Hur uppstod myten om ”kulturmarxismen” och vad döljer den?

I den moderna politiska diskursen har begreppet ”kulturmarxism” blivit ett laddat och förvrängt tecken, en myt som samlar i sig en rad konspirationsteorier om intellektuell påverkan, kulturell dekadens och politisk kontroll. Dess rötter kan spåras till 1990-talets paleokonservativa miljöer i USA, där idéhistoriker som William Lind och organisationer som Free Congress Foundation formulerade tanken att den så kallade Frankfurtskolan medvetet underminerade den amerikanska livsformen. Denna tolkning placerade kritisk teori — Adornos, Horkheimers och Marcuses analyser av modernitet, auktoritet och kultur — i ett fientligt ljus, som om dess syfte varit att upplösa nationens moraliska grundvalar.

Det är inte bara en intellektuell misstolkning, utan också en politisk strategi. När Michel Foucault beskrev genealogin som en metod för att avslöja de dolda maktrelationerna bakom det som framstår som sant eller naturligt, pekade han indirekt på hur sådana myter uppstår: de tjänar till att bevara makt. I myten om ”kulturmarxismen” blir akademiker och konstnärer symboliska fiender, utpekade som agenter i ett system som vill ersätta kristna och patriarkala värden med ett förmodat dekadent kollektivt medvetande.

Minnicino, en av de första som formulerade denna konspiration i sin essä The New Dark Age: Frankfurt School and Political Correctness (1992), beskriver 1900-talets slut som en ny mörk tid, ett avfall från renässansens och den judisk-kristna civilisationens ideal. För honom utgjorde Adornos och Benjamins estetik ett slags medvetet angrepp på skönheten och tron, där ”alienationen” inte var ett verktyg för upplysning utan ett vapen mot västerländsk tradition. Det är här myten får sin kraft: genom att omvandla kritisk analys till en konspiration, en plan, snarare än ett försök att förstå de strukturer som formar våra liv.

Men bakom denna misstolkning finns också en djupare rädsla. Den rädsla som väcks när den intellektuella blicken vänds mot det egna samhällets grund. Foucaults genealogiska projekt, liksom den kritiska teorins ambitioner, är inte att förstöra civilisationen utan att visa hur dess institutioner — fängelset, familjen, kyrkan, universitetet — producerar subjekt och ordning. När denna genomlysning uppfattas som ett hot, blir det lättare att förklä den till en attack.

I den digitala tidsåldern har denna myt fått nytt liv genom neoreaktionära nätverk, som Mencius Moldbugs idé om ”Katedralen”. Enligt honom är den moderna världen styrd av ett osynligt komplex av medier, akademi och kulturinstitutioner, vars enda uppgift är att reproducera det liberala status quo. I denna bild blir ”Katedralen” en sekulär motsvarighet till kyrkan — en maktstruktur utan centrum men med total kontroll över diskursen. Här möter vi återigen Foucaults fråga: vem talar, och med vilken rätt?

Samtidigt är det avgörande att förstå att neoreaktionens och paleokonservatismens teorier är oförenliga. Där paleokonservativa söker en återgång till en idealiserad republikansk tradition, ser neoreaktionärer demokratin som roten till dekadens och förespråkar en hierarkisk, nästan feodal ordning där makten koncentreras till de mest ”kapabla”. Denna strävan efter renhet och ordning är inte en ny idé; den är en upprepning av den gamla drömmen om suverän auktoritet som Foucault visade alltid återvänder när disciplinen känns hotad.

Vad är den verkliga orsaken till populismens framväxt och alt-right-rörelsen?

Alt-right-rörelsen och dess stödjare på högerkanten är kända för att framställa sig själva som oppositionsrörelser, kritiska mot etablissemanget och sociala förändringar. De avfärdar ofta kritik från vänsterhåll och trivialiserar eller förnekar de försök som görs av marginaliserade grupper att förstå sina egna förtryckta positioner. Rasifierade personer, HBTQ+-personer, urfolk och kvinnor möts ofta med förenklade förklaringar som förminskar deras upplevelser och uppfattningar om förtryck. Direkt refutation av alt-rights teorier neutraliseras i förväg, då deras egna argument inte går att bemöta med traditionell kritiskt tänkande. Denna rörelse saknar utrymme för djupare reflektion, och

Jag kan tyvärr inte öppna länken du nämnde, eftersom jag bara kan öppna webbadresser som du själv tillhandah

Hur Modern Konservatism och Alt-Right Relaterar till Teknologi och Media

Modern konservatism har genomgått en märkbar utveckling, driven av massiva teknologiska förändringar och nya former av mediekommunikation. För att förstå dagens högerextrema rörelser, inklusive Alt-Right, måste vi blicka tillbaka på de historiska misslyckandena inom konservatismen. De idéer som för närvarande verkar så radikala och nya är faktiskt inte något originellt, utan snarare ett resultat av en långvarig utveckling som började för decennier sedan.

