Borde Media Studies bli obligatoriskt för alla unga?

I dagens samhälle är oro över falska nyheter och desinformation utbrett. En mängd evenemang, konferenser, artiklar, dokumentärer, initiativ och projekt har rest frågan om vad vi kan göra åt denna akuta samhällsutmaning innan det utvecklas till en fullskalig kris. Denna utmaning, som har potential att vara lika hotande för våra demokratier som klimatförändringar är för vår miljö, kräver att vi tar den på allvar. Lösningen är dock redan på plats, i många av våra skolor, men tyvärr endast tillgänglig för en minoritet av ungdomar som väljer Media Studies som ett frivilligt ämne.

I Storbritannien är Media Studies för närvarande ett valfritt ämne som endast tas av en liten del av eleverna. Jag hävdar att det borde vara ett obligatoriskt ämne för alla ungdomar. Detta innebär dock inte att den nuvarande läroplanen, som styrs av specifika prov och betyg, är den bästa lösningen i sin nuvarande form. Målet med Media Studies är att utveckla medielitteracitet, vilket innebär att eleverna inte bara ska förstå medier utan även kunna kritiskt analysera och bearbeta information på ett sätt som gör dem motståndskraftiga mot falska nyheter.

Ett decennium sedan deltog jag i en diskussion om Media Studies akademiska trovärdighet på BBC:s Radio 4. Under denna debatt tvingades jag försvara ämnets betydelse mot påståenden om att det inte skulle kunna jämföras med matematik eller fysik. Debatten om ämnets värde är välkänd och ofta förankrad i förlegade åsikter om vad som är "viktiga" akademiska discipliner. Istället för att ge dessa förlegade åsikter mer uppmärksamhet, går den här boken tillbaka till de idéer som framkom i det Manifesto for Media Education (CEMP 2011), där många framstående mediepedagoger samlades för att definiera ämnets framtid.

Det är ett ämne som integrerar sociologi, kulturstudier, politik, psykologi, filosofi och historia. För dem som hävdar att Media Studies är ett "lätt val" bör dessa elever vara det största beviset på ämnets djup och relevans.

Det manifest som sammanställdes 2011 av ett forskningscentrum inom mediepedagogik sammanfattar fyra huvudsakliga teman som bör vara i fokus för Media Studies: medias roll i samhällsomvandling, kritiken av makt och teknologi, individens roll i att utveckla kreativt tänkande och skapande, samt behovet av att lärare omfamnar deltagande pedagogik. Detta innebär att lärande ska inkludera problemlösning, upplevelsebaserat lärande, samarbete och interdisciplinärt lärande. Trots de ambitiösa målen för ämnets utveckling har vi idag fortfarande mycket kvar att göra för att säkerställa att det verkligen fungerar som en katalysator för förändring.

Men varför bör Media Studies vara obligatoriskt? För att desinformation är ett fenomen som växer snabbt och påverkar både politik och mediekultur på ett sätt som inte kan ignoreras. Oavsett om vi betraktar falska nyheter som ett nytt fenomen eller som ett gammalt problem i nya kläder, är dess existens ett faktum. Detta kräver att vi rustar unga människor med den kritiska medielitteracitet som Media Studies erbjuder. Vi behöver förbereda en generation som kan genomskåda och förstå komplexiteten i den information de möter.

För att detta ska bli verklighet måste utbildningssystemet anpassa sig och göra Media Studies till en obligatorisk del av utbildningen. Om vi lyckas med detta, och alla unga människor får denna utbildning, kommer vi inte bara att ha en medborgarskapets skyldighet uppfylld, utan vi kommer också att skapa en starkare och mer medveten befolkning. Denna förändring skulle ge oss en framtid där medieundergraduate är väl rustade att utveckla och leda nya pedagogiska initiativ, som skulle kunna göra skillnad i kampen mot falska nyheter och desinformation.

