coal" — ett eufemism för en av världens smutsigaste energikällor. Kampanjer genomfördes av grupper med namn som "Citizens for a Sound Economy" och "Clean and Safe Energy Coalition", som aktivt arbetade för att underminera miljöorganisationer och sprida alternativa fakta om klimatförändringarna. Detta var inte enbart en fråga om att sprida felaktiga uppgifter — det handlade om att skapa en ideologisk förvirring där vetenskapliga fakta och kritik från miljöorganisationer ständigt ifrågasattes.

Trots att begreppet "clean coal" idag är allmänt känt som en myt, fortsätter dessa taktiker att användas av stora industrier. Kolbrytning är en av de största orsakerna till förorening av luft och vatten och leder till tusentals förtida dödsfall varje år i USA. Men trots de bevisade negativa effekterna av kolindustrin, spenderas enorma summor på att skapa en falsk berättelse där kol framställs som en ren och säker energikälla.

Det är också viktigt att förstå att dessa manipulationer inte bara är begränsade till energiindustrin. Kampanjer för att förvränga vetenskap och skapa tvivel om klimatförändringar är idag en global fråga. I USA har PR-byråer som Bonner & Associates, som arbetade för att motverka klimatlagar som Waxman-Markey Bill, använt sig av falska brev som påstod sig komma från minoritetsgrupper, för att undergräva legitimiteten hos miljölagstiftning. De falska breven skickades till kongressmedlemmar för att ge sken av att det fanns ett brett folkligt motstånd mot klimatpolitik.

Detta fenomen är inte enbart en fråga om dålig PR, utan om en form av propaganda som allvarligt skadar demokratin. Genom att systematiskt angripa trovärdigheten hos forskare och miljöaktivister, utan att själva presentera några vetenskapliga fakta, undergrävs den offentliga diskussionen. Medier och allmänheten kan lätt bli duperade av dessa kampanjer, som då inte handlar om de faktiska frågorna — som klimatförändringar, fracking eller pipelines — utan om att måla upp sina motståndare som skurkar. Genom att upprepa denna retorik matas negativa stereotyper och fördomar, vilket leder till en förvrängd och polarisierad debatt.

Denna typ av manipulation är en allvarlig utmaning för offentlig kommunikation. Det handlar inte om att vinna debatten med fakta, utan om att förstöra möjligheterna för en meningsfull och respektfull dialog. Och denna process är inte enbart begränsad till frågor om klimatförändringar. Enligt Alex Himelfarb, en framstående kanadensisk samhällsvetare, är det farligt att demonisera dem som är bakom dessa kampanjer. Vi bör inte köpa in på den förenklade politiska uppfattningen om hjältar och skurkar, utan istället se på den komplexa verkligheten bakom dessa förvrängda narrativ.

För att kunna förstå och bekämpa denna typ av desinformation måste vi vara medvetna om de dolda mekanismerna som påverkar offentlig debatt. Många gånger är det inte bristen på fakta som skapar en förvrängd bild, utan hur dessa fakta används för att skapa en illusion av konsensus eller för att utmåla en viss grupp som fienden. För att kunna skydda demokratin och främja en verklig och konstruktiv debatt behöver vi erkänna de faror som dessa propaganda- och desinformationskampanjer medför, och arbeta aktivt för att motverka dem.

Hur ord och språk kan tysta röster i demokratin

Demokrati kan endast fungera om det finns ett normalt och rimligt samtal, och för att det ska vara möjligt måste vi skapa förutsättningar för detta. Men när ord och språk manipuleras för att tysta andra röster, undergrävs själva grundvalarna för en fungerande offentlig debatt. Jason Stanley, professor i filosofi och epistemologi vid Yale, har undersökt de retoriska och språkliga tekniker som används för att skapa förvirring och tysta oliktänkande. Hans forskning pekar på hur språket används som ett verktyg för att försvaga demokratin och hindra en ärlig och faktabaserad diskussion.

Stanley påpekar att detta inte handlar om att komma med verkliga påståenden, utan om att utnyttja språket för att skada den offentliga tilliten. Till exempel, när påståenden om att Barack Obama skulle vara en hemlig muslim eller född i Kenya sprids, så handlar det inte om att göra en verklig politisk invändning mot hans politik. Istället handlar det om att förstöra hans trovärdighet och undergräva allmänhetens förtroende för honom, vilket gör att inget han säger kan tas på allvar. När nyhetskanaler som Fox News sprider sådana historier, handlar det inte om att presentera objektiva nyheter utan om att skapa ett klimat av misstro, där alla åsikter förlorar sin trovärdighet.