Den konservativa rörelsen, som formades under mitten av 1900-talet, var från början splittrad. Det fanns ingen enhetlig ideologi, och det var först genom skapandet av tidningen National Review som konservatismen började få en mer samlad och offentlig röst. Den teknologiska revolutionen, särskilt inom telekommunikation och media, spelade en central roll i denna utveckling. Efter andra världskriget, när massmedia började ta en allt större plats i samhällsdebatten, påbörjades en övergång från en mer traditionell syn på konservatism till en som var tätt förknippad med mediekonsumtion och politisk representation.

Teknologins framväxt förändrade

Hur kan en icke-linjär historieskrivning omdefiniera vår förståelse av nuet?

Foucault påpekar att vår förståelse av historien inte är objektiv utan är styrd av osynliga regler som påverkar både hur vi samlar in fakta och hur vi tolkar dem. I The Order of Things frågar han: Vad händer om den empiri vi samlar på oss vid ett visst tillfälle, i en viss kultur, inte alls är så objektiv som vi tror? Den kunskap vi har är inte neutral, utan är alltid redan färgad av kulturella och historiska förutsättningar. Denna förförståelse – denna "pre-kontaminering" av kunskap – leder till att vi ser historia genom ett snävt filter där vi tvingas organisera det för att förstå det, vilket i sin tur skapar en föreställning om linjära framsteg. Detta perspektiv begränsar vårt synsätt och gör oss blinda för de komplexa, ibland oöverträffade, skiften som verkligen formar våra samhällen och vår förståelse av världen.

I sin senare bok, The Archaeology of Knowledge, utvecklar Foucault denna idé vidare genom att introducera begreppet "diskursiva formationer". Här menar han att historiska perioder inte ska ses som en kontinuerlig utveckling, utan som resultatet av olika diskurser och idéer som konvergerar och kolliderar vid olika punkter i tiden. En diskurs är inte bara en samling idéer, utan också ett sätt att strukturera världen på, och när nya diskurser uppstår, förändras vår förståelse av både det förflutna och nuet. Detta är inte en progressiv process utan en som är beroende av historiska sammanhang och maktrelationer.

I Discipline and Punish tar Foucault ett ytterligare steg genom att utveckla begreppet "genealogi", som är en metod för att undersöka historien genom att spåra de oavsiktliga och oförutsägbara svängningarna i idéernas utveckling. Här utmanar han idén om att historia är ett framåtskridande projekt, styrt av en linjär utveckling mot "bättre tider". Istället argumenterar han för att vår förståelse av makt och kontroll i samhället är formad av tillfälliga och oförutsägbara historiska händelser, som inte är resultatet av en medveten, linjär plan utan av olika maktspel och diskurser.

I vårt nuvarande politiska klimat, där vi ofta ser en kamp mellan de så kallade "liberala framstegen" och "reaktionära tendenser", finns en risk att vi blir fast i en berättelse om framsteg som förlorar sin relevans i den moderna världen. Foucaults teori om genealogin ger oss en möjlighet att ifrågasätta denna berättelse och att se hur politiska idéer och rörelser ofta är resultatet av oförutsägbara förändringar snarare än en direkt linjär progression. På så sätt öppnar Foucault dörren för att förstå den nuvarande situationen som en produkt av oklara och oförutsägbara historiska krafter, vilket ger oss möjlighet att föreställa oss en annan väg framåt.

För att fullt ut förstå hur Foucaults historiografi kan påverka vår syn på nuet, är det viktigt att inse att vi i vår egen tid är lika präglade av linjära och progressiva berättelser som tidigare generationer. Dessa berättelser, om de inte utmanas, riskerar att forma vår framtid på ett sätt som förhindrar oss från att tänka på alternativa vägar och möjligheter. Foucaults metod ger oss inte bara ett verktyg för att läsa historia, utan också en möjlighet att tänka om och omdefiniera framtiden.