Om vi betraktar två genus ett Seifert-yta för en knut i en Q-sfär, visar sig att de alltid kan förbindas genom en svag K-kobordism. Detta resultat baseras på en induktiv metod där man undersöker snittet mellan de två ytorna. Givet två sådana ytor  och ′ som båda har knuten K som rand, kan man med hjälp av isotopi se till att deras snitt består av K och ett antal inre cirklar i respektive yta. Antalet sådana cirklar, n, fungerar som induktionsparameter.

När n är noll är ytorna redan K-kobordanta. Om n är större än noll finns det en metod för att minska detta antal genom att konstruera nya genus ett ytor, ̃ och ̃′, som är svagt K-kobordanta med de ursprungliga ytorna men vars snitt har färre cirklar. Genom upprepade steg av detta slag reduceras n successivt tills ytorna blir K-kobordanta.

Snittkurvorna kan klassificeras i tre typer beroende på deras egenskaper i ytorna: de kan binda inbäddade diskar i ytan, de kan tillsammans med K binda inbäddade annulus, eller de kan vara icke-separerande kurvor. Om någon av ytorna innehåller en diskbunden kurva i snittet, kan man, enligt bevisets huvudlemma, utföra operationer som resulterar i ytor med mindre antal snittkurvor och därmed möjliggör induktionssteget.

Den algebraiska strukturen kring dessa ytor och deras snitt beskrivs med hjälp av homologigrupper, symplektiska baser och Alexander-former, vilka spelar en central roll i analysen av ytors egenskaper och relationer. Normaliseringar av Alexander-formen och kopplingar med Reidemeister-torsion bidrar till att identifiera när sammansättningar av ytor ger upphov till Q-sfärer och ger därmed kontroll över topologins finare detaljer.

I behandlingen av homologi- och symplektiska baser framträder dessutom intressanta kopplingar mellan olika kurvklasser och deras länktal. Specifika isomorfier mellan homologigrupperna hos ytors randytor gör det möjligt att spåra och jämföra dessa egenskaper, vilket i förlängningen bekräftar möjligheten att uppnå svag K-kobordism mellan två godtyckliga genus ett Seifert-yta av samma knut.

Det är viktigt att förstå att denna metod kräver en noggrann hantering av olika topologiska och algebraiska invariantfunktioner samt en djup insikt i interaktionen mellan ytors snitt och deras homologi. Därtill är kopplingen till Reidemeister-torsion och Alexander-invariant särskilt betydelsefull för att fastställa de exakta villkoren för när en sammansatt yta kan utgöra en Q-sfär.

Denna teoretiska grund är avgörande för att förstå inte bara de lokala egenskaperna hos genus ett knutar och deras Seifert-yta, utan också för att studera hur dessa objekt kan förändras och kopplas samman i mer komplexa topologiska konstruktioner. Att hantera dessa koncept kräver också en välgrundad förståelse för algebraisk topologi och lågdimensionell topologi i allmänhet, där symplektiska strukturer och homologi spelar nyckelroller.

Hur man bygger en manifold genom täckande och strukturering av normalbuntar

Enligt definitionen av en avbildning från formel (12.26) genom den diagonala involutionen, kan vi härleda en viktig egenskap för den specifika täckande mappningen. Vid vidare analys av graden för pN\overline{p_N}, där vi vet att deg(pN)=1\text{deg}(\overline{p_N}) = 1, får vi tillbaka formeln (12.26). Skillnaden mellan konstruktionerna i formel (12.25) och (12.11) är påtaglig; orienteringsklassen κM\kappa_M i (12.25) är inte en heltalsklass, vilket gör det möjligt att konstruera manifolden N^15N̂_{15}, utrustad med täckningen p:N15N^15p: N_{15} \to N̂_{15}, och immersjonen φ=φ^p\varphi = \hat{\varphi} \circ p, som sedan representerar ett element ηsf4Immsf(15,1)\eta_{sf4} \in \text{Immsf}(15, 1) med Hopf-invariant 1.

