Hur Ekonomer Hanterar Miljöproblem: En Kritisk Diskussion om Ekonomisk Tillväxt och Social Ekologisk Ekonomi

I den ekonomiska debatten finns en utbredd tendens att minimera eller till och med ignorera miljöfrågor. Ett exempel på detta är Amartya Sen, som under en paneldiskussion hånade kritiken av ekonomisk tillväxt, vilket han ansåg vara en återgång till primitiva förhållanden. Hans inställning, som riktade sig mot kritiker av traditionell ekonomisk tillväxt, avslöjade en förvånande brist på insikt om ekologiska frågor och ekonomska discipliners förmåga att ta hänsyn till miljön. Denna inställning pekar på ett allvarligt problem: att ledande ekonomer kan diskutera miljöfrågor på en retorisk nivå, men undvika de systematiska och djupare orsakerna till den ekologiska krisen.

I diskussionen mellan ekonomer som Robert Solow och Joseph Stiglitz om ekonomisk tillväxt i relation till miljöfrågor, blev det tydligt att det finns en klyfta mellan ekonomer som håller fast vid den etablerade ekonomiska ordningen och de som söker en mer radikal förändring. Ekologisk ekonomi, som kritiserar dessa grundläggande ekonomiska principer, betonar vikten av att integrera ekosystem och naturens gränser i ekonomiska modeller och teorier.

Det andra tillvägagångssättet går längre och hävdar att en verklig förståelse för sociala och ekologiska strukturer kräver en tvärvetenskaplig ansats och en politisk ekonomisk grund. Detta synsätt ligger till grund för social-ekologisk ekonomi, som kombinerar ekonomi med sociala och politiska perspektiv, och fokuserar på behovet av att omvandla både ekonomin och dess relation till naturen. Ekologiska ekonomer som Sabine O'Hara, Marina Fischer-Kowalski, och Richard Norgaard har arbetat för att integrera dessa idéer, där betoningen ligger på de ömsesidiga relationerna mellan människor och ekosystem.

Det som särskiljer dessa två positioner är skillnaden mellan att vara passiv och att aktivt utmana rådande ekonomiska paradigmer. Den förste hållningen är en form av intellektuell bekvämlighet som inte utmanar den ekonomiska ortodoxin, medan den andra kräver ett radikalt avståndstagande från traditionell ekonomi. Den radikala dissensen som förespråkas av dessa tänkare är inte bara en kritik av ekonomiska teorier, utan också en uppmaning till en fundamental omstrukturering av hur vi ser på och hanterar ekologiska och sociala utmaningar.

Denna radikala dissens kan ses i kontrast till de som kritiserar ekonomiska idéer men ändå behåller de grundläggande kapitalistiska och marknadsliberala premisserna. Ekonomer som Paul Krugman och Joseph Stiglitz tillhör den grupp som kan kallas "ortodoxa dissidenter", eftersom de utmanar vissa aspekter av ekonomin men inte förespråkar en omvälvning av det ekonomiska systemet. Dessa ekonomer är del av etablissemanget och är ofta hyllade som ledande tänkare inom sitt fält, trots att de inte genomför någon grundläggande förändring av det rådande ekonomiska paradigmets strukturer.

Det finns en ytterligare aspekt som ofta förbises i ekonomiska klassificeringar: personer som inte identifierar sig som ekonomer men som ändå bidrar till ekonomisk diskussion. I fältet för ekologisk ekonomi har många icke-ekonomer, såsom politiska teoretiker, sociologer och antropologer, haft en avgörande roll i att formulera kritik mot det traditionella ekonomiska tänkandet. Dessa personer faller ofta utanför de strikt definierade kategorierna av "ortodoxa" och "heterodoxa" ekonomer, men deras inflytande är ovärderligt i arbetet för att förändra det ekonomiska systemet.