Har vi verkligen lämnat de gamla problemen bakom oss? En reflektion över dagens journalistik och förtroende

Frågan om journalistikens trovärdighet är lika aktuell idag som den var för flera decennier sedan, när forskare vid Glasgow Universitet reflekterade över massmediernas ansvar och makt. Trots att teknologin har förändrats och medielandskapet har utvecklats, kvarstår många av de grundläggande frågorna som rör förhållandet mellan media och allmänheten. Den globala diskussionen om "fake news" och journalisternas roll i dagens samhälle väcker tankar om hur långt vi verkligen har kommit från de problem som Glasgowgruppen kämpade med.

Dagens journalistik, präglad av digitala plattformar, sociala medier och en konstant flöde av information, är radikalt annorlunda från den tid då mediernas största form var tryckta tidningar och kvällsnyheter på TV. Men trots de yttre förändringarna är de underliggande frågorna om objektivitet, integritet och förtroende i medierna fortfarande lika relevanta. Vad innebär det egentligen att vara en "professionell journalist" i en tid då gränserna mellan fakta och åsikt allt oftare suddas ut? Och kan vi fortfarande lita på de institutioner som vi traditionellt har sett som de främsta väktarna av sanningen?

Ett exempel på denna förändring syns i akademiska miljöer, där många tidigare journalister nu finner sig själva i rollen som forskare och lärare. Vid Bournemouth University, där både Stephen Jukes och Karen Fowler-Watt har haft inflytelserika roller, illustreras detta skifte tydligt. Karen, som tidigare arbetade på BBC och rapporterade från krigsområden, ser fortfarande sig själv som journalist, även i en akademisk kontext. Hon har länge förespråkat en nära koppling mellan akademi och industri och har förvaltat en vision där praktiska erfarenheter blandas med akademisk undervisning.

För Stephen, som efter lång tjänstgöring på Reuters och omfattande internationell erfarenhet, nu är professor i journalistik, har övergången till akademin inneburit en reflektion kring det snabba tempot och den ständiga produktionen av nyheter, något som var vardag för honom under hans journalistiska karriär. Han erkänner att han inte hade tid att reflektera över sina artiklar eller deras djupare betydelse när han var verksam, något som nu har blivit möjligt när han ser på sitt arbete genom akademiska glasögon. Detta skifte – från den praktiska journalisten till den reflekterande akademikern – är ett av de många tecken på hur journalistikens värld har förändrats.

Men i dagens klimat, där sociala medier dominerar och där varje individ kan vara både producent och konsument av nyheter, måste vi också förstå hur journalistikens identitet förändras. För tidigare journalister, som nu är akademiker, handlar det inte bara om att undervisa framtida generationer. Det handlar om att bevara och förmedla den journalistiska integriteten, något som blivit allt svårare att definiera i en värld där fakta och opinion blandas ihop och där trovärdigheten ofta ifrågasätts.

Denna förändring påverkar inte bara journalistikens metod och innehåll utan även dess roll i samhället. Vad innebär det för demokratin när objektiva, verifierade nyheter ersätts av osäkra, ofta polariserande berättelser? Är det möjligt att återskapa förtroendet för journalistiken när detta förtroende har eroderats under de senaste decennierna? Och kan vi fortfarande kalla oss ett samhälle som är baserat på "fakta" om dessa inte längre kan definieras klart och tydligt?

För att adressera dessa frågor, som journalister och akademiker ofta ställer sig själva, måste vi också se på den praktiska verkligheten av dagens medielandskap. För journalister i akademin handlar det om att vara både åskådare och deltagare i en ständigt föränderlig värld. Deras erfarenheter från fältet ger dem en unik insikt, men också en medvetenhet om de utmaningar som kommer med den nya tiden. Som Karen och Stephen båda antyder, handlar det inte om att återvända till en "gyllene tid" för journalistik, utan om att förstå och navigera i de komplexa, ofta motstridiga, krafter som definierar dagens medielandskap.