Detta leder till en situation där media och politiska aktörer kan ljuga utan konsekvenser, för om ingen längre tror på någon, finns det ingen som kan hållas ansvarig. Stanley varnar för att denna utveckling är farlig för demokratin, för när människor inte längre förväntar sig sanningen eller kräver ansvar från offentliga personer, förloras också möjligheten till en sund politisk dialog. En tidig varningssignal för detta är när en institution inte längre kan förhålla sig till fakta, eller när fakta inte passar dess intressen.

Det är en strategi som påminner om George Orwells berömda begrepp "newspeak", som syftade till att förhindra fri tanke i en totalitär stat. Stanley ser även paralleller till de förfalskade språkliga konstruktionerna som användes i Nazityskland, där ord som "specialbehandling" och "intensifierad förhör" blev eufemismer för mord och tortyr. På samma sätt kan "Operation Iraqi Freedom" eller "skatteåterbäring" användas för att ge en förvriden bild av en komplex situation, där fakta blir sekundära och språket används för att legitimera handlingar som inte skulle vara acceptabla om de diskuterades på ett ärligt sätt.

Enligt Stanley riskerar demokratin att förlora sin funktion när det inte längre är möjligt att ha ett rationellt samtal där fakta står i centrum. Om folk tvingas kämpa för att få tillgång till de rätta orden för att uttrycka sina synpunkter, eller om experternas trovärdighet undermineras systematiskt, så förloras också den grundläggande förutsättningen för en fungerande offentlig debatt. Det blir som att försöka bygga ett hus utan att använda en rak linjal – utan språkliga och faktiska grundvalar kan ingen rationell diskussion äga rum.

För att upprätthålla demokratins funktion måste vi vara vaksamma på dessa språkliga manipulationer och se till att den offentliga debatten återgår till att vara baserad på objektiva fakta och sanningsenlig kommunikation. Demokratin står och faller med att vi har tillgång till korrekt information och att vi inte låter vårt språk kapas av de som har politiska eller ekonomiska intressen att förvränga verkligheten.

Hur förändrar vi människors uppfattning om klimatförändringar utan att förlora deras uppmärksamhet?

I en tid då globala kriser kräver kollektiva svar, är den offentliga kommunikationen kring klimatförändringar ett fält där tonläge och strategi ofta avgör framgången. Den mest effektiva kommunikationen kommer inte från förbittrade, moraliserande aktivister utan från engagerade, hoppfulla röster – så kallade "glada krigare" – som inte blundar för allvaret, men som vägrar att låta det förvandla dem till domare över andras moraliska tillkortakommanden.

Effektiv kommunikation kräver en balans mellan kampvilja och öppenhet, mellan allvar och tillförsikt. Den skicklige talaren är som en elitidrottare som kämpar med full kraft men ändå respekterar sina motståndare. Den dystra, anklagande tonen skapar snarare motstånd än förståelse. Problemet är inte att vi saknar data om klimatets tillstånd – vi vet mer än någonsin om smältande isar, artdöd och stigande havsnivåer. Problemet är att människor inte tar till sig denna kunskap. Det handlar inte bara om information, utan om identitet, värderingar och psykologiska mekanismer.

USA:s politiska system är ett exempel på hur djupgående denna splittring kan bli. Där är polariserade positioner så cementerade att det inte spelar någon roll vem som lägger fram ett förslag – det kommer att förkastas bara för att det kommer från "fel sida". En liknande låsning syns i diskussionen om klimatförändringar, där parterna inte ens är överens om hur problemet ska definieras, än mindre vad som orsakar det.

Samtidigt visar forskning från Ed Maibach och Anthony Leiserowitz att allmänhetens reaktioner på klimatförändringar är långt mer nyanserade än den politiska debatten låter påskina. I deras studie "Global Warming’s Six Americas" framkommer att endast en minoritet av amerikaner är djupt oroade, medan majoriteten befinner sig i en vag zon av försiktig oro eller passivitet. Många känner en slags nostalgi inför det förflutna och önskar mest att allt bara ska fortsätta som vanligt. De är inte intresserade av sanningen, utan av stabilitet.

Detta blir ett enormt problem när missuppfattningar om vetenskaplig konsensus får fäste. Många tror fortfarande att det råder stor oenighet bland klimatforskare, trots att mer än 97 procent av experterna är eniga om att klimatförändringarna är verkliga, människoskapade och allvarliga. Denna felaktiga bild är vad forskarna kallar en "gateway belief" – en inställning som avgör om en individ ens är mottaglig för annan information i klimatfrågan. Tror man att experterna inte är överens, finns det ingen motivation att ta frågan på allvar.