Det är också viktigt att erkänna att den ekologiska ekonomins utveckling har lett till en omorientering av hur vi ser på tillväxt och konsumtion. Tillväxten, som länge varit en central pelare inom ekonomisk teori, måste omvärderas i ljuset av dess ekologiska och sociala kostnader. Den snabba ökningen av material- och energianvändning, befolkningstillväxten och de teknologiska förändringarna har lett till allvarliga miljöproblem. För att verkligen bemöta dessa utmaningar måste vi börja tänka på ekonomiska modeller som inte bara främjar tillväxt utan som också tar hänsyn till ekologiska och sociala strukturer på lång sikt.

Hur kan vi omdefiniera ekonomi genom feministiska och ekologiska perspektiv?

Ekonomins traditionella begrepp och strukturer har länge varit föremål för kritik och omprövning. I detta sammanhang har feministisk ekonomi blivit ett kraftfullt verktyg för att avtäcka och utmana de patriarkala och könsbaserade institutionerna som genomsyrar vårt ekonomiska system. Den feministiska ekonomin fokuserar på att förstå könsrelationers roll som en strukturell komponent i varje ekonomi, vilket innebär att vi inte bara bör arbeta inom den rådande ekonomiska strukturen utan också sträva efter att förändra den för att skapa en mer rättvis och hållbar samhällsordning. En viktig aspekt här är att omdefiniera vad arbete innebär, hur ekonomier reproduceras, och att lyfta fram betydelsen av sociala relationer och omsorgsarbete för att förstå och upprätthålla ett fungerande ekonomiskt system.

Feministiska ekonomer som Himmelweit (2018) och Nelson (1993) har länge argumenterat för att ekonomi borde ses som en process av socialt försörjande snarare än enbart som en mekanism för produktion och konsumtion. Socialt försörjande, som grundar sig på gemenskap och omsorgsarbete, är centralt för att förstå samhällets reproduktion och hur vi kan skapa en ekonomi som inte bara söker vinst utan också tillgodoser mänskliga och ekologiska behov. Denna omdefinition av ekonomi går bortom enbart könsrelaterade frågor och ställer krav på en djupare förändring av ekonomiska och sociala strukturer.

Men inte alla feministiska ekonomer delar en radikal syn på hur förändring ska uppnås. Nelson (2020) skiljer sig från andra genom att avvisa post-kapitalistiska och utopiska idéer om tillväxtstopp och systemförändring. I stället förespråkar hon en mer pragmatisk reformism, där både mainstream-ekonomiska och radikala kritiker betraktas som delar av samma mytologi som förvränger kapitalismens egentliga natur. Enligt Nelson är kapitalismen inte per se ett profitmaximerande system, utan en konstruktion som ekonomer har skapat för att förklara marknader och konkurrens. Även om detta synsätt är omtvistat, är Nelsons bidrag till feministisk ekonomi och ekologisk ekonomi viktiga för att visa hur mainstream-ekonomiska teorier kan omformas för att inkludera ekologiska och feministiska insikter.

Det är också viktigt att förstå att det finns en växande ström av tänkare som går bortom den pragmatiska reformism som Nelson förespråkar. Tänkare som Bauhardt (2014) har undersökt feministiska utopier och försökt föreställa sig ekonomier bortom kapitalismen, exempelvis genom att integrera idéer från deväxt och dekoloniala rörelser. Denna strömning fokuserar på att kritisera kapitalismens koloniala och exploaterande strukturer och ser hur dessa interagerar med kön och miljö. I en sådan diskussion kan den feministiska ekonomin erbjuda nya vägar för att förstå och omforma ekonomiska system genom att koppla samman social rättvisa, ekologisk hållbarhet och avkolonisering.

Hur kan ekologisk ekonomi dra nytta av kritisk realism?

Ekonomin, som vetenskap, har genomgått betydande förändringar under det senaste århundradet, särskilt i förhållande till de filosofiska grunderna som styr dess teori och metodologi. Kritisk realism har introducerats som en alternativ filosofisk grund för att förstå sociala och ekonomiska fenomen, vilket har haft en djupgående inverkan på utvecklingen av ekonomisk teori. Denna teori föreslår att det finns en objektiv verklighet som kan förstås och beskrivas, samtidigt som den accepterar att alla kunskapspåståenden är potentiellt felaktiga. Genom att förespråka ett mer nyanserat synsätt på verkligheten än vad som traditionellt har varit fallet inom ekonomin, erbjuder kritisk realism en möjlighet att förstå de underliggande strukturerna och mekanismerna bakom sociala fenomen, snarare än att försöka förklara dessa genom deduktiva och matematiska modeller.