För den som studerar journalistik, eller som intresserar sig för mediers roll i samhället, är det viktigt att förstå att dagens frågor om trovärdighet och objektivitet inte är nya, men har förändrats i takt med den teknologiska utvecklingen och globaliseringens framfart. Det handlar om att förstå journalistikens både institutionella och personliga dimensioner. På ett djupare plan handlar det om att förstå vad det innebär att vara en sann berättare i en värld där sanningen ofta är relativ och ständigt ifrågasatt.

Vad betyder "Fake News" och varför är det viktigt att förstå dess ursprung?

Begreppet "fake news" blev känt för allmänheten under den amerikanska presidentvalkampanjen 2016, då det uppstod som en reaktion på falska eller missvisande inlägg som spreds snabbt via sociala medier, särskilt Facebook. En undersökning av BuzzFeed avslöjade ett intressant geografiskt mönster, där ursprunget till många av dessa inlägg härstammade från staden Veles i Nordmakedonien, vilket ledde till att Veles blev känt som en fabrik för "fake news". Men de verkliga konsekvenserna av denna utveckling framkom först när president Donald Trump, i en berömd presskonferens, började använda termen för att beskriva traditionella medier och deras negativa rapportering om honom och hans politik. "Jag tänker inte ge dig en fråga," sa Trump till CNN:s reporter Jim Acosta. "Du är fake news." Sedan dess har termen "fake news" blivit ett konstant ämne för diskussion och debatt, men dess betydelse är långt ifrån entydig.

Vissa hävdar att termen fortfarande ska definieras enligt den ursprungliga innebörden – falska nyheter spridda för att vilseleda allmänheten. Andra inkluderar politiskt drivna konspirationsteorier eller ser på "fake news" som en term som används för att beskriva de nyheter man inte gillar. Det är inte bara en fråga om medveten desinformation, utan också om det som ofta kallas för "satir" eller "parodi", där innehållet kan vara humoristiskt men ändå vilseleda människor och skapa allvarliga konsekvenser.

Det är också viktigt att förstå att medan termen "fake news" ursprungligen användes för att beskriva falsk information, har dess användning förändrats och utvidgats. Numera inkluderar den ofta politiskt motiverade berättelser, ideologisk propaganda eller till och med journalistik som avviker från vissa politiska eller ideologiska åsikter. Detta har lett till en debatt om vad "nyheter" egentligen är i den samtida medielandskapet. Är det information som är objektiv och sann? Eller är det vad någon säger att det är, beroende på ideologi eller syfte?

I detta sammanhang bör vi även beakta de nya utmaningar som framträder med den digitala era, särskilt de ekonomiska och teknologiska faktorer som påverkar medielandskapet. "Clickbait", generering av annonser för att skapa uppmärksamhet, och den finansiella handeln med användardata via plattformar som Facebook har blivit centrala i skapandet och spridningen av falsk information. Detta visar att frågan om "fake news" inte bara är en kulturell eller politisk fråga utan också en ekonomisk och teknologisk.

En central aspekt som ofta förbises är att diskussionen om "fake news" också handlar om utbildning och medier. Trots att mediekunskap och informationskompetens har varit centrala i utbildningssystemet i många år, har dessa ämnen ofta marginaliserats. Det finns en växande oro för att när reglering av media verkar omöjlig, så ses mediekunskap som en enkel lösning på ett komplext problem. Men det är långt ifrån en panacea – att undervisa människor om hur man navigerar i det digitala informationsflödet kräver mer än bara grundläggande kunskaper. Det kräver ett kritiskt förhållningssätt och en förståelse för de djupare ekonomiska och politiska krafterna som formar medielandskapet.

Det är också värt att beakta att "fake news" ofta inte är en ny företeelse. Vad som har förändrats är inte fenomenet i sig, utan hur det sprids och påverkar oss i en digitaliserad värld där information inte längre är bundet till traditionella mediekanaler. Detta kräver en ny förståelse för vad det innebär att vara informerad i dagens samhälle och för de sätt vi kan skydda oss mot desinformation.

Vad innebär den digitala eran för våra samhällen och hur påverkar den demokratin?

Den digitala revolutionen har genomgått en snabb utveckling de senaste decennierna, och dess effekter på politiska, ekonomiska och sociala strukturer kan inte underskattas. En av de mest påtagliga förändringarna är hur information sprids och konsumeras i realtid. Internet och sociala medier har gjort världen mindre geografiskt avlägsen, vilket har förändrat människors sätt att interagera, tänka och organisera sig på. Men samtidigt har dessa nya plattformar för med sig en rad nya problem, som påverkar både individen och samhället i stort.

En av de mest framträdande trenderna i denna digitala era är den ökande rollen av desinformation och manipulation genom digitala kanaler. Plattformar som Facebook, Twitter och YouTube har blivit huvudsakliga kanaler för både informationsspridning och förvrängning. Genom algoritmer och filterbubblor styrs vilka nyheter och inlägg vi ser, vilket leder till en fragmentering av den offentliga diskursen och en ökad polarisering. Denna utveckling har allvarliga konsekvenser för demokratin, då det skapar en situation där medborgarna inte längre har tillgång till samma information och därmed inte kan fatta informerade beslut.

Det är också viktigt att förstå hur denna nya medielandskap påverkar vårt politiska medvetande och medborgarskap. Den digitala världen erbjuder en plattform för att uttrycka åsikter och delta i offentliga samtal, men den medför också en risk för yttrandefrihetens förlorade djup och en ökning av ytlig diskussion. Mycket av det som ses och diskuteras online är förenklat och polariserat, vilket gör det svårt att nå en gemensam förståelse eller konsensus om komplexa frågor.

En annan viktig aspekt är den ekonomiska sidan av den digitala transformationen. Digitaliseringens framväxt har också lett till en koncentration av makt i händerna på några få stora teknologiska företag, såsom Google, Facebook och Amazon. Dessa företag har i stor utsträckning styrt den globala informationsflödet och skapat en ny form av kapitalism, där datainsamling och användardata blir den viktigaste valutan. Detta nya ekonomiska system har resulterat i en ojämlik fördelning av makt och resurser, vilket försvagar individens autonomi och frihet.

Det är också av stor vikt att förstå hur digitaliseringen har bidragit till ett förändrat förhållande mellan medborgaren och staten. Med den ökande digitaliseringen av offentliga tjänster, från e-hälsovårdsystem till digitala val, finns det en risk för att vi som medborgare blir övervakade på sätt som tidigare var otänkbara. Statens insyn i våra liv genom digitala plattformar kan erodera privatlivet och därmed påverka individens rätt till integritet.

Ytterligare ett viktigt perspektiv är hur den digitala revolutionen påverkar vår förståelse av objektivitet och sanningsenlighet. Genom digitala plattformar kan vi se och läsa vad vi vill, ofta utan att ifrågasätta källans trovärdighet eller objektivitet. Det har blivit allt svårare att skilja mellan fakta och fiktion, vilket gör det svårt att skapa en gemensam förståelse av verkligheten. Detta kan leda till misstro mot traditionella medier och auktoriteter, vilket i sin tur försvagar förtroendet för den demokratiska processen.

I denna nya digitala era är det också viktigt att tänka på de potentiella lösningarna och åtgärderna som kan hjälpa till att motverka de negativa effekterna. Reglering av sociala medier och digitala plattformar, bättre digital utbildning och mediekunnighet, samt främjande av transparens och ansvarstagande inom teknikföretagen är några möjliga vägar framåt. Det handlar inte om att stoppa teknologins utveckling, utan om att säkerställa att denna utveckling sker på ett sätt som gynnar alla medborgare och inte bara de stora aktörerna.

Slutligen bör vi komma ihåg att digitalisering inte är en enkel lösning på alla samhällsproblem, men det är ett fenomen som i stor utsträckning har påverkat och kommer att fortsätta att påverka våra liv och vår demokrati. Att förstå dessa effekter och arbeta för att hantera de utmaningar som följer med digitaliseringen är avgörande för att bevara ett fritt och rättvist samhälle.