Forskarnas experiment visar att det inte räcker att säga att "de flesta forskare är eniga". Ett kvalitativt påstående rör inte opinionen. Men ett kvantitativt uttalande – som att 97 procent av klimatforskarna anser att klimatförändringar är människoskapade – har en betydande effekt. Det ökar allmänhetens förståelse med upp till 15 procent efter endast ett exponeringstillfälle. Än mer effektivt blir det när man inleder med orden "baserat på bevisen". Det ger ytterligare ett lyft på 2–3 procent.

Hur kan vi utveckla vår gemensamma medvetenhet för att skydda vår planet?

År 1930 uttalade en Wall Street-bankir: “Människor måste tränas att önska, att vilja ha nya saker, även innan de gamla sakerna har förbrukats helt. Människans begär måste överskugga hans behov.” Det var ett uttalande som tycks sammanfatta själva kärnan i konsumtionssamhället, där önskan om mer driver människor att förlora kontakten med vad som verkligen är viktigt. Men denna begär kan också ses ur en annan vinkel, som något djupt och ädelt inom varje människa, enligt Thich Nhat Hanh, den berömde buddhistmunk och fredsaktivist.

När han diskuterade denna begär, påpekade Thich Nhat Hanh att det finns djupa och genuina längtan i varje individ – längtan att älska, att skydda, att förstå och att hjälpa. Längtan att lära sig mer om sig själv och världen omkring oss, att utveckla kärleken till det oändliga. En sådan längtan har inga gränser, och i buddhismen anses kärlek vara något utan fronter. Det är i denna djupgående medvetenhet om vår inneboende kapacitet att vilja förbättra oss själva och världen, som grunden för en förändring av vår planet kan byggas.

Thich Nhat Hanh berättade också om en liten pojke som, på en andlig samling i Plum Village i Frankrike, frågade varför hans far fortsatte att röka trots att han visste att det var dåligt för hans hälsa. Frågan, så enkel men samtidigt djupt betydelsefull, blev en grund för reflektion kring vårt sätt att förstå världen och var vi själva befinner oss i denna utveckling. Hur kan vi förändra oss själva, så att vi kan förändra världen?

Enligt Thich Nhat Hanh handlar det om att bygga gemenskaper som föregår med gott exempel. Politiker, samhällsledare och alla med en offentlig roll måste leva som de lär. Det handlar om att visa att det finns andra vägar för att skapa framtidstro, än att fastna i politikens eller ekonomins labyrinter. När ledare visar vägen genom sitt eget sätt att leva, inspirerar det andra att följa efter.

Men varför är det så svårt att få människor att engagera sig i frågor som klimatförändringar eller sociala problem? Enligt Thich Nhat Hanh beror detta ofta på känslor av hopplöshet. Många känner sig maktlösa och tror inte längre att de kan förändra något. När samhället genomsyras av dessa känslor, blir det lätt att förlora sig i konsumtionens falska löften om lycka. Här ligger en av de största utmaningarna: att få människor att förstå att lycka inte finns i ägodelar eller ett hektiskt livsstil, utan i en inre frid som vi kan finna genom att vara närvarande i nuet och uppskatta de enkla ögonblicken.

Det handlar inte om att förneka verkligheten eller att vara passiv inför svårigheter som klimatkrisen. Thich Nhat Hanh menar att om vi accepterar att vår civilisation kan förstöras, inte av yttre hot utan genom våra egna handlingar, kan vi finna frid i denna acceptans. Denna frid kan bli en kraft som ger oss energi att agera, att förhindra förstörelse och i stället arbeta för att rädda det vi har kvar. Meditation, som en metod för att finna denna inre frid och förståelse, är en väg till klarhet och handling.

Men på vägen mot denna medvetenhet, finns det en avgörande aspekt som ofta förbises – vi måste också hjälpa varandra att hantera den förtvivlan som många känner inför klimatförändringarna och den ökande globala oron. Det är inte nog att vara medveten om problemen, vi måste aktivt hjälpa människor att finna hopp och en känsla av kontroll över sin framtid. Bara genom att bygga starka gemenskaper och väcka känslor av ansvar kan vi på allvar börja förändra vårt sätt att leva och skydda planeten.

Vi måste ständigt påminna oss om att vi är alla sammanlänkade, och när vi förstår denna sammanlänkning, när vi inte längre ser oss själva som separerade från världen omkring oss, växer vår medkänsla och vårt engagemang. Den största vägen till förändring börjar med oss själva, genom att våga släppa våra begär, våra rädslor och våra behov av extern bekräftelse. Och det börjar med att vi lär oss att vara närvarande här och nu.