I kontrast till mainstream-ekonomins matematiska formalism föreslår kritisk realism att ekonomiska fenomen inte kan reduceras till enkla kvantitativa modeller. Denna förståelse av sociala och ekonomiska system som komplexa och beroende av djupt liggande mekanismer gör det möjligt att utveckla mer realistiska och användbara teorier. Kritisk realism innebär också ett avståndstagande från den strikt deduktiva metodologin, som enligt kritikernas synsätt inte är tillräcklig för att hantera de komplexa verkligheter som ekonomiska system representerar.

Ekologisk ekonomi har, trots sina ambitioner att utveckla mer holistiska och verklighetsförankrade teorier, ibland försökt efterlikna den traditionella mainstream-ekonomins metoder, vilket kan ha lett till en viss metodologisk förvirring. Den populära idén om "metodologisk pluralism" har ofta lett till en otydlig syn på vilken metodologi som egentligen är mest lämplig för att förstå ekologiska och ekonomiska fenomen. Här måste man vara tydlig: pluralism betyder inte att man okritiskt accepterar alla metoder som legitima. Istället måste man noggrant överväga vilka metoder som är mest användbara för att belysa de underliggande mekanismerna och strukturerna inom ekologiska och ekonomiska system.

Vidare innebär det ekologiska ekonomins försök att inkludera den mainstream-ekonomiska metodologin att viktiga element inom kritisk realism ibland har förlorat sitt sammanhang. En av de mest betydelsefulla lärdomarna från kritisk realism är att sociala fenomen inte kan förstås enbart genom matematiska modeller eller kvantitativa analysmetoder. De ekonomiska teorierna måste grundas på en realistisk ontologi som beaktar både de sociala strukturerna och de naturliga processerna som påverkar dem.

Den ökande användningen av matematik och kvantitativa metoder inom ekonomin har lett till ett fokus på teknisk precision på bekostnad av en djupare förståelse av ekonomins sociala och ekologiska grundvalar. Detta har skapat ett gap mellan de modeller och teorier som utvecklas inom ekonomin och de verkliga utmaningar som samhället står inför. För att kunna utveckla mer realistiska och användbara teorier måste ekologiska ekonomer återvända till en metod som inte bara är kvantitativ, utan också kvalitativ och ontologiskt medveten om de djupt liggande strukturer och processer som påverkar ekonomiska och ekologiska fenomen.

Det är också viktigt att förstå att ekologisk ekonomi inte enbart handlar om att tillämpa en specifik metod eller teori, utan om att utveckla en mer inkluderande och realistisk förståelse av de samhälleliga och ekologiska utmaningar vi står inför. För detta krävs en metodologisk reflektion som erkänner både de filosofiska och praktiska begränsningarna av ekonomin som vetenskap. Genom att kombinera insikter från kritisk realism med ekologisk ekonomis breda perspektiv, kan forskare och praktiker bättre förstå och hantera de komplexa samband som styr samhälls- och ekonomiska förändringar.

Hur ekonomer formade ekologisk ekonomi och vilka strider har präglat dess utveckling?

Ekologisk ekonomi, som fält, har från början varit präglad av interna konflikter och intellektuella strider. Den har vuxit fram ur ett behov av att ifrågasätta och omvärdera den dominerande neoklassiska ekonomiska modellen, som länge har dominerat akademin och praktiken. Men i takt med att fältet har utvecklats har dess grundläggande teorier och ansatser blivit föremål för både förankring i den traditionella ekonomiska skolbildningen och för stark kritik från de som ville gå längre och utveckla alternativa, mer radikala perspektiv. En av de mest kända händelserna i denna utveckling är uppkomsten av tidskriften Ecological Economics, där flera av de mest framstående ekonomerna från traditionella ekonomiska skolor blev involverade.