För att skapa en mer konkret representation av denna konstruktion, överväg kartesiska produkten φ^7×φ^7:N^7×N^7R8×R8\hat{\varphi}_7 \times \hat{\varphi}_7 : \hat{N}_7 \times \hat{N}_7 \to \mathbb{R}^8 \times \mathbb{R}^8. Normalbunten ν(φ^7×φ^7)\nu(\hat{\varphi}_7 \times \hat{\varphi}_7) för denna immersion är tvådimensionell och kan representeras som den Whitney-summa av två kopior av linjebunten ν(φ^)\nu(\hat{\varphi}). Detta ger en upplysande modell för hur normalbuntar struktureras vid en komplex immersion.

Vidare låt oss betrakta det kartesiska produktet av öppna diskar D8×D8D^8 \times D^8 och den öppna manifolden K~17=(D8×D8)×S1\tilde{K}_{17} = (D^8 \times D^8) \times_{\sim} S^1, där monodromin definieras av m(x,y)=(y,x)m(x, y) = (y, x). Detta är en helt ny typ av semi-direkt produkt som ger en manifold som är diffeomorf med D8×D8×S1D^8 \times D^8 \times S^1, där vi kan skapa en inbäddning i:K~17R17i : \tilde{K}_{17} \subset \mathbb{R}^{17}.

För att kunna bygga vidare på denna idé, föreställ dig manifolden M~15=(N^7×N^7)×S1M̃_{15} = (\hat{N}_7 \times \hat{N}_7) \times_{\sim} S^1, som är analog med den manifolda konstruktionen i (12.10). Genom att överväga immersjonen j:(N^7×N^7)×S1K~17j : (\hat{N}_7 \times \hat{N}_7) \times_{\sim} S^1 \to \tilde{K}_{17}, och sammansättningen ψ^=ij\hat{\psi} = i \circ j, får vi en ny struktur för immersionen som gör det möjligt att koppla ihop grupper i den dihedralen DD. Gruppernas representation här spelar en nyckelroll i att förstå hur strukturer över manifolden kan reduceras på ett sätt som är relevant för hela konstruktionen.

För normalbunten νψ^\nu_{\hat{\psi}} finns också en minnesvärd representation som låter oss förstå hur täckningar och subgrupper interagerar. Specifikt handlar det om en sekvens av täckande grupper som associeras med undergrupper som inte är normala, exempelvis subgrupper som {a}{a,b}\{a\} \subset \{a, b\}, vilket skapar nya intressanta dynamik för normalisatorer och transformering av täckningsblad. Vidare beskriver konstruktionen av N^15N̂_{15} hur en submanifold L~13L̃_{13} är associerad med en disk-bunt, och hur den totala rymden Dλ16D^{16}_\lambda till slut leder oss till en 15-dimensionell sluten manifold.

Vad som är av särskild vikt är att förstå hur alla dessa komplexa strukturer – från normala grupper till Euler-klasser – samverkar och erbjuder en komplett beskrivning av byggandet av manifolder.

För att förstå den här typen av konstruktion är det också viktigt att känna till den grundläggande betydelsen av Euler-klassen för vektorbuntar över en basmanifold, och den inverkan dessa klasser har på den strukturella analysen av manifolder. Ett grundläggande resultat här är att den totala rymden av en disk-bunt associerad med en vektorbunt, såsom Dλ16D^{16}_\lambda, är avgörande för att förstå sambandet mellan täckningar, normalbuntar och submanifolder. Täckningen K14mK14_m och dess relation till projektiviseringen av P(νλ)P(\nu \otimes \lambda) visar en djupare struktur där den antipodala involutionen spelar en viktig roll.

Genom dessa beskrivningar av manifolden och de olika konstruktionerna kan vi skapa en mer nyanserad förståelse för hur dessa geometriska och topologiska verktyg används för att bygga komplexa manifolder och förstå deras egenskaper genom täckningar, normalbuntar och deras relationer.