Denna konflikt kulminerade senare i en mer offentlig strid vid 2002 års konferens för Ecological Economics, där Cutler Cleveland som ny redaktör valde att avlägsna de mer heterodoxa europeiska representanterna från tidskriftens redaktionsråd. Detta var ett tydligt tecken på att den mer ortodoxa, neoklassiska inriktningen höll på att ta över. Under denna tid började den så kallade Beijer-institutet i Sverige omprofilera sig som ett centrum för ekologisk ekonomi, men detta skedde under ledning av ekonomer som normalt tillhörde den traditionella ekonomiska skolan, som Dasgupta, Mäler och Pearce. Det var en position som inte var välkommen bland de mer radikala ekonomerna, som Herman Daly, som påpekade att detta var ett sätt att "ta över" det ekologiska ekonomiska fältet och göra det mer kompatibelt med mainstream-ekonomins logik.

Detta kan förstås i ljuset av den ideologiska kamp som kännetecknar vetenskapens utveckling, särskilt när det gäller heterodoxa ekonomiska idéer. Fred Lee (2009) diskuterar detta fenomen i sin bok A History of Heterodox Economics, där han förklarar hur vetenskapligt kunnande utvecklas inom en gemenskap som definierar sina egna forskningsmål och vilka som får betraktas som "kollegor". Denna gemenskap tenderar att exkludera de som inte passar in i den etablerade strukturen, vilket kan leda till att de marginaliseras eller till och med rensas bort från den vetenskapliga diskursen. Detta fenomen har blivit särskilt tydligt inom ekologisk ekonomi, där pluralismen, som ofta förespråkas för att öppna upp för nya perspektiv, också har lett till en uppsjö av litteratur utan någon egentlig samlad teoretisk grund. Detta har skapat en förvirring om vad som egentligen menas med ekologisk ekonomi och hur den skiljer sig från den neoklassiska ekonomin.

Ekologisk ekonomi har som fält ofta hamnat i en konflikt mellan att vara en del av den akademiska mainstreamekonomin och att vara ett radikalt alternativ till den. Denna strid handlar inte bara om vilken teori som är mest relevant, utan också om den ideologiska och politiska betydelsen av ekonomiska teorier. För att ekologisk ekonomi ska kunna utvecklas på ett hållbart sätt måste den förbli trogen sin normativt kritiska kärna, som syftar till att bryta med den neoklassiska ekonomins dominerande sätt att tänka och istället skapa ett mer inkluderande och ekologiskt hållbart synsätt på ekonomi.

Hur ska människan förhålla sig till naturen i en tid av ekologisk kris?

Att bekräfta och främja ursprungskunskap samt alternativa sätt att leva och vara inom de strukturer som vår verklighet är uppbyggd av, innebär att erkänna den vitala betydelsen av ett holistiskt synsätt. Detta är en position som harmonierar med kritisk realism, där kriteriet för att validera kunskap är att den är praktiskt adekvat (Sayer 2010). Antivetenskaplig retorik är både missriktad och onödig; den förstärker en dikotomi som inte gynnar något. Slutresultatet är att överlevnad beror på att förstå naturens mekanismer tillräckligt väl, vilket är vad vetenskapen söker efter.

Begreppet natur kan förstås på flera olika sätt. Enligt Soper (1995) används det som en filosofisk distinktion, ett ontologiskt begrepp som refererar till struktur, och ett gemensamt omdöme om naturlighetens kvalitet. Det sista är den mest allmänt accepterade aspekten, där naturen förstås i en dialektisk relation mellan det mänskliga och det naturliga. Vad som anses vara "naturligt" bedöms genom graden av oberoende från mänsklig kontroll och påverkan (Deckers 2021). I den moderna världen tenderar naturen ofta att betraktas som förlorad genom mänsklig aktivitet – spridning av domesticerade djur, förorening av jord, luft och vatten, manipulation av ekosystem och utbredning av urbanisering är alla empiriska exempel på detta. Filosofiskt sett kontrasterar naturen mot det mänskliga samhället, dess kultur och artefakter. Trots dessa skillnader måste vi förstå att människor ontologiskt är en del av naturen – fysiskt